Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50, den 8 september 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Finns det inte någon gammal visa i ditt skåp?
— Gammal visa! Nå, inte vill folk höra så’nt.
En lustig slagdänga, visan för dagen, det vill man
höra, och drar jag inte en så’n får jag inga slantar.
Och slantar måste jag ha.
Så bytte han låt. Den nya var lika ofin och
bullersam som den förra. Folk gick fram och lade
mynt i hans utsträckta hand.
Hon suckade, gick vidare, in på gatorna. Det
surrade i hennes öron, hon blef yr och vilsen. Stora
vagnar rusade förbi. Hon kunde inte märka, att
någon drog dem. De voro vidunder, men hörde inte
till sagoskogen. De luktade så illa, att hon måste
hålla sig för näsan. De höllo på att köra öfver
henne. Hon räddade sig nära en husrad. Så gick
hon varsamt fram på stenarne. Man knuffade henne,
och en herre ropade knarrigt:
— Gå på rätta sidan!
Ack, hvar skulle hon gå? Hon visste det inte.
Fanns det ingen plats för henne i den myllrande
staden?
En gammal kvinna, som såg snäll och olycklig
ut, mötte henne. Då tordes hon fråga:
— Är jag igenkänd?
Den gamla såg förvånad på henne.
— Nä, mitt barn. Och fattig är jag, så jag kan
inte ge dig pängar.
Å, det var inte pängar hon ville ha, utan
människors förståelse och kärlek.
Ett ungt, nyförlofvadt par kom promenerande.
Hon stannade framför de två.
— Ni känna mig bestämdt.
De stannade, arm i arm. Kavaljeren frågade:
— Hvem är du, lilla?
— Jag kommer från skogen.
— Du har bara fötter! utropade den unga
kvinnan. Du fryser. Ge henne en slant! vände hon
sig till sin ledsagare.
— Gärna, min älskling!
Han tog upp ett mynt och räckte henne, inte
därför att han trodde, hon behöfde det, utan därför att
fästmön hade bedt honom och han var ung och lycklig.
— Här har du.
Men flickan räckte inte fram handen.
— Jaså, du är stursk. Då får du ingenting.
För-rästen ska’ jag säga dig, att det är förbjudet att tigga.
— Jag har inte tiggt.
Förargad, tänkte han stoppa myntet på sig igen.
Då sade fästmön:
— Ge henne ändå!
Se, hon ville se, om han lydde. Det var bra att
veta för framtiden.
Då kastade han slanten på gatan och gick
därifrån med sin tillkommande.
Flickan stod och såg på den skinande tingesten
i gatsmutsen. Hvilket värde hade den väl för henne?
Då gick en karl i långrock och kask förbi. Han
pekade och sade:
— Ta opp slanten!
Hon blef rädd för hans hårda röst och tog upp
den. Därpå fortsatte hon vandringen.
Där kom en man gående, en drömmare, en
ensling. Han nynnade en melodi i sitt skägg. Hon såg
in i hans ögon och fick genast förtroende till honom.
— Får jag sjunga för dig?
— Hvad då för något?
— Folkvisor.
— Hvad ska jag med dem? De dugde för
hundra år se’n, inte nu. Jag går och funderar på min
symfoni. När den blir färdig, kommer den att
spelas på operan. Jag blir en berömd man och
förtjänar mycket pängar. Hvad bryr jag mig om en
liten visa?
Hon dristade säga:
— Jag har aldrig sjungit för pängar och beröm.
— Ser man på, du kan sticka. Men din metod
duger inte nu för tiden. Nu är det bara ett, som
duger: reklam.
— Hvad är det?
— Då gapskrattade han och gick sin väg.
Det blef kväll. Allt gick hon på stenarne.
Hon märkte att många människor gingo in i ett
stort hus. Hon drogs med i folkströmmen och kom
in i husets förstuga. Där var ett hål i väggen. I
det syntes en bit af en människa, och ut genom
det stack gång på gång en hand, som lämnade en
lapp och tog ett mynt. Hon trängdes fram till
luckan, stod där och tittade på mannen innanför.
Denne frågade vresigt:
— Hvilken plats skall du ha?
— Jag vet inte.
— Hur stor slant har du?
Instinktmässigt räckte hon fram slanten och fick
en lapp.
Strömmen drog henne igen, hon kom uppför en
trappa. En karl vid dörren tog lappen och
upplyste, hvar hon skulle sitta. Hon satte sig där,
vågade knappt röra sig eller se sig omkring. Helt
nära taket var det.
Därnere, vid salens motsatta vägg, var en stor
upphöjning af trä. På den ställde sig damer och
herrar. De sjöngo. Det var många röster på en
gång, och skickliga voro de nog, men furornas sång
var vackrare och djupare, tyckte hon. När de
uppträdande slutat, sågo de ansträngda ut och glada,
att det var förbi, så de fingo gå ut igen. Då smällde
åhörarne ihop händerna, så att det smattrade. De
uppträdande bugade sig och tycktes lyckliga. Det
där smattret var tydligen det viktigaste för dem.
En ensam dam kom in. Hon var grannt klädd
och smycken blixtrade kring hals och armleder.
Kring den lilla på läktaren hviskades:
— Nu blir det något storartadt, när hon ska sjunga.
Nu få vi svenska folkvisor.
Det klack till i skogsflickan. Nu skulle det
komma något för henne.
Den världsberömda sångerskan sjöng sitt
potpourri. Hon gjorde det briljant. Hennes koloratur
var lysande, hon drillade med utsökt konst. Men
visornas enkelhet var borta, vemodet förfalskadt,
det glittrande tonbroderiet förstörde den
ursprungliga, flärdlösa dräkten. Konsten lefde, men naturen
var död.
Det skar i den lillas öron. Tårar runnö ur
hennes ögon, hon reste sig hastigt från sin plats,
rusade med ett skri ut genom dörren, så att hela
publiken vände sig om och den världsberömda
sångerskan kom af sig midt i den vidunderligaste
passagen.
Hon skyndade bort från staden, gick hela natten
och kom tillbaka till skogen, när solen rann upp.
Alla trädkronor brusade en välkomsthälsning, fåglar
sjöngo, klyftornas och snårens djur ropade
godmorgon med olika läten, och källan, som fångat hennes
bild, sorlade säll.
Ja, skogen älskade henne. Men fanns ingen
människa, som gjorde det?
Vallpojken kom med sin gethjord. Han satte sig
på ett klippblock, medan getterna betade. Som
han hade röst började han sjunga. Det blef både
"Näckens polska" och "Kristallen den fina" och
"Liten Karin". Ekot svarade i berghällarne.
Hon hörde på. Ändtligen en, som kom ihåg
henne, som sjöng hennes visor! En liten gosse af
folket.
Hon smög fram till honom på tå, slog armarna
- 794 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
