Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2, den 13 oktober 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ULRICH von WILAMOWITZ-MOELLÈNDORFF
FOR H. 8. D. AF DOCENTEN VID UPPSALA UNIVERSITET ERNST NACHMANSON.
Den som en förmiddag
i slutet af november ar
1900 kom in på Theater
des Westens, måste
ovillkorligen genant lägga
märke till publiken, som
var en helt annan än den,
som vanligen besökte
operettens hem i Beilin.
I en loge uppe på första
raden satt Adolf fidrnack,
den världsberömde
teologen; nere på parkett
syntes i en krets af
professorer själlve Theodor
Mominsen, den tyska
vetenskapens grand old
man, som, efter ett lif
rikare på forskarbragder
än de ilestes, år 1903
gick ur tiden. Och högre
upp på raderna vimlade
det öfverallt af studenter
från universitetet. Men
så var också
föreställningen anordnad af
Akademiska Föreningen för
konst och litteratur,
biträdd af några bland
Berlins förnämsta
skådespelare, jag vill minnas
Du-mont och Reichelt, och
på programmet st )d
Aiskhylos’ Orestie. Det
var ett djärft experiment,
djärfvare då för tiden än
nu, att, om också något
förkortad, framföra den gamle grekiske tragödens
mäktiga trilogi. Men försöket lyckades, i främsta
hand därför, att de grekiska dramerna gåfvos i en
tolkning, som ej verkade öfversättning blott, ej heller
var en fri bearbetning, utan en genial forskares
omdiktning på det egna modersmålet, utförd med
en sakkunskap, hänförelse och kärleksfullhet öfver
allt beröm. Den ungdomliga publikens tacksamhet
utlöste sig också slutligen i dånande rop:
"Wilamo-witz! Wilamowitz!"
Men vi studenter ropade forgäfves och fingo nöja
oss med att vid nästa föreläsning på universitetet i
det sedvanliga hälsningssparkandet inlägga än större
energi och kraft än annars.
Mer än ett decennium har gått se?n min första
termin i Berlin, och när jag nästa gång får vara
med och hälsa Wilamowitz vid hans inträde i en
föreläsningssal, är det här hemma i Sverige.
Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff är den
samtida antikforskningens mest lysande namn. För
den rätta förståelsen och uppfattningen af den
grekiska antiken har hans arbete betydt mer än
generationers före honom (jag citerar en af hans
främste vedersakare). Wilamowitz’ vetenskapliga
storhet ligger framför allt däri, att han behärskar hela
den grekiska litteraturens och kulturens omätliga
område ej blott med en lärdom, som icke känner
några gränser, utan ock med ett djup och en
originalitet, som är utan motstycke; beundransvärd är
också den metodiska skarpblick och den
idérikedom, hvarmed han angriper de svåraste problem,
löser eller åtminstone för dem framåt.
En ingående värdering af Wilamowitz’ verk eller
ens en öfversikt af hvad han åstadkommit kan ej
Kliché: Kem. A.-JS. Bengt Silfoereparre, Sthlmr Gbg.
denna korta bildtext ge,
blott några knappa
antydningar. De tidigare
huvudarbetena utgöras af
en följd i och för s:g
mönstergilla och genom
hela sin läggning
förebildliga upplagor af
grekiskatragedier; en annan
rad af undersökningar
har klargjort en
mångfald grekiska diktverks
genesis och vägrödjande
följt deras öden genom
antik och byzantinsk tid.
Wilamowitz’ lifliga
fantasi och djärfva tankar
ha, äfven där de varit
för djärfva, blifvit
bestämmande för
forskningen på den grekiska
stats- och
rättsvetenskapens område. Den just
i de två sista decennierna
så mäktigt
uppblomstrande papyrologien har
han ägnat några af sina
genialaste studier. Som
ledare för
Berlinakademiens stora grekiska
inskriftsverk har han gett
epigrafiken mäktiga
impulser. Själf har han en
gång yttrat, att tillfälliga
omständigheter iblar d
inverkat, på valet af
ämnen, men hvad som än
hans vidtomspännande fallit inom ramen för
intressen och skarpa kritik, öfverallt har han öppnat
nya vägar och visat nya mål, och i många
hänseenden har han tryckt sin prägel på modern
klassisk forskning.
Men Wilamowitz vänder sig ej blott till
vetenskapsmännen af facket. Det gamla Hellas är för
honom minst af allt ett det lefvande lifvet fjärmat
land. Tvärtom är det hans fasta öfvertygelse, att
antiken alltjämt har en omätbar betydelse för den
moderna tiden, visserligen icke som ett
oupphinne-ligtvmönster i den mening det gångna århundradets
nu ’öfvervunna svärmiska klassicism fattade den,
utan emedan antiken är ej blott grundlaget till,
utan ock en typisk förebild för vår egen kultur.
Den klassiske filologens plikt är det att meddela
detta budskap också åt dem, som själfva stå det
vetenskapliga arbetet fjärran. Därför har han
ut-gett. och låtit uppföra sina tolkningar af de gamla
grekiska tragöderna, därför har han hållit och sedan
offentliggjort sina af stark personlig egenart burna
"Reden und Vorträge". Wilamowitz’ också för en
större allmänhet afsedda Griechische
Litteratur-geschichte, som på få år utgått i tre upplagor, är
väl ingen lätt kost, men skänker den, som griper
sig an med boken, den yppersta framställning af
ämnet, som nu till dags finnes. Karaktäristikerna
af de olika författarne äro gifna i korta och träf
fande drag och belysta af raska jämförelser, som
visa, att blott en full förtrogenhet med de öfriga
kulturlär derrias litteratur kan frambringa den säkerhet i
omdömet och den finhet i känslan, som äro nödvändiga
förutsättningar för att rätt förstå och rätt värdesätta
den grekiska. En paralellbok till litteraturhistorien,
Forts, å sid. 28.
- 19 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
