Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4, den 27 oktober 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John riego
Skådespelaren vid Svenska
T eatern i Stockholm John Isak
Riego afled efter en tids
sjukdom den 18 okt. på
Sofiahemmet.
Riego var född 1852 i Möss,
Norge, och son till spanske
cirkusdirektören Riego.
Redan i mycket späd ålder kom
han till Sverige. Som
tjugoårig erhöll han anställning vid
Fröbefgska teatersällskapet,
öfvergick 1876 till Elfforska
sällskapet och kvarstannade
här, då August Lindberg två
ár senare ställdes i spetsen
för sällskapet. År 1884 vann
han engagemang hos Albert
Ranft, men lämnade redan
påföljande år detta sällskap
och tog anställning vid
Svenska teatern i Helsingfors. År
1898 knöts han till Svenska
teatern i Stockholm,
öfvergick 1907 till Dramatiska
teatern, men trifdes icke här utan
återvände förra hösten till
Svenska teatern.
Det sceniska område, där
Riego företrädesvis rörde sig
och där han vann sina
vackraste lagrar var den
komiska karaktärsrollen. Han gaf
sina gestalter en förträfflig
karaktäristik med
omsorgsfullt tillvaratagande af de
komiska smådetaljerna.
Några lyckligt lösta uppgifter af
annat slag vittnade om att
hans begàfning sträckte sig
också in på den rena
tragediens område. Bland det
stora antal roller han
framgångsrikt kreerat kunna
nämnas Mårten i "Mäster Olof",
bonden i "Per Olsson och
hans käring", Aune i
Samhällets pelare", godsägare
Wulff i Molanders "En
lyckoriddare" m. fl.
Som skådespelare
mångsidig, intelligent och
samvetsgrann blef Riego en kf
publikens gunstlingar, och som
privatman förvärfvade han
genom sitt flärdlösa
sympatiska väsende en vid krets af
personliga vänner.
F. 1852. † 18 OKT.
Det var därför som mamma ansåg sig tvungen att
hemligen tillegna sig pappas kreditiv.
Aj, a]!
Ja, det var formellt oriktigt men moraliskt rätt.
Pappa skulle naturligtvis bli tvungen att underhålla
Ella och mamma. Men nu begagnade han tillfället
att anklaga dem för stöld.
Herr Wessel bedöfvas af dessa nyheter. Han kan
icke tänka fullt klart. Han kan endast med hela
sitt hjärta deltaga i lilla Elias sorg. Han fattar
hennes händer, kysser dem. Men lilla Ella gör sig
genast fri och säger tämligen kallblodigt:
— Ja, värst är det ju för er. Det är ju ni som
tagit ut pängarna under falskt namn,
— Herr Wessel stirrar på henne. Det är det
onaturliga lugnet hos detta oerfarna barn, som
skrämmer honom mest. Och kanske också — kanske
också retar honom en smula. Emellertid bibehåller
han sitt lugn och säger blott: — Och för hvems
räkning? Har jag tagit en centime?
— Det förstås, att ni inte har gjort, säger Ella.
Men det hindrar inte lagfarten. Juridiskt sett är
det ni som är skyldig.
Ett ögonblick glömmer Erik Gustaf helt och hållet
sin värdighet, till och med sin kärlek. Han ruskar
l Ila Ella ganska eftertryckligt. Han bedyrar högt
och heligt, att dessa damers affärer kvittar honom
lika. Men samtidigt inser han hela vidden af sin
olycka. Han har gjort sig skyldig till förfalskning,
han är förlorad.
— Nej, säger Ella, den guds ängeln, det är ni
visst inte. Ni måste naturligtvis genast ersätta pappa
de femtontusen. Mamma skall ge er en revers, och
när skilsmässan är ordnad får ni tillbaka era pangar.
Men hastigt och lustigt, kära Wessel, innan pappa
hinner ställa till med någon olycka...
— Ja — ja — det är ju en utväg. Och herr
Wessel har ju sitt nyà kreditiv. Men hur skall det gå
till? Han är så upprörd — så matt — klockan ett
stängs banken — kommer han nu i sista stund och
begär hela summan — han kommer att bära sig
fumligt åt — väcka misstroende.
— Gif hit kreditivet, säger Ella, och ert pass.
Jag ska nog få ut pängarna. Under tiden skrifver
mamma reversen. Vänta här. Gå inte ut förr än
jag kommer.
Herr Wessel väntar. Tusan i alla fall — tusan
till flicka. Nå, hon hade ju narrat honom i klistret,
så det var inte för mycket, att hon tog honom
därur. Och denne onaturlige fader, som skulle
inkassera E. G. Wessels surt förtjenade slantar. Nåja,
reversen förstås. Fru Wulff skulle naturligtvis få
ett anständigt underhåll. Och reversen skulle
infrias — på ett eller annat sätt. Hm. Tusan till tös.
Det är en race, som man inte finner i Paris. Nej.
Så rask, så rådig, inte ett uns schåpagås.
Herr Wessel torkar sig i ögonen. Han behöfver
något stärkande och rekvirerar in vin. Han bolmar
och dricker och timmarna förflyta under rätt
angenäma tankar. Efter omständigheterna.
Och så knackar det. Han springer upp och
kastar undan buteljen, öppnar fönstret för att få ut
röken. Nå så. Det var bara landsmannen. Hur
länge skall han sitta här? Talar om spelet förstås.
Bah — spel — det finns annat än spel - och
pangar — Tusan till flicka —
— Och du, säger vännen, du följde dem inte till
tåget. Har du fått nog, hva¾a?
Herr Wessel stirrar på honom. Hans tankar hålla
sig vackert stilla som skrämda möss. Men öfver
hela kroppen kryper det, kryper det.
— Jaså, de ha rest, säger han och vill inte låtsas
om någonting. Men plötsligt rinner sinnet på
honom. Han rusar upp, fäktar och går an. Han pratar
hit och dit och först så småningom lyckas vännen
sätta ihop den tragiska historien bit för bit. Tja!
— Polisen! skriker herr Wessel. Genast till polisen!
Vännen ställde sig tveksam. Är det verkligen skäl
i att gå till polisen? Naturligtvis kunde han få
damerna fast — men — men han själf då? Och
monsieur Wulffs kreditiv?
Forts, å sid. 61.
- 55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
