Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 49, den 1 september 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RENHJORDEN GÅR ÖFVER ÄLFVEN.
UR SKISSBOKEN. FÖR HVAR 8 DAG AF KARL-ERIK FORSSLUND.
mmm
1ZUché: Kern. A.-Ii. timitt SilJWrryarre, Sthlm -Gbg.
1. LÄGRET VID ÄNONJALME ( Vaisaluotke). 2. PARTI AF AKKA FRÄN N. N. V.
Det är en af de öfversta sjöarna i Stora Luleälfs
långa sjökedja, Luoktanjarkajaure. Där på en udde
vid Vaisaluokte ligger ett lappläger på elfva kåtor.
Lapparna ha själfva kommit flyttande med båtar
uppför sjöarna — det är vid midsommartiden —
endast några få vaktare ha följt renhjorden öfver och
mellan fjällen. Nu väntas den när som helst till
andra stranden af älfven, Vuojatätno, som bred och
ståtlig flyter förbi lägret. Därborta på andra sidan
breder sig närmast en jämn gräshed, den kantas af
låg fjällbjörkskog, och däröfver reser sig Akka, det
mäktiga fjället med sina jöklar och sina nio toppar,
fem spetsiga, hvita mössor, fyra mer rundade
hjässor.
En dag är all lägrets ungdom till skogs för att
ta emot hjorden. Sigga är med — hon är "tärnö",
tjänsteflicka, i den kåta där jag är en väl förplägad
gäst. Först följande morgon kommer hon hem, har
varit ute hela natten i strömmande regn — får torra
kläder, sätter sig att sy fast en lapp under en
hålsliten sko och därpå att baka glödkakor vid
kåtabrasan, och se’n får hon ändtligen krypa in under ett
täcke och sofva ut.
Renhjorden är nu kommen, den syns på andra
stranden ett stycke upp efter älfven som en mängd
ljusare och mörkare rörliga block på den gröna
heden. Det är dock endast omkring x/3 af byns hela
hjord, enligt sista räkningen 6,000 stycken.
En varm dag skall den föras vidare — d. v. s.
först och främst tas öfver älfven.
Två båtar fulla med folk ro öfver för att samla
den borta under Akka. Det är ett tätt myller, som
en lemmelhär på detta afstånd, och det rör sig
oupphörligt rundt, rundt. Männen springa omkring inne i
vimlet, hundarna jaga skällande rundt utanför. Några
renar skrämmas och sätta iväg i svindlande fart,
bort öfver heden, in i buskskogen, upp mot fjället
— hundarna följa och jaga dem tillbaka. Då och
då slungar en lapp sin lasso midt inne i hjorden, som
böljar fram och åter, ner till stranden och upp igen.
Det är en konsert — lapparna ropa, hundarna skälla,
renarna grymta, råma, brumma, hur man skall kalla
detta sällsamma läte — deras skällor klinga, och
gluttsnäppor och måsar flyga rundt och skria.
De gråa blockens myller tätnar och glesnar,
tätnar och glesnar, skingras och sprider sig öfver
heden, drar sig samman och tränges hop igen.
Ändtligen är hjorden samlad på en udde som med en
brant sandvägg stupar från den vida släta gräsplatån.
En båt lägger ut från land, med tre lappar, en bit
bakom dem simmer en renoxe, fångad och bunden
vid båten med kasttömmen — och efter honom
motas hjorden af lappar och hundar ner för
branten. Det är ett skådespel! I en tätt sammanpackad
klunga vältra de utför sandstupet, det är som ett
ras i fjället, och det låter som ett ras — renarna
brumma, klöfvarna knäppa, gruset rullar och rasslar.
Led efter led tumlar ner i vattnet och sjunker så
att bara ryggkammen, det lyftade hufvudet och
hornkronan synas. Och den strida starka strömmen tar
dem och drifver dem en god bit ner mot sjön, skaran
glesnar och skingrar sig, men de kämpa emot och
vända, somliga först långt nere, och styra uppåt
igen, det blir en lång bred båge nästan från strand
till strand. Några små kalfvar tyckas knappt orka,
vi undra i spänning om strömmen ska sopa dem
med sig. Men de knoga envist på, arbeta sig
långsamt uppför och nå land. Hela tiden grymta
de alla högljudt och frusta, skaka kraftigt på sig när
de väl komma på det torra, en och en eller i små
grupper, och sätta iväg för brinnande lifvet längs
stranden, upp mot den buskbeväxta sluttningen.
De lappar som rott öfver och deras hundar
äro till mötes, häjda och samla dem. De löpa
rå-mande rundt i vild fart, årskalfvarna kila skälfvande
och våta efter mödrarna — det är förunderligt att
de orkat öfver, så späda och bräckliga som de se ut.
Det var emellertid endast hälften af hjorden som
kom öfver, återstoden hade i sista stund vändt på
kanten af sandbranten. Det dröjer en god stund
innan man får den ner till stranden igen. En lapp
ror nu ensam före med en fångad härk — renoxe
— men hjorden vänder på nytt och rusar tillbaka
upp öfver heden. Lappen far en annan härk, en
Efter fotografi. Kliché: Bengt SUflMnpam.
RENHJORDEN SIMMAR UT ÖFVER VUOJATÄTNO.
- 780 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
