Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6, den 10 november 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLA ANDERSSON.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SILA
o
När man har för afsikt att bringa f.
bankdirektören Ola Andersson i Malmö en hyllning med
anledning af trekvartssekeldagen, råkar man i
förlägenhet, hur man skall börja. Han har varit så
mycket, verkat så mycket, och hvar han varit, har han
verkat väl. Godt förstånd har han haft, rätt har
han alltid velat och veterligen alltid gjort, och
därtill har han haft ett godt och varmt hjärta. Och
följden har blifvit, att allt hvad nan uträttat blifvit
— jämnstruket! Nämligen på allra högsta linlen.
Hvad man från hans tidiga ungdom har att
anteckna är, att han föddes i Nordanå i Görslöfs
församling af Malmöhus län den 2 nov. 1837, att hans
föräldrar voro hemmansägaren Anders Jönsson och
hans hustru Karna Olsdotter, att han tidigt utmärkte
sig för lärnimmhet och efter undervisning först i
hemmet, sedan i folkskolan äfven tillbragte en
termin i en högre läroanstalt, Lunds realskola.
Därefter var han hänvisad till själfstudium och det
in-siktsförvärf, ingalunda det minst viktiga, som
praktisk verksamhet erbjuder. Vid endast tjugo års
ålder hade han sorgen se sin fader gå hädan. Det
föll då på hans lott att öfvertaga fädernegården,
som han myndig vorden i dess helhet förvärfvade
sig af syskonen. Redan då hade hans intresse för
allmänna angelägenheter vaknat. Han var 1857 med
på det svensk-danska allmogemötet i Ramlösa och
fick här grunden lagd till en skandinavism, som
han sedermera aldrig svikit. Snart togs han i
anspråk för hemsocknens kommunala angelägenheter
och började det upplysnings- och samlingsarbete
bland sin orts befolkning som blef ett viktigt led i
"det fjärde ståndets" frammarsch. Med klar blick
insåg han tidigt, att förutsättningen för, att den nya
folkrepresentationen på de allmänna valens grund
skulle verka väl, var ökad folkbildning och redan
den 23 september 1867 väckte han vid ett
sammanträde af Bara härads landmannaklubb fråga om en
ändamålsenlig skola för allmogens söner. På
nyåret 1868 fick han kännedom om de
korrespondenser om den danska folkhögskolan af d:r O. V.
Ålund, som föregående år på August Sohlmans
initiativ blifvit införda i "Aftonbladet", och med
biträde af en af lärarne på Alnarp* landtbruksinstitut,
d:r O. Pehrsson Bendz fick han redan den 28
januari 1868 en plan färdig till en folkhögskola. Den
17 april samma år hölls ett möte, vid hvilket den
förening bildades, som skulle skänka skolan nödigt
ekonomiskt stöd, och den 25 april erbjöds med
prof., Otto Torell som mellanhand
förestándarplat-sen åt den man, d:r Leonard Holmström, som,nu länge
varit den svenska folkhögskolans nestor, liksom
den den 2 nov. 1868 i den gamla landsvägskrogen
Hvilan öppnade läroanstalten njuter anseende som
den främsta folkhögskolan i vårt land. Under
växlande lefnadsställningar har Ola Andersson städse
följt denna sin betydelsefulla skapelse med aldrig
svikande intresse, gärna vid årshögtiderna till de
unga talande väckande och entusiasmerande ord.
Två år efter folkhögskolans grundläggning
kallades Ola Andersson vid ett fyllnadsval att taga plats
i Andra Kammaren som representant för Torna och
Bara härader. Det dröjde ej länge, förrän den unge
skåningen — han var då endast trettiotre år
-gjorde sig känd som en af landtmannapartiets mest
betydande förmågor. Hans utskottsbefordran gick
ock med ovanlig snabbhet. Under sin första
riksdag ledamot i det tillfälliga s. k.
undervisningsutskottet blef han 1872 suppleant i
konstitutionsutskottet och 1873 ledamot i bevillningsutskottet,
hvarpå han 1874 återvände som ordinarie till
konstitutionsutskottet, där han samma år skref en an-
märkningsvärd reservation till förmån för
utsträckning af den politiska rösträtten till likhet med den
kommunala och fortfor att hafva säte, tills han 1878
trädde in i själfva centrum för de
landtmannapar-tistiska sträfvandena, statsutskottet. Härmed
koncentrerades hans intressen kring dessa sträfvandens
förnämsta punkt: grundskatteafskrifningen och
indelningsverkets ersättande med ett mera tidsenligt
törsva ssystem. 1878 fick han plats jämväl i det
särskilda utskottet för dessa frågor, 1879 i den stora
skattereglerifjgskommitén, 1880 äfven i landt
örsvars-kommittén, 1883 åter i det särskilda utskott, som
fick att behandla den Posseska ministärens försök
till lösning af samma spörsmål. För
landtmannapartiets program i dessa spörsmål nedlade han
äfven som författare ett betydande arbete. Bland
bilagorna till skatteregleringskommitténs betänkande
finner man af hans hand en "Historik om
rustnings-och roteringsväsen" och 1883 utgaf han en
ypperligt skrifven broschyr, "Hvarför?", i hvilken han
försvarade landtmannapartiets ståndpunkt.
Ola Andersson var minst af allt klasspolitiker och
när tullfrågan kom på dagordningen, ogillade han
de lifsmedelfördyrande tullarna. Ola Andersson dref
landtmannapolitik, om man så vill, men den var
aldrig ensidig och hvilade alltid på allmänna
synpunkter. "När representationsformen genomfördes",
yttrade han 1899, "var det ju egentligen galet, att
vi skulle få två stånd i stället för fyra, som vi haft
förut. Meningen med reformen var ju den, att
ståndsrepresentationen skulle bort. Men innan den
gamla klasskampen kunde aflysas, måste också den
gamla skattefrågan lösas. Den är ju numera löst,
som klassfråga åtminstone. Sedan detta skett,
föreligger, enligt min mening, ej längre samma skäl
som förut för landtmannapartiets fortsatta starka
organisation eller för det öfvervägande inflytande,
som landtmännen under kampen lyckats förskaffa
sig. Visserligen vill jag ej förneka, att jag anser,
att landtmännen fortfarande som hittills böra vara
representationens kärna. De ha nämligen i det hela
en mera själfständig och oberoende ställning än
folk af någon annan samhällsklass. Men skulle det
visa sig, att landtmännen ej längre visa öppen
blick för tidens kraf, då ha de ej framtiden för sig
och kunna gerna sjunka tillbaka till en mera
obemärkt ställning".
Vid den tiden tillhörde Ola Andersson emellertid
sedan länge icke riksdagen. 1883 hade han flyttat
till Malmö, där han redan i tio år beklädt
ställningen som ledamot af styrelsen för Riksbankens
afdelningskontor, och för en stad ville den ifrige
landtmannapartisten 1884 icke mottaga mandat. I
stället ägnade han sig åt det kommunala lifvet.
Redan själfva inflyttningsåret valdes han till ledamot
af Malmö stadsfullmäktige, af hvilken korporation
han i sinom tid utsågs först till vice ordförande,
sedan till ordförande. Sedan 1876 var han ledamot
af Malmöhus läns hushållningssällskaps
beredningsutskott, 1892—94 äfven sällskapets vice ordförande;
åt sin erkänsla för de förtjänster, han i dessa
egenskaper inlagt, gaf sällskapet på sin tid uttryck
genom att tilldela honom den sällsynta utmärkelsen
af sin stora guldmedalj. Länge ägnade Ola
Andersson äfven sina krafter åt skötseln af Ox’e härads
sparbank; efter sin afgång 1903 ur
riksbankskontorets styrelse, hvars ordförande han då i åtskilliga
år varit, gaf han sig helt åt denna uppgift.
Ohälsa har tvungit den vördade åldringen att de
sista åren draga sig tillbaka från sina många
uppdrag. Det sätt, hvarpå han fullgjort dem, berättigar
honom till en lugn och fridfull ålderdom.
- 82 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
