- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 14 (1912/1913) /
218

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 14, den 5 januari 1913 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAR 8 DAG

afdelade i små lustiga rutor och sina dubbeldörrar
med en fyrkantig ljusblå glasruta; stående på en
spets, högt uppe på hvardera dörren.

Härinne bodde "familjen": "madame", "monsieur",
madamoiselle Claire och så Babin, den gula settern.
Det stora huset var endast afsedt för pensionärerna
och betjäningen.

"Madame" och "monsieur" hade båda hunnit till
den ålder, då i de flesta fall romantiken spelat ut
sin roll i en människas lif. Naturligtvis hade de
som alla andra dödliga någon gång haft sin pers
med den, antar jag, fastän den nu lämnade dem i
ro, så att endast praktiska och ekonomiska
intressen kunde göra sig gällande. Bådas väsen
präglades också af det lugn och den beskäftighet, som
dessa intressen, då de följas af framgång, ge åt en
människa.

En gång för 20^ år sedan hade de gjort
hvarand-ras bekantskap ne’re vid en liten kustbadort i södra
Frankrike. Efter att då dagligen i två veckors tid
ha gjort strandpromenader tillsammans i solsken
och smådugg, i storm och vindstilla, hade "madame"
fått klart för sig, att ett manligt stöd vore
ovärderligt för en kvinna i hennes ställning, d. v. s. för en
innehafvarinna af ett familj epensioriat i Paris. I
synnerhet om detta stöd medförde några tusen francs
om året, därtill regelbundna lefnadsvanor, kunnighet
i bokföring samt intresse och sinne för praktiska
bestyr. Och "monsieur", som varit uppbördsman i
en provinsstad, men nyss inträdt i pensionsåldern,
hade samtidigt kommit underfund, med att lifvet
skulle bli outhärdligt för honom utan en smula
verksamhet, änkeman som han nu var till på köpet.
Att en gång få bosätta sig i Paris hade alltid hägrat
för honom som en ljus och ljuflig framtidsdröm
och "madame" föreföll honom som en ovanligt
angenäm, distinguerad och respektabel medvandrerska
på lefnadsvägen.

Så blefvo "monsieur" och "madame" helt hastigt
och lustigt ett äkta par, och under deras
gemensamma hägn utvidgades familjepensionen allt mer,
växte och blomstrade. Huset vid avenue Janin.
inköptes efter ett par år, och det hela började gå i
stor skala.

Mademoiselle Claire var nu 19 år och typen för
en liten väluppfostrad fransysk hemmaflicka.

Hennes ansikte var smalt och — utan tillhjälp af
puder och crème — dunhvitt och mattskärt,
hennes mörka hår glänsande och vågigt. (Jag törs
däremot ej svära på att detta var enbart naturens verk.)
I en konstrik lockmassa låg det tätt efter det lilla
fina hufvudet och halfva pannan täcktes af en gles
lugg. Hennes ögon voro mörkblå, stora och
drömmande, öronen små, välformade, med långa,
mattröda korallkläppar hängande i de små skärhvita
snibbarna ned på halsen.

Hennes ansiktsuttryck var barnsligt, oskyldigt,
undrande, liten smula likgiltigt för världen och alla
dessa främmande människor som hon såg dagligen
komma och resa.

Men hon kunde också få en min på, så
öfverläg-set förståndig och klok, åh, så klok och världsvis!
Den kontrasterade lustigt nog mot det lilla
barnaktiga anletet och den smärta figuren, så lätt och
smidig som om den varit af karkas, vadd och silke
i stället för af ben och kött och blod.

I gårdshuset tillbrakte mademoiselle Claire sin
mesta tid. Hon städade sofrummen och den lilla
salongen — egentligen för att ha något att syssla
med på morgnarna — hon tillagade morgonkaffet
åt sig och föräldrarna lika som sedan på kvällen
det sena aftontéet. Och framför allt skötte hon om
fåglarna som i en stor hvit bur med förgyllda tin-

nar och hörntorn, hvilket gaf den ett mycket
förnämt utseende, kvittrade och hoppade och drillade
dagen lång.

Men vid déjeunern och vid middagen fick hon
presidera söm värdinna vid "ungdomarnes bord" i
lilla salen, medan "madame" hade samma åliggande
vid andra bordet ute i "boggievagnen" som något
kvickhufvud kallat den ovanligt långa och smala
stora matsalen. Det behöfdes ju någon, som skötte
om konversationen — uppassningen sköttes
oklanderligt äfven utan tillsyn af "hofmästaren" Eugen
och hans kvinnliga stab — som tog upp passande
samtalsämnen, lagade att stämningen hölls något så
när animerad men inte för hög, försökte att hvar
och en fick komma fram med åtminstone någon
replik och så få sin lilla korrigering efteråt, i fall
sådan förtjänades.

För öfrigt gick mademoiselle Claire ut och
promenerade minst en timme hvarje dag, gjorde då sina
uppköp och såg på sitt kära Paris, men naturligtvis
endast på de gamla välkända gatorna och
boulevarderna. Till Faubourg S:t Antoine, arbetarstadsdelen,
hände det ej att hon förirrade sig, ej ens till det
aflägsnare af Montparnasse eller Montmartre.
Vetgirig var hon ej, och hennes ärenden eller visiter
förde aldrig stegen ditåt. Dessutom följde nästan
alltid monsieur eller madame med henne ut, och de
hade alls ingen lust att ge sig af så långt.

Om fredagarne brukade dock Claire få gå ut
ensam. Hon tog då "le tram" och for af till la grand
maison de Boucicaut Au Bon Marché.

Där var ju hvarje fredag "occasion", den stående
realisationen, och äfven om Claire intet behöfde till
sin toilette eller sin person, så skulle hon dock så
väl som så många andra parisiskor ansett det som
en försummad plikt, om hon ej ginge dit. Något
kunde väl alltid finnas, som var värdt att lämna in
i närmsta kassa tillika med sitt namn och adressen.
Morgonen därpå hade hon det hemma, kunde
beskåda och profva det af hjärtans lust, för att
kanske nästa dag, nästa vecka eller nästa månad lämna
det tillbaka. Betalning fordrades ej och gafs ej.
De stora "husen" äro liberala.

Någon gång kunde hon förirra sig upp till "La
Samaritaine" — de hade occasion på onsdagarna
— eller "Le Louvre" — de hade tisdagarna — ty
det var ju nyttigt att vidga sin erfarenhet och
synvidd en smula. Men mest tyckte hon i alla fall om
"Bon Marché". Man är ju individuell och har sina
små svagheter! —

Så hade hon sin musiklektion hvarje torsdag och
därefter visit med thy åtföljande déjeuner hos
"grande-tante", som fordrade sin veckouppvaktning
och med hvilken man måste stå väl, efter som Claire
en gång skulle få ärfva henne.

Vidare var det besök i massan hvarje
onsdags-och söndagsmorgon. Och så bikten emellanåt.

En smula monoton skulle måhända veckan, sådan
som den artade sig för lilla Claire, synas en flicka
från nordligare regioner, där det blifvit axiom att
kvinnan så väl som mannen skall ha sitt arbete,
sin sträfvan och sitt verk i lifvet. Men Claire var
på det hela taget nöjd och i allmänhet glad och
munter. Sorger hade hon ju inga. Bekymmer för
framtiden ej heller. Qrande tante hade sörjt för den
delen. Cher père skulle sörja för resten — det vill
säga se ut en lämplig man åt henne i sinom tid.

Medan hon väntade på detta, ägnade hon sig
plikttroget och graciöst åt det arbete som lifvet än så
länge gaf henne: att hålla hemmet i lilla gårdshuset
prydligt och hemvarmt samt att sköta om
småfåglarna.

Fem stycken voro de. Ett par kanariefåglar, ett

- 218 -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:45:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/14/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free