Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 6 oktober 1912 - Indelningsverket, en 200-årig militär-institution ur tiden. Af T. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDELNINGSVERKET
EN 200-ARIG MILITÄR-INSTITUTION UR TIDEN — FOR H. 8. D. AF T. H.
" ’;å£$}iå$&k
~téê?:\f?
,mÆÈ5^:»M:M
KlicM: Kem. A.-Ji. Jlni,,t £ ilfvertparre, £,tldm Cbg.
ETT ÄNNU BEFINTLIGT TORP, TILLHÖRANDE VÄSTMANLANDS REGEMENTE. :
En af vår tids egenarter är att i allt se en tendens.
Särskildt torde böjelsen att vilja skärskåda hvarje
fråga ur partiintressenas synvinkel vara eit
karak-täristicum för våra dagars svenskar.
Speciellt när ämnet, som i föreliggande fall, rör
sig om en försvarshistorisk fråga, har det därför
synts mig omtänksamt att från början fritaga det
från den genre, som skyltar med dagspolitikens
hallstämpel.
Detia alltså i förbigående. — —
I januari månad hvarje år aflämna cheferna för"
infanteriregementena, rundt om i landet till högfe
myndighet sin rapport öfver den fast anställda
manskapsstyrkan. Denna rapport upptager äfven en
kolumn, angifvande,antalet i tjänst kvarstående indelta.
Helt säkert. framkallar ordet "indelt"-ideassocia
tioner hos litet hvar. Förlegade minnen från
exer-cisäreri växa upp. Senaste generationer minnas
kanske endast den indelta dagkorpralen på
kompaniet eller kökskorpralen med sitt hvita förkläde, som
fått en reträttplats ;för sina återstående tjänsteår
vid köttgrytorna. Eller minnas de kanske den
gamle sjukvårdaren, som förstår sig på att krydda
ricinoljan med det uppmuntrande leende, som ville
säga till deltnqventen: "Tro mig,
det hjälper", eller
handräckningssoldaten på skjutbanan, som gick
och pysslade hela dagen i
solgasset med taflor och telefoner,
som var allestädes närvarande
och satte sin ära i att ingenting
var i olag. v
Seniga, väderbrynta, men ofta
ståtliga typer äro de, dessa
knektar af gamla stammen med
borstiga mustascher och stela
maner och med en outrotlig, ofta
till öfverdrift gående vördnad för
"befälet". Under
bevaringsmö-tena är han "pojkarnes" erfarne
farbror och kompaniets allt i allo;
han vet bättre än någon annan,
hur ärtsoppan skall tillredas, hur
ömma fötter skola behandlas, hur
ränseln skall packas och kappan
rullas; han knotar aldrig men har
alltid en brödbit och kanske ett
stycke fläsk kvar i tornisten som
han èerna1 delar med sig af,, se-
dan de andra gjort slut på sitt förråd. Han har satt
in sitt lif på tjänsten under fanorna och förblifver
under hela sin manbara ålder "mannen i ledet", van
att lyda, icke af tvång, men af pliktkänsla.
Mellan mötena brukar han sitt torp, och där sitter
han lugn, tills fosterlandet kallar. Har på senare
fder detta icke skett så ofta som tillförene, har det
väl kunnat hända, ’att kring ploghornen stelnade
fingrar haft svårt att räta ut sig vid mösskärmen
och att ryggen burit spår af krökningen öfver spade
och grepe — ja, detv kan till och med hända, att
de första dagarna eftervskiljsmässan från torpet hans"
uppsyn varit något butter och hans svar en smula
enstafviga — må man förlåta honom detta, nu dà
han har yngre konkurrenter i krigstjänsten,
konkurrenter, som han ej kan springa i kapp med under
idrottsöfningarna och som kanske under
middagsrasten ej älska den stilla ron i logementet i lika
hög grad som gamlingen. Må man förlåta honom,;
han trifs ej med allt det nya, han är en omodern
ande, som går och drömmer om den gamla goda
tiden i barackerna, då de indelta voro arméns kärna
och elit. Han gfr som en pittoresk typ, som en
lefvande anakronism i kasernerna af sten, där
kokgroparna äro ersatta med maskij
-•eldade ångkokinrättningar, de
mässingslysande blårockarne af
grått och idel grått, och där själfva
den hederliga excercisen är
ersatt med indianliknande kryp-,
öfningar bland buskar och stenar.
Äfven i bygderna och på
"roten" är väl soldaten-torpsittareri
en mer och mer bleknad typ.»
Ännu veta dock kanske
bygdens barn hvar "torpet" ligger,
den lilla rödmålade stugan med
täppan och grisen och med num
merplåten uppe under takåsen,
och de flesta torde väl äfven ha:
sett soldaten själf och hans
många linhåriga barnungar.
Någon respekt bevara de väl också
för honom, ty han ser ståtlig ut,
där han kommer i sin uniform
med plymen i mössan vid
bröllop och begrafning; i sina unga
år var han en gerna sedd
kavaljer vid dansgillena, ty han kunde
Kliché: r.mat Sllfversparre.
EN VETERAN. "
- 4 —"
Efter frtorjra†i.
Efter portratt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
