Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48, den 25 augusti 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Därpå blef allt mörkt som om natten, och jag
domnade af. När jag vaknade upp igen, låg jag i
båten och kände en salt smak i munnen af blod.
Då kände jag äfven smärtan — en ohygglig
brinnande sveda i vänstra sidan som kom mig förmoda
att skottet träffat lungan, att stora ådern var skadad
och allt var slut.
Det blef en förfärlig uppståndelse på trakten.
Först togs intresset uteslutande i anspråk af mig,
men så snart man kom underfund med att jag
ingalunda tänkte dö af olyckan, koncentrerades
uppmärksamheten på att få tag i gärningsmannen.
Jag låg där i mitt halfmörka rum och funderade
både hit och dit. På det hela taget vågade jag icke
angifva, då jag ju inte ens för mig själf kunde
bevisa, om jag sett någon eller inte. Men i hvarje
fall var jag för egen del och helt privatim så viss
på min sak, som jag nu är att du sitter framför
mig och håller på att ro båten rakt upp på land.
Det fanns, mig veterligt, inte mer än en person
på trakten, som skulle haft något intresse af att gå
ut en morgon och aflossa ett vådaskott och sedan
gå hem utan att säga ett ord om hela historien.
Alla människor som kunde misstänkas för att denna
morgon ha handterat en bössa ansattes och
förhördes, men lyckades bevisa sin oskuld.
Magyaren, som jag fortfarande kallar magyar,
därför att han ser ut som en magyar, stod
naturligtvis såsom medlem af den frivilliga
undersökningskommittén höjd öfver hvarje misstanke.
Några dagar efter mitt tillfrisknande, som i öfrigt
gick raskt nog, fick jag emellertid tillfälle att mellan
fyra ögon säga denne gentleman en del saker, som
förvandlade min misstanke till visshet. Eller tycker du
att det är rimligt att en stor kraftig man blir
dödsblek bara därför att en annan man helt höfligt
begär att få se hans jaktgevär — låt vara med en
underförstådd önskan att få pröfva huruvida en viss
slags kulor passa till en viss slags kaliber.
Såpass mycket sade jag honom — inte ett dyft
mer, men det var nog. Han blef hvit som en fé,
t. o. m. ögonen tycktes mig blekna, något som
verkar otroligt då de synas bestå af det mest solidt
svarta ämne i världen. I den situationen lämnade
jag honom — vände honom ryggen, precis på samma
sätt du såg jag gjorde igår, och som iag kommer
att göra så ofta och så länge magyaren och jag
händelsevis råka att sammandrabba på samma
jordfläck under samma sol.
— Nå men hon då? frågade Simmon, som mest
intresserade sig för den erotiska utveklingen af
historien.
— Ja, hon ja, svarade Agardh och log bistert.
Det såg du ju i går, hur det slutade med den saken.
Ett frasande sus afbröt samtalet och båten gled
nu in bland säfven. Agardh låg rökande stödd på
armbågen, betraktande hur den böljande vattensäden
åter elastiskt höjde sig ur kölvattnet. Växtligheten
var så rik på denna plats, att Simmon försäkrade
att det kändes som att ro i ett rågfält.
Efter en stund steg Agardh i land med bössan.
Man hade nått fram till mynningen och hafvet låg
vaggande blått och solbelyst. Freddy Simmon
rodde sakta och lystrade fram båten i det åter rena
vattnet.
Då och då försvann figuren på stranden för att
taga en omväg, när terrängen blef för svår men dök
ånyo snart upp igen med sin ljusa sommardräkt
och den i pannan nedtryckta panama’n.
Just vid mynningen gjorde Freddy ett tecken med
handen och i samma stund lyfte några änder och
sträckte tungt ut mot fjorden.
Agardh lade genast bössan mot kinden och sköt.
Skottet small af med en osamlad och så stark skräll
att skytten studsade tillbaka.
Ingen enda af änderna syntes ens sårad.
— Hallå! ropade Freddy och rodde närmare —
hvad var det med skottet?
Agardh stod och synade geväret med en bestört
min.
— Du kan själf se, sade han, pipan har remnat.
— Har hon remnat — hvilken otur! Det var det
bästa håll man kunnat begära, sade Freddy
deltagande.
Agardh föreföll både öfverrumplad och förargad.
— Är det inte som jag sagt, det är något
för-gjordt med den här platsen, sade han. Eller tycker
du inte att jag fått tillräckligt tydliga besked om att
jag ingenting har här att göra!
Han steg åter i båten och förblef tyst och
tankfull en lång stund. Än synade han geväret, ä :
riktade han en bekymrad blick ut mot den soliga
hafs-vidden.
— Du tror väl inte att magyaren har någon del
i det här? frågade Freddy om en stund.
Doktor Agardh skakade på hufvudet.
— Inte direkt åtminstone — men indirekt —
hvem vet! Det finns folk som kan trolla.
— Asch — trolla! sade Freddy och gjorde en
grimas.
— Ja, det där förstår hvarken du eller jag, sade
Agardh och bytte om plats. Ge mig ena årån, så
ro vi emellertid hem och få oss litet frukost!
Forts, från sid. 759.
institutets program för att efter dess auktoritativa
anvisning afgöras vid den världskongress, som är utlyst
till 1913 års världsutställning i Gand. Officen
kommer förmodligen att anordna den serie
kongresser, som börjat utlysas till utställningen i San
Fransisco 1915. Innan dess torde den ha begynt
realisera uppförandet af ett gemensamt palats i
Bryssel för de olika internationella institutionerna; ett
amerikanskt millionprojekt i detta syfte har
nämligen utarbetats och förefaller redan stå inför sitt
fullbordande.
Ett hastigt öfverslag ger sålunda ett begrepp om
den intensitet, hvarmed internationalismens
utveckling går framåt i dag tack vare det medvetna
arbete, som nedlägges på dess organisation. Hvarje
land har sin roll att fylla i detta sträfvande: den
mätes efter måttet af dess kulturella vilja och
framskridenhet. Nobellandet, Olympiadstaden: ha de ej
särskilda förpliktelser och lockande utsikter till
framgångsrika insatser? På vetenskapliga som tekniska
kongresser och konferenser börjar Sveriges namn
bli alltmer kändt och aktadt; vårt officiella eller
akademiska deltagande är nästan en regel vid möten
af internationell natur. Det är ett försprång som
det gäller att bibehålla. Ty hvem tviflar på värdet
af den lager, som uppnåendet af
internationalismens mål skall beskära?
Hrr Fotografer uppmanas att \’id insändande aj
foto-===== grafier till HVAR 8 DAO tillse, att
deras namn finnes anbragt på fotografiets baksida. Endast
dä angifves firmanamnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
