Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50, den 8 september 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Efter fotografier.
vid kyrkogardarne i eyoub.
men inte tryckande tungt som på en europeisk
kyrkogård, utan ljust och blidt. Späd fin grönska
lyser fram mellan all den hvita marmorn och de
förgyllda gallerverken. Grafstenarne glänsa af guld
som bländande speglar och murgrönan klänger ut
på gatan och uppför platanernas stammar. En på
toppen af en grafvård uthuggen fez betecknar en
mans graf, en blomknippa en kvinnas eller ett barns.
Högstämda, bildrika ord förklara hur utomordentlig
den döde i lifstiden var.
Nu komma vi fram till moskén. Förgården är
ombyggd af en vacker, hvit tvåvåningsbyggnad. I
midten är ett litet lusthus af marmor. Där vårdas
och matas de heliga dufvorna — kärlekens
beskyddare. Kärleken måste vara stark i Eyoub, ty
dufvorna äro legio.
Den inre moskégården är den mest tjusande bild
man kan se. Hvita, smäckra marmorbyggnader,
underbara ljusblå och gröna fayencer, sköna
koranspråk i guld och svart, ljus grönska och blommande
kastanjer. Just som vi kommo in samlas en liten
hop museimän till bön framför ett rikt utsiradt
mes-singsgaller. Därinnanför sofver den helige Ejub
Ensari. En efter en af de trogna går fram och
bestryker först gallret och sedan sitt eget ansikte och
bröst. Ingen kristen får närma sig gallret, som
noga bevakas af en präst. Iklädd en fez lyckades
det mig emellertid en gång att komma fram och,
utan att observeras, se in. Man bör emellertid inte
försöka det, ty de fanatiska eyoubsturkarne skulle
utan tvifvel begå våldsdåd om de upptäckte det.
Mausoléet var en stor sal, möblerad som ett
vanligt turkiskt boningsrum med dyrbara mattor
och väfnader, låga möbler och utsirade koranställ.
Midt på golfvet stod en stor kista belagd med dukar
och allehanda Iförnödenheter, bland hvilka en
stråviska föreföll mig egendomlig. Möjligen behöfver
den gamle fanbäraren vifta flugor, när
sommarvärmen blir starkare.
Moskén får numera beses af hvilken hedning som
helst. Vackrast är den i skymningen, när alla de
tusentals små oljelamporna brinna. Den har vackra
rena linier och färgerna äro liksom utvändigt hvitt,
guld och svart. Endast gallret omkring sultanens
bänk lyser i brokiga färger. Golfven äro belagda
med dyrbara mattor — orsaken
hvarför museimännen taga af sina
skodon, innan de gå in i en
moské.
Från moskén komma vi ut på
en liten slingrande gränd, som
leder upp till bergstoppen. Hela
berget är en enda väldig
kyrkogård. Där uppe ligga de mindre
lörnäma familjernas grafvar. Vi
se inte längre några sirligt
arbetade, förgyllda galler eller staket.
Grafstenarne stå huller om
buller och ligga ofta nedfallna.
Museimännen anse det olyckligt att
beröra en graf, sedan den en
gång är färdig, hvarför det också
ser förödt och förfallet ut.
Tistlar och ogräs äro de enda
blommorna och vilda hundar hålla
vakten.
Från höjden har man en
underbar utsikt. Hela sluttningen
är ett fält af hvita grafstenar och
mörka cypresser, men dalen rundt
om står i ljus, färgrik
blomskrud. Falkarna flyga i långa
bågar öfver bergssidorna och nere vid foten bygga
hägrar och storkar.
På afstånd se vi "Europas söta vatten", där lifvet
skimrar lika färgrikt som vid Asiens. Och midt i
det gröna ligger sultanens praktfulla, hvita lustslott.
Ur ett töcken stiger på andra sidan
Konstantinopels tusende torn och Gyllene Hornet strör gifmildt
sitt gnistrande guld öfver kejsarstaden.
Eyoubs svarta cypresser vaja sakta öfver dess
döda härskare.
Birger Mörner,
skrifverförf.
tillföregående uppsats,
afslutar sin lilla nobla
bok "Under
halfmånen" med en hjärtlig
eloge till alla
Kon-stantinopelbesökan-de svenskars vän och
"Morbror",
hoffotografen Q. Berggren.
Han har däri gifvit
uttryck för den
oförställdabeundran alla
de, som träffat den
gamle
hedersmannen, hysa för honom.
Det har ofta sagts
att vi svenskar lätt
assimileras. Herr B.
är ett bevis för
motsatsen. Trots han
lefvat nästan hela
sitt lif i utlandet har
han bevarat en
fosterlandskärlek sà
varm och kraftig,
som den endast
finnes hos ett folks
bästa individer. Han
är svensk i hjärta
och handling och har
förstått att göra
Sveriges namn kändt
och aktadt i sitt nya
fosterland. — Herr B. är född i Stockholm 1835. Vid 20 àrs
ålder gaf han sig ut pà långtur rundt om i Europa. Pà en färd
från Odessa till Marseille blef hans fartyg uppehållet i
Konstantinopel — betagen i Bosporens skönhet bosatte han sig
därute. Han blef snart bekant som den skickligaste fotografen
pà Balkanhalfön och har bl. a. i fotografiskt syfte företagit
åtskilliga resor inåt Mindre Asien vid tiden för Bagdadbanans
anläggning. — Konnng Oscar tilldelade vid ett besök i
Konstantinopel hr B. Litteris & Artibus och kallade honom till
hoffotograf. Hans nya fosterland har hedrat honom pà flera
sätt, bl. a. med ordensutmärkelser.
- 790
Kliclu: Bengt svjvenpam.
hoffotografen g. berggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
