Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11, den 15 december 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
LEKTOR RANUNCULUS.
FÖR HVAR 8 DAG AF K. G. OSSIAN-NILSSON.
Lektor Ranunculus var naturligtvis lektor i
botanik, och han hade sitt namn af, att han var så lång
och sommarlik.
Han förvandlade alla årstider till sommar, tyckte
vi. Man kunde möta honom med hans gamla,
buckliga portör alla tider på året, lika gärna i
november eller i mars som på den vackraste
maj-eller septemberdag.
Och naturligtvis hade han samma anspråk på sina
lärjungar. "Höstfloran är den rikaste", brukade han
säga, och hösten räckte förstås till jullofvet. Till
alla undervisningstimmar ville han ha lefvande
växter, helst fyra, fem arter och helst så många
exemplar, att det blef ett af hvar art till hvarje person i
lexrummet.
Tyvärr förmådde han aldrig riktigt smitta oss med
sin ifver. Vi befunno oss i slyngelåldern, då han
öfvertog oss, och där befunno vi oss fortfarande,
då han lämnade oss med nedre sjätte. Vi fingo
ingen tid till exkursioner, ty dels hade vi många
och svåra lexor, och dels började vi få intressen,
hvarmed de flesta af oss menade flirt med
skolflickor.
Lektor Ranunculus var redan gammal, hans blonda
hår hade blifvit grått och glest, hans magra gestalt
än magrare, hans ansikte fåradt af bekymren för
en stor familj. Hans svagheter, både de dyra och
de billiga, blefvo allt tydligare. Han var klen
ekonom och klen undervisare. Specialist, så han kunde
dugt till professor, poet, så han kunde dugt i
akademien, nitisk, plikttrogen och god, var och
för-blef han ett original, som vi höllo af och drefvo
med.
Hvarje läsår offrade han första timman på ett
slags programtal, hvari han meddelade planen för
allt, som skulle genomgås. Den lektionen satt han
orubblig i katedern och gaf eftertryck åt sina ord
med flitiga käppstötar i katedergolfvet. Ty käppen
skulle han förstås ha in med sig — för disciplinens
skull, som hvarken han eller käppen nånsin
förmådde upprätthålla.
Naturligtvis lyddes vi efter de första fem
minuterna ej till ett ord i programtalet, vi hade mera
intresse för allsköns fuffens, och vi liksom hade på
känn, att det ståtliga programmet skulle förbli ett
program.
Och ett program förblef det. Våra kunskaper
i botanik voro genomgående klena. Vi köpte eller
bytte herbarier, som vi köpte och bytte frimärken.
Vi beräknade som små fondmäklare våra insikter
efter poäng, men vi hade i själfva verket ej sett
tiondedelen af våra rariteter på växtstället.
Hur mången gång skedde inte vår växtinsamling
på det sättet, att hela klassafdelningen på
tiominu-tersrasten störtade ut på tomtmarkerna kring
skolan, ryckte till sig hvad som fanns — om det nu
var hönsgräs, maskrosor, matricarior eller andra
sällsyntheter! Tillräckligt antal exemplar blef det
under sådana förhållanden alltid. Merendels så
rikligt, att vi dessutom hade maskrosor i knapphålet,
alla trettio, när lektor Ranunculus steg in till
lektionen.
Naturligtvis fanns det en och annan riktig
botanist ibland oss. Sådana ha alltid funnits i Linnés
fädernesland. Men till lektorns ära måste sägas,
att han bekymrade sig mindre om dessa två
rätt-* färdiga än om oss tjugoåtta orättfärdiga. Och om
ingen bekymrade han sig så kärligt som om långe
Sanderson.
Långe Sanderson var den eländigaste i hela högen.
Hans afgjordt bästa skolämne hette fotboll, och det
idkade han så flitigt på fritiderna, att han måste
hvila från allt arbete under lektionerna. Till
botaniska utflykter hade han mindre än andra tid
till-öfvers. För öfrigt var han en ohängd lymmel och
var ej stort mer omtyckt af kamraterna än af
lärarna.
Det var denne Sanderson, som lektor
Ranunculus tog under sina vingars skugga. Pojken var
lång, fräknig och rödhårig, så utseendet kunde inte
vara någon anledning. Och flit och uppförande voro
de sämsta möjliga.
Men lektorn tillhörde dem, som ej förmå döma
någon. Och där det fanns svaghet, där flödade
också hans öfverseende.
När röde Sandy hade "turen" — det vill säga,
skulle svara för växtmaterial till lektionen — och
med sina hårda grå ögon på läraren och sin
trotsiga haka i vädret förklarade, hvarför han ej gjort
sin plikt, kom förebråelsen så mild, att vi alla
skämdes — utom möjligen Sanderson.
Och när Rödtopp-Sanderson vid examination af
en skidväxt kallade skidan för balja, inskränkte sig
lektorn till en skämtsam försäkran, att "Sanderson
borde sättas i en balja."
Lektor Ranunculus vedergällde ej lika med lika.
Rödtopps obetydliga intresse för hans ämne
minskade ej lektorns intresse för Rödtopp. Många
minuter i sträck under många timmar ägnade lektorn
åt att söka plugga i den långa odågan de första
grunderna.
En vacker höstdag under frukostrasten möttes
lektorn och Rödtopp på gatan.
" Rödtopp hälsade och tänkte smita förbi, ty han
hade brådtom.
— Hvart skall du ta vägen, hejdade honom
Ranunculus och satte pekfingret för hans bröst som
en lans eller en bajonett.
— Ut och samla växter, ljög Sanderson med
tillförsikt, ty han hade verkligen portören på ryggen.
— Det skulle du gjort i går eftermiddags,
förebrådde lektorn, — men om du skyndar dig, så
kanske att du hinner. Höstfloran är den rikaste på
hela året.
— Ja. lektorn, sade Rödtopp och lyfte på mössan.
Han låddes ha brådtom att komma i väg och få
göra sin plikt. Han hade nämligen turen i dag.
Men Rödtopp hyste i själfva verket helt andra
planer. Han tänkte sig upp med en
födelsedagsbukett till Helen öman.
Så hette hans gymnasistflamma, och det
vackraste draget hos röde Sandy var den trohet,
hvarmed han redan i två år varit hennes riddare.
Han hade vunnit hennes ynnest på äkta
riddar-manér, det vill säga genom att smörja upp en rival,
medan sköna Helen stod på sin trappa och med
välbehag tittade på. Sedan dess brukade han få
bjuda henne på "kond" en och annan gång och hade
också varit bjuden i familjen.
I dag var hennes födelsedag, och det enklaste
och riktigaste hade varit att låta blomsterhandeln
skicka upp buketten. Men Sandy befann sig för
tillfället i stark fiendskap med Helens yngre bror,
och det kunde lätt hända, att Anton smusslade bort
buketten eller åtminstone kortet ur den, när budet
kom upp.
Säkrast var därför att egenhändigt bringa sin
hyllning, och Rödtopp var just på språng. Det var
hög tid, han hade inalles tre kvart till sitt
förfogande, och katten vete, hur det skulle gå med
botaniken.
Sandy tröstade sig med, att första
middagslektionen var kristendom för gamle Pater. Först
därefter kom Ranunculus’ timme, och under rasten
- 169 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
