Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8, den 24 november 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANSKA KONUNGAPARET I STOCKHOLM.
Till illustr. å sidan 120.
Det danska konungaparet har\iåkoin:^f†.8.D. i föregående n:r omnämnt, velat aflägga sitt första besök vid det svenska hofvet.
De höga gästerna anlände sålunda till Stockholm den 18 nov. och bereddes därvid ett lika varmt som ståtligt mottagande. Vid
järnvägsstationen, där ett hederskompani ur Göta lif garde paraderade, hälsades det danska konungaparet af konung Gustaj och den
kungliga familjens öfriga hemmavarande medlemmar, därvid kronprinsessan representerade drottningen. Sedan stadsfullmäktiges
ordförande d:r Sixten v. Friesen hälsat konungen och drottningen af Danmark välkomna, företogs färden till Slottet genom de rikt
flaggsmyckade gatorna. Öfverallt vajade Dannebrogen bredvid svenska flaggan. Utanför centralstationen hade rests en äreport
med Dannebrogen fladdrande från tinnarne och vid ingången till Fredsgatan en stor triumfbåge, prydd med danska riksvapnet samt
danska konungaparets krönta namnskiffer äfvensom Stockholms och Köpenhamns vapen. Stora folkmassor voro i rörelse, med
ovationer hyllande de kungliga gästerna. _____________________________
GRANATEN.
SPECIALKORRESPONDENS TILL HVAR 8 DAG
RÅN Anatolien blef han som
värnpliktig inkallad under fanorna. Sju
dygn använde han för att från sin
hemtrakt komma till en liten
hållplats vid banlinjen
Eskichehir—Angöra. Hans utrustning bestod vid
framkomsten dit af en trasig
segeldukssäck med ett knappt munförråd
af några lökar, bröd och kött, beräknadt för en veckas
uppehåll.
Fältlifvets elementära fordringar voro honom
obekanta, de moderna vapnen kände han knappt till.
Sex dagar senare var han i Konstantinopel efter
en mördande färd i en öppen transportvagn.
Kilometer efter kilometer asade sig den ändlösa raden
af godsvagnar fram, alla sviktande under sin
lef-vande last. I solsken och i ösande regn intog
soldaten tåligt sin lilla rutplats på -vagnsgolfvet utan
att klaga. Hvila kunde han ej få, därtill var
utrymmet knappt, och sömnen vek från hans ögon,
som fylldes af uppblåsande sand och grus, under
det alla hans leder svullnade af det ovana
stillasittandet och skakningarna i den hårdfjädrade
godsvagnen.
Utanför en provisorisk kasernbyggnad i Stambul
bibragtes han det första militära handlaget, lärde
sig sköta sin mauser och förstå dess mekanism.
Konsten att sikta och träffa var han inte okunnig i
förut; hans hela ungdom och uppväxttid hade varit
hans öfningstid i detta.
Strax därpå kom uppbrottsordern: till fronten.
Den värnpliktige hade tilldelats ny, gulbrun
uniform med likfärgade benlindor, ett gevär och ett
kartuschbälte. Segelsäcken på ryggen behöll han
kvar, men det var ungefär lika litet i den nu, som
då han lämnade Anatolien.
Trettio timmar fick han dröja vid Sirkedji,
järnvägsstationen i Stambul, innan han kom med det
tåg, som skulle föra honom till den armékår, han
skulle tillhöra. Hans intendenturchefer hade ej
förutsett detta sista dröjsmål eller ej gripits af en så
enkel misstanke, som den, att om ingen rullande
materiel fanns att tillgå, kunde inga transporter ske.
Till slut, efter mera än ett helt dygns väntan kom
så ett långt tåg in.
Det var fylldt af sårade och lemlästade soldater,
hvilka returnerats i det hjälplösaste tillstånd. De
lyftes utan vidare ut ur vagnarna, proviant
vältrades in i finkorna, och de utkommenderade
trupperna i de öppna vagnarna. Dessa voro fulla af
färska spår efter de sårade och sjuka, färgade af
blod och i öfrigt nedklenade. Men — det var ju
brådt. Armén behöfde förstärkningar, och dessa
skulle snabbt sändas.
Åter började helvetesfärden med timslånga
uppehåll, än af brist på kol förde dragande.maskinerna,
än emedan ,$n stigning eller sättning af en bandel
omöjliggjorde/det öfverlastade tågets framfärd, 4r¾
på grund af tågmöte. En bestämd tid för vare ¾pp
jhvila eller maltider fanns inte. Med geväret mel^
lan knäna och renseln på ryggen måste de
hopklämda soldaterna envist stanna kvar på sina platser.
Så voro de då framme. Resan som borde tagit
tre timmar, hade pågått två dagar.
Af lastning och marsch till fots — framåt!
Vid Kuliba, en liten stad norr om Lule Burgas,
stod en armékolonn turkiskt artilleri. Till denna
. skulle som förstärkning sluta sig den kår, som vår
anatoliske värnpliktige tilldelats.
I spridd tågordning rörde sig de turkiska
förstärkningstrupperna framåt. Soldaternas ben sviktade
efter det långa stillasittandet, och det- värkte bittert
i de sömntrötta ögonen.
Regnperioden var inne, och vintern utlöste sig i
ett intensivt regnande, som blötte upp och satte
marschvägarne under vatten. Gyttjan hängde som
tjära vid de såriga fötterna, och till råga på allt
började hungern göra sig gällande. Massor af
proviant hade förts med tåget, men denna proviant var
afsedd för de vid Lule Burgas liggande trupperna —
när blott transportmöjligheterna medgåfvo, att den
från banlinjen kunde föras vidare inåt landet.
Hade färden med järnvägen varit ägnad att slå
ned den unge fosterlandsförsvararens mod, om han
var mottaglig för dystra intryck, var marschen
genom oländiga trakter, nedbrända byar och ödelagda
fält, det inte mindre. Mötte under järnvägsresan
blott oräkneliga skaror af sårade och döende, som
tjänat ut, slog nu i stället dödmannen slag på slag
bland kamrater och vänner.
Så hände det fruktansvärda.
På natten bivackerade sjutusen uttröttade
soldater på bara marken. Ville de sträcka ut kroppen
på jorden sögo deras kläder till sig vatten ur de
stora polar, som mellan terrängens små kullar fyllde
traktens sumpmark tiotal mil framåt. Fukten och
kylan kilade sig in till den upphettade kroppen,
feberhet af marsch, trötthet och brist på föda.
Ännu ett "dygn, och de skulle ju vara framme, en
kort hvila och de borde göra sig beredda att taga
ut det yttersta ur den undernärda kroppen.
Med hufvudet på segeldukssäcken och geväret
på armen föll anatoliern i sömn. Vattnet
genom-dränkte kappa och kläder, svepte honom i ett
famntag af skakande köld och frossa, men dödstrött sof
han. Hans öde vakade, själf kunde han då slumra.
Vid horisontlinjen i själfva den grå dagningen
dök upp en trupp gråklädda ryttare. En förstärkt
turkisk fältvakt varnade med en smattrande salva.
Några sadlar blefvo tomma, men hästarna stannade
kvar vid de fallna ryttarne, tills både dessa och de
själfva fördes undan bakom linjerna.
Den turkiska kåren blef ordnad till strid. Med
gevären i handen hvilade turkarne i halfliggande
ställning, färdiga att med mausern och det
medförda lätta fältartilleriet taga mot den attack, de
för-utsågo från fiendens sida.
Det blef ett par minuters tyst väntan. Ej ett
skott växlades mellan linjerna. Man började bland
turkarne redan tro, att hela affären inskränkt sig till
en skärmytsling med en dumdristig fientlig patrull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
