Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11, den 15 december 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGET. VIII.
FÖR HVAR 8 DAG AF MILITÄR FACKMAN.
Kriget har inträdt i ett nytt skede. Kanonen,
geväret och sabeln ha aflösts af pennan, och
diplomaternas skrifbord samla nu tills vidare intresset
omkring sig i stället för slagfälten. Tills vidare —
ty tvistoämnen gifvas öfvernog, hvilka, när som hälst
kunna gifva anledning till, att de militära vapnens
hvila bli af kort varaktighet, fastän de kanske komma
att riktas åt annat håll än förut, Att man så oväntadt
hastigt slagit in på fredsunderhandlingarnas väg har
sin orsak kanske mindre i uppträdandet af den
gemensamma fienden koleran, såsom på sina håll
angifvits, än fastmer däruti att den af alla väntade
schismen mellan segrarne, efter alla tecken att döma,
blifvit kronisk, och ej mindre i vissa stormakters
ingripande.
Bulgarerna, hvika under kriget varit den ledande
nationen och hvilka uppnått de mast storartade
resultaten, synas nu äfven i sträfvan efter snar fred
med Turkiet gå i têten. Deras ställning vid
Tscha-taldja med en ointagen stark fästning i ryggen var på
intet sätt angenäm, och så mycket mindre behaglig
som "vännerna" icke tycktes vilja göra min af att
understödja dem, sedan dessa, hvar på sitt håll, fått friare
händer. Serberna, hvilka visserligen från början
haft en del trupper afdelade till den bulgariska
armén, ha efter fullgjordt radikalt rensningsarbete i
No-vibazar, Gammal-Serbien och Nordalbanien
uteslutande fullföljt sina egna intressen med sin marsch
mot Adriatiska hafvet, hvarigenom de upprört de
österrikiska patriotiska känslorna. Det säges, att
de hemsändt öfverflödiga trupper i stället för att
skicka dem till bulgarernas understöd.
Grekerna hvila ut efter Salonikis intagande och
synas där göra sig goda dagar. Som bekant vill
den bulgariske generalen Theodorov göra dem äran
stridig vid denna eröfring. Visserligen har det sagts,
att en del af den grekiska armén från Saloniki dirigerats
mot Monastir för att uppfånga de därifrån flyktande
turkiska trupperna, men om denna truppdel har sedan
rakt intet försports. Ej heller har ryktet om grekiska
truppers transport sjöledes till Tschataldja besannats.
Med all sannolikhet har denna börjande tydliga
divergens bland de förbundna Balkanstaterna varit
afgörande i fråga om fredsunderhandlingarnes
påskyndande från deras sida.
Den andra inverkande omständigheten har, såsom
nyss antyddes, varit hänsynen till stormakterna.
Så länge de stridande höllo sig i det inre af det
europeiska Turkiet var kriget en affär dem emellan,
mén i den mån segrarne närmade sig kusterna, i
väster mot Adriatiska hafvet, i söder mot Ägeiska
hafvet och framför allt i öster mot Konstantinopel
trädde stormaktsintressena i förgrunden. Österrike
— Italien vaka afundsjukt öfver den albaniska
kuststräckan vid Adria och Ryssland—England skulle
aldrig hafva tillåtit ett varaktigt bulgariskt
besittningstagande af Konstantinopel. Det torde därför
kunna betecknas såsom ett utomordentligt klokt
politiskt steg af den bulgariska regeringen (konung
Ferdinand?) att nöja sig med de vunna framgångarna
och att lägga dessa till grund för fredsförhandlingarna.
Det är i öfrigt rätt märkligt att skåda, huru
makterna med afseende på boskiftet efter den icke längre
sjuke utan döde mannen äro delade i andra grupper
än trippelallians och trippelentente. Den ena gruppen
utgöres af Tyskland, England och Frankrike, den andra
af Österrike och Ryssland. De två senare staterna
ha i första hand intressen att bevaka, och inom
dem verka väldiga krafter för ett afgörande med
vapenmakt. Bakom stå visserligen deras respektiva
allierade, men dessa ha helt naturligt ej samma
intresse af en sådan kraftmätning utan arbeta ifrigt
för krigets lokalisering och för fred, och söm de äro
de starkare torde utsikter finnas, att deras önskan
skall segra.
Såsom en förberedelse till den slutliga freden har
af de "krigförande makterna, med undantag af
Grekland, den 3 dec. i Tschataldja undertecknats en
öfverenskommelse om vapenhvila på obestämd tid
och med 24 timmars uppsägningstid. Villkoren för
denna vapenhvila äro följande:
l:o Samtliga trupper stanna i de ställningar de inneha; 2:o De
belägrade fästningarna erhålla icke ny tillförsel af proviant och
ammunition; 3:o Tillförseln af lif smedel till bulgariska armén
försiggår från tionde dagen efter vapenhvilans undertecknande
öfver Svarta hafvet och Adrianopel; 4:o Fredsunderhandlingarna
börja den 13 dec. i London.
Man ser redan konturerna af fredsförhandlingarnas
gång:
De komma att försiggå i London, då planen
uppgjorts af den engelske utrikesministern sir Edward
Grey, och företagas i två skarpt skilda omgångar.
De krigförande makternas uppgörelse sins emellan
genom af dem särskildt utsedda ombud,
Balkan-konferensen, och stormakternas
ambassadörkonferens kallad reunion.
Balkankonferensen får i första hand att afgöra,
hvilka landområden det besegrade Turkiet skall
af-stå af sina europeiska besittningar äfvensom öfriga
gemensamma fredsvillkor, därefter vidtager den
kanske brydsammaste delen af förhandlingarna,
rofvets delning, hvarvid Turkiets ombud sjäiifallet
är ur spelet.
Sedan, eller rättare, om Balkankonferensen
kommer till ett resultat och ett verkligt fredsfördrag
föreligger, då skall detta underställas
ambassadörernas konferens, reunionen, och då få stormakterna
sista ordet.
Att stora svårigheter skola möta vid
sammanjäm-kandet af så många skilda" intressen, som härvid
komma att framträda, är alldeles uppenbart, äfven
om de stridande makterna kunna enas. Deras
synpunkter och stormakternas äro nog i mångt och
mycket oförenliga. Emellertid får man väl hoppas,
att de tre nyss nämnda stormakternas tydligt
ådagalagda önskan om fred skall råda, om ock icke
därmed den evinnerliga Balkanfrågan får sin
slutgiltiga lösning.
Ett och annat om de krigförandes
truppfördelning börjar sippra ut. Vi kunna i dag göra en
början med de bulgarisk—serbiska stridskrafterna vid
Adrianopel, tack vare ett bref från
krigskorrespondenten löjtnant E. Wasell.
Cerneringstrupperna bestå nu, efter de under
krigets gång vidtagna omflyttningarna, af två
bulgariska och två serbiska divisioner (motsvarande våra
arméfördelningar) hvardera om fyra regementen.
Bulgarerna stå öster öm staden med en division
mellan Maritza och Tundscha och en division
mellan Tundscha—Maritza—järnvägen Philippopel—
Adrianopel. De ha därjämte en kavalleridivision, några
divisioner fältartilleri och något belägringsartilleri.
Serberna under general Stefanovitsch stå väster
om staden med en division, den dormanska under
general Rassitz, mellan Maritza—järnvägen—Arda
och med en division, den timockska under
öfver-ste Konditsch, mellan Arda—järnvägen från
Adrianopel till Konstantinopel—Maritza. Sammanlagda
antalet belägringstrupper torde uppgå till omkring
80,000 man.
•Samme författare antyder, att förhållandet mellan
de bulgariska och serbiska trupperna vid
Adrianopel ej är det bästa, särskildt gäller detta officerarne.
Man ser aldrig en serber gå tillsammans med en
bulgar, och de ignorera hvarandra vid alla tillfällen
utom tjänsten fullkomligt. G? 7?.
167 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
