Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 29 december 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
¾
Pá Tempelhoferfältet vid Berlin har
en affärsfirma med myndigheternas
till-låtelse föranstaltat en pro/uppstigning
med bemannade dr ak-apparater,
bestående af två medels ett långt tåg
förenade drakar och en därvid fästad
gondol med släplina, fasthållen af manskap
nere på marken och tjänande till att
reglera stigningshöjden. Vid en
uppstigning den 17 dec,
då apparaten nått
en höjd af 300 m.,
slet sig den ene
draken och den
återstående, för svag att
uppbära tyngden af
gondol och
passagerare, sänkte sig mot
jorden. Fallet, till
en början långsamt,
antog på 100 meters
höjd en svindlande
hastighet. Vid
nedslaget mot marken
ramponerades
apparaten och
passageraren, en
karusellägare Reissig,
skadades till döds.
f.r-T f,>>.„,r-nfi. UticM: Bengt Stlfvenparra*
DRAKFLYGNING MED
PASSAGERARE.
DEN NYA POPULÄRA
APACHE-POLISEN I PARIS, utrustad med
polis-hundar och alla nödiga vapen för att
kanna kväfva ligistväsendet i stadens
utkanter.
Senare. Ifall din mor inte har någonting däremot —
— Nej, nu, nu — skriker pojken.
Hon går upp på sitt rum. Hon kastar sig tvärs
öfver sängen och blundar–––––.
Hon spritter till. Det är båten! Det är båten, som
signalerar. Hon vet icke om hon vågar. Men
plötsligt rusar hon upp, ut. Hon ger sig icke tid att lösa
sin båt, hon springer utmed kajen. Just nu glider
ångbåten in bakom pirens spets, det är således
god tid. Men för henne är det icke god tid. Hon
springer utmed kajen. Hon har ingenting på
huf-vudet, inte ens schalen öfver axlarna.
Och när hon ännu har ett bra stycke till
landningsplatsen, stannar hon plötsligt och ^ågar icke
gå längre. För att se bättre håller hon handen
öfver ögonen. Men i den afgörande stunden hjälper
det icke, ögonen fyllas med tårar, och hon ser
ingenting.
Han tar hennes arm, hon ser ingenting. Men
hon hör, att han hviskar till henne. De gå sida vid
sida, ganska långsamt. Det finns icke längre brådska
och oro. Det är icke längre fråga om år eller
timmar. Hon går vid hans sida, lugn och stilla.
Endast att hon är mycket trött.
Nu rasslar terassgruset under deras fötter. Han
stannar.
- 199
— Är det här.
— Jo, jo. Vi stiger in. Kom, käre.
Hon släpper hans arm och går före. Pojken med
det svettklibbiga håret rusar emot henne och slår
armarna kring hennes lif.
— Får jag låna din båt? skriker han. Och äfven
nu, när hon är lugn, plågas hon af den gälla falsetten,
af det magra, lillgamla, småsluga pojkansiktet.
— Hvad är det för en pojke?
— Säg det. En riktig vildbasare. — Se här har
du nyckeln. Men slarfva inte bort den.
Pojken rafsar till sig nyckeln. Han sprattlar med
armar och ben, och det inklämda bröstet ger ifrån
sig ett underbart starkt, triumferande läte.
— Herre gud, suckar hon. Måtte vi nu få lugn en
stund. Han är svår, den pojken.
I detsamma möter hon den sjuka kvinnans matta,
glanslösa blick. Hon skäms öfver sina ord, nickar,
småler. Och den sjuka svarar med ett automatiskt
leende, som tänds och slocknar mekaniskt,
oförstående.
Hon springer uppför trappan. På öfversta
trappsteget vänder hon sig helt om och breder ut
armarna.
Och nu blir det tyst.- Solen lyser het genom den
sandgula gardinen. Måsarna hålla middagshvila.
Forts, d sid. 203.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
