Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 29 december 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HURU TALARE TALA.
NÅGRA ANTECKNINGAR FÖR H. 8. D. AF DOCENTEN FIL. D:R RUBEN G:SON BERG.
Sverige är rikt på vältalare och svenskan lämpar
sig utmärkt för vältalighet. Det är nödvändigt att
framhålla detta, innan jag börjar citera allt det illa
sagda, som kommer att utgöra innehållet i denna
artikel. I detta hänseende som i så många andra
ha vi ännu på långt när inte begagnat oss af våra
naturliga hjälpkällor, d. v. s. vi ha som talare och
debattörer ingalunda lärt oss att ta vara på vårt
språks naturliga tillgångar. Skolor och högskolor
göra för litet för vår utbildning i muntlig
framställningskonst, och vi intressera oss i regel själfva
alltför litet för att åstadkomma en tadelfri och
tilltalande form.
Det är inte bara den ideliga hm-ningtn, som
utmärker brist på uttryck, när de behöfvas. Min
erfarenhet är rent af, att det lilla bekväma ordet sä
är ännu vanligare än hm som parasitbildning. Med
en klumpighet, som man inbillar sig är riktig
ledighet, plockar man fram ett så, när försatsen är slut,
och tar om den i ny form, innan man griper sig an
med eftersatsen. Typiska äro följande uttryck:
"Man har för att få problemet lättare löst, sä har
man gripit sej an..."; "hvad som kaTaktäriserar
denna kärlek, så är det naturligtvis att den är...";
"di som sysslade med humaniora, sä kom di
naturligtvis in på teosofin"; "hvad som vidare utmärkte
skolastiken, sä var det att den"; men man får
naturligtvis också mycket ofta höra liknande
upprepningar utan så: "jag har, för att illustrera frågan,
har jag låtit illustrera..."; "man kallar ett anlag,
som stannar kvar, har man gett ett särskildt namn".
Jag anmärker, att de olyckliga meningarnas alstrare
inte är okunniga och talovana, utan med rätta som
goda föreläsare fräjdade professorer, hvilka på detta
sätt fördubblat sitt ordantal.
Sä är äfven på annat sätt öfvermåttan användt.
Det är en liten adverbisk hvilopunkt för den
arbetande talaren: "Ur detta sä räddade han sig";
"Under dessa förhållanden sä hade japanerna";
"Emellertid sä är det inte otroiigt"; "I Värnhems
kapell sä tror jag att vi ska ha anledning att se";
"I Marocko sä tillbrakte jag två månader" — det
är onödighet; en slapphet i formen, som naturligtvis
äfven förekommer i vårt hvardagstal i oändligt många
fall qch inte sällan dyker opp i vårdslös skrift.
Det rent grammatiska får gifvetvis sitta emellan på
ett otäckt sätt, och samhöriga ord böjas alldeles
olika, attraherade af andra, närstående, med hvilka
de ha inget gemensamt i funktion: "Svårigheterna
att uppehålla sambandet med Rom var synnerligen
sv ärt" \ "den är konstnärliga sämst"; "vid en mera
utförligare behandling"; "den andra synpunkten,
från hvilka värben kunna betraktas" o. s. v. Som
bekant, äro liknande fel synnerligen vanliga äfven
i skrift. Anklangsfigurer, där samma ordbörjan
upprepas, äro inte heller sällsynta: "Man kan i denna
avveckling ^skilja på tre stadier" har
motsvarigheter äfven i tryck.
öfver hufvud taget tycks det vara talarnas
skötesynd att förbruka ord för att "samla sig" till det
iniiehåll, som de inte ha formen färdig för.
Onödiga insatser och tillsatser af allehanda slag äro där-
för alldagliga. Vanligt är ett bestyrkande tillägg,
framfördt i så vidlyftig orddräkt som möjligt: "slå
ett slag, som vore af effektiv artu; "om jag skulle
säga den tanke, som jag småningom fått, så
föreställer jag mig den så" — där det hela verkade
mycket nedstämmande — "de baktankar, som lågo
bakom rösträttsförslagen"; "den proposition, hvars
öde vi alla känner, hur det gick"; för att nu inte
tala om allt sådant som "kännedomen utaf
Aristo-teles"; "det tror jag att visserligen blir en
svårighet"; "försvaret kommer att må bättre utaf ifall
att denna linje förverkligas". Det är oerhördt
vanligt och ohyggligt förstämmande.
Vanlig och stundom rolig nog, fast lika ofta
retsam, är den sammanblandning af olika frasdelar,
som sällan uteblir för den flitige talaren.
"Akademin har spelat en sådan ställning" hör till de
vanligare kontaminationerna; "då lefver formen kvar
som ett petrifikat"; "en åtgärd, som kunde framkalla
en spänd fot mellan dem"; "tyvärr har så inte ägt
fallet", "på hvarje rad i de källor, ur hvilka vi ösa
vår kunskap"; "där ha vi nyckeln gif ven till de
felslut, som så många gjorde"; "alla de detaljer som
har sprungit fram ur denna lära, storartade
detaljer..."; "den smedja, där vid väldiga hammarslag
sanningens blixt färdig springer ut i världen" äro
olika slags felaktiga förknippningar. Ibland är
sammanställningen så lugnt och långsamt utsagd, att
åhörarna nästan förvirras af att talaren själf inte
märker misstaget. Så har jag hört en person
kraftfullt och stafvelse för stafvelse klämma ur sig:
"framkallade mycken indignation inom liberalt håll"; apå
ett sätt som ju icke knappast någonstädes vunnit
gillande"; när det sades: "åsikten är inom flottans
män osedvanligt enhällig", så var det påtagligt, att
"inom flottan" var den ursprungligt tänkta formen,
och ett genitivstyrdt ord lades till för fyliighetens
skull, talaren hittade inte ett lämpligt kollektiv utan
nöjde sig med män, då det redan var för sent att
ändra ’inom’.
Likaväl som bitarna af en fras inte alltid komma
att höra ihop, få fraserna ibland något underliga
ingresser. Det vardt ett allmänt leende öfver den
fackmannauppfattning af lyckan, ,som kom till orda
i en framstående läkares yttrande: "professor
Jen-sen är en af de få, som lyckats träffa en mus med
kräfta". "Att dylika sjukdomar meja ned folket som
flugor", det torde man äfven kunna få se i slarfvigt
tryck. Med mycken emfas förkunnade en talare:
"Hans upptäckt är den dag i dag, eller, låt oss
åtminstone säga, de närmast föregående dagarna, ännu
oöfverträffad", ett försök att vara noggrann, som
inte utföll lyckligt. Det är naturligtvis godt om
floskler och grodor i både tal och diskussionsinlägg,
men förmodligen är detta allmänmänskliga förhållande
inte särskildt utmärkande för talare, önskan att
vara ljudtyllig och imposant är emellertid ofta
förledande till hvad skadligt är. En nu bortgången,
mycket berömd talare i Första kammaren sade en
gång med känsla och öfvertygelse: "det vore
detsamma som att väcka en storm i ogjordt väder"
— där det olyckliga tillägget ju helt och hållet för-
- 204 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
