Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9, den 1 december 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
besvärjelser, hvilka han präntar på papper. Hvarför
inte vända er till honom?
— Vända mig till honom! Ack, om ni visste
huru jag sprungit till honom både bittida och sent.
Har haft honom till bordsgranne på stora banketter,
har hållit tal för honom, som hela världen applåderat.
— Haag är välvillig, det är sannt, men det är som
om han ingenting skulle förmå mot mitt onda, ehuru
han ju ska’ vara specialist på området. Så länge
jag känner mig väl, finnes det ingen jag hellre
råd-frågar, men så fort mitt gamla onda ansätter mig
på nytt, står han alldeles handfallen. Han är
framtidens läkare, därom är jag öfvertygad — narurligtvis
— men ser ni att just precis nu...
Döddoktorn rycker på axlarna. Han ser på gamla
skröpliga mr Europé och hans bistra blick blir nästan
hjärtlig, då han lägger handen på hans axel och säger:
— Ja, då vet jag ingen råd mera. Men gå hem
och sof på saken. En gång kommer ni nog
tillbaka. –––––
Patienten lämnar honom. På hemvägen går han
in på apoteket. ’
— Vi ta väl det vanliga, föreslår provisorn
sömnigt. Ty det är sent på natten. Mr Europé nickar.
Och så får han ett nytt Alcocks plåster till alla de
andra! —
Jag såg en gång på Sveateatern en singales, som
trampade på skarpa svärdsklingor, som gjorde en
stege af dem, hvilken han klef upp på — det var
för resten alldeles ofattligt huru han kunde trampa
på dem utan att såra de bara fötterna.
Bakom mig sutto några skojiga herrar och slogo
sig på knäna och hånskrattade åt honom. Mannen
på scenen hörde det, där han arbetade i sitt bruna
anletes svett. Han hörde det och han sände dem
en lång, mörk blick. Han skulle kunnat famna dem
alla tre på en gårig och gjort mos af dem i en
handvändning. Han kunde rört den ene efter den
andre. Ett hastigt litet grepp, och de hade legat
där liflösa.
Men det förstodo de inte. Och inte heller
för-stodo de, att de hade framför sig en människa, som
arbetade för sitt lif. Denna farliga lek var det enda
den mannen kunde; och han lekte den hvarje kväll,
mörk och lugn, inför sysslolösa människor. En
främling från solens land, som trampade på slipade
klingor, till fröjd för släta knoddar!
För tjugu år sedan mönstrade man de små
japanska ambassadörerna, där de rörde sig i sina
obekväma europeiska uniformer, ungefär på samma
sätt som man beskådade den singalesiske akrobaten.
Och för fem år sedan, minnes jag, huru man på en
soaré i Konstantinopel visade mig på en herre,
hvilken visserligen såg lite egen ut.
— Vet ni hvad det där är för en? hviskade man.
Jo, det är serbiska sändebudet, har ni sett på f—n,
det är kung Petars kusin, excellensen Nenadovitj
- titta på’n!
Nu reser herr Nenadovitj obesväradt till både Frans
Josef och Der Kaiser och utvecklar sina synpunkter
för båda två. Och ingen människa grinar åt honom
vidare.
Strax förut kuskade den ryske utrikesministern
ideligen mellan Berlin, Paris och London. Herr
Sassonov hade i kappsäcken sin trekantiga hatt,
sin berömda "outgrundlighet" och det lika berömda
status quo. Nu har han bara hatten och
outgrundligheten kvar. Status quo har kommit bort.
De öfver axeln sedda Balkanfolken hafva bättrat
på sitt anseende högst betydligt. Bråkmakarne
därnere i det oroliga hörnet ha lagt vantarna på det
under dubbla lås förvarade status quo och hafva
slagit det i stycken.
De korrekta konferenserna, där belefvade herrar,
med omsorgsfullt valda ord och ständigt i det
djupaste samförstånd länkade världens öden, visserligen
ofta på ett sätt, hvaröfver the grand old man skulle
rodnat och den storvulne järnkanslären skulle
gap-skrattat, men i alla fall under de angenämaste former
och med alltid bibehållen värdighet, allt det där har
blifvit stördt på ett högst oväntadt och obehagligt
sätt. Verkligen på ett högst oväntadt och
obehagligt sätt. Kriget som satt fängsladt i generalstabernas
arkiv, har brutit sig ut, sluppit lös och ingen
människa vet hvart det bär iväg med det.
Europas diplomati befinner sig i samma läge som
en björn i en porslinsbod. Minsta rörelse, och allt
ramlar och skräller omkring honom.
Statskonsten står och stampar i en
återvändsgränd. Alla lögner äro utslitna, alla förevändningar
genomskådade — och det betänkligaste af allt:
respekten för stormakterna är borta. Bara för ett år
sedan lydde Italien det varnande fingret. Men de
vilda sällarna söder om Donau akta ej ett dyft
därpå. Enligt * det sista telegrammet från Belgrad
öfveröser lilla uppkomlings-Serbien med de
gemenaste skällsord gamla förnäma Österrike.
Den europeiska konserten, som musicerade så
diskret och samstämmigt, är totalt döfvad af det
nya, bullrande kapellet, som oförväget och oförsagdt
dunkar sitt hemlands vilda rapsodier.
Än sedan, hvad betyder Balkan i och för sig?
Låt oss lokalisera kriget, d. v. s. låt oss stänga in
dem i en bur att rifva ihjäl hvarandra! Dock, det
värsta är att äfven västerns folk börja minnas att
äfven de äro söner af krigare. Själfva nyktra och
säfliga Times har i dag sagt ifrån att tålamodet har
sina gränser, det också. -
Det är däri det ligger. Att gamle mr Europé
börjat konferera i smyg med Döddoktorn.
Finansiärerna hafva fått nys om saken, och de
kunna knappast sitta stilla af ängslan. —
Grängesberg, Rio Tinto, Amalgamated Copper, allt är
rörligt.
Qud i himlen, blåser det då verkligen upp till
den stora stormen? Den stora stormen, i hvilken
så många af de moderna pappersförmögenheterna
skola sopas bort.
Aldrig har läget varit mera kritiskt än nu, det vet
man. Och att det finnes så många
mellanhafvan-den, hvilka ligga oss mycket närmare än Balkan,
och hvilka en gång måste göras upp. Inte med
Alcocks plåster, utan med stål. Är
räkenskapsdagen inne nu? Ja, det vet man inte, och det är
fåfängt att spå. Agadirproblemet såg omöjligt ut det
också. Men då man kunde lösa det, så finnes ännu
hopp. I alla fall får man vara tacksam för hvarje
timme, som freden ännu kan bevaras, för hvarje
millimeter, som den sköra tråden ännu kan tänjas
ut — åtminstone om man tror att kriget är den
största af alla hemsökelser.
Luften är tung af rykten. Endast Tyskland tiger.
En vindstilla, molnig tystnad, mot hvilken alla blicka
med bäfvan. Skola dessa moln kunna skingras
ännu en gång. Eller skall ur dem till sist
fram-blixtra det som ingen dristar föreställa sig, men
som vid ett tillfälle med all möjlig tydlighet uttryckts
just på tyska: — Das grosse Kladderadatsch?
- 138 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
