Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 14, den 5 januari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
in i gårdshuset — buren som höll henne fången
och aldrig skulle lämna henne dörren öppen. Förrän
man kom för att hämta henne till kyrkan, till
vigseln — eller begrafningsmässan!–––-
Hon hade en orolig natt, den lilla Claire, med
dålig sömn och en massa pockande, disharmoniska
tankar och känslor.
Så försof hon sig också grundligt nästa morgon.
Men då hade hon kommit i annan stämning, den
vanliga lugna, likgiltiga. Lifvet var nu en gång
sådant det var, resonerade hon. För en så här, för
en annan så där. Hvad kunde hon göra åt det? —
Ingenting. — —
Hon gick och torkade damm inne i salongen,
klädd i ljusblå morgonklädning med en förtjusande
spetsfichu draperad graciöst kring halsen, ännu då
det började lida fram emot ett, frukosttiden. Hon
ämnade ej déjeunera däruppe i dag* gjorde sig
därför ingen brådska. Det runda salongsfönstret stod
öppet, solskenet låg in i den prydliga lilla salongen,
sommarvinden lekte lätt med spetsgardinen, det
doftade friskt från den nyspolade gården, då och då
kom äfven en söt, angenäm lukt från den
rikblom-mande resedarabatten.
Den stora porten hade nu i en halftimmes tid
slängt ett i ett. De började samlas till déjeunern
alla pensionärerna som varit ute i staden på
morgonen.
Plötsligt fick Claire syn på mademoiselle Brita
Holm, och då kunde hon inte motstå. Trots
mor-gontoiletten sprang hon fram till fönstret och
ropade åt henne att komma in ett tag och berätta.
Hon ville höra hur de haft det i går. Eller rättare:
i natt.
Mademoiselle Brita var sig ej rätt lik denna
morgon. Blek och trött och allvarsam såg hon ut.
Hvad skulle nu det betyda?
Lilla Claire slog sig ned på en taburett. Fräsch
och sval var hon som vanligt, och de stora,
drömmande barnaögonen sågo i dag så undrande och
oskyldiga omkring sig. Hvad visste eller anade de
om världens villor och lockelser eller om missnöje
och oroliga tankar?
— Eh bien! Berätta då! började hon. Hvar var
ni? Hur var det?
Men mademoiselle Britas svenska lynne
förnekade sig totalt i dag. Med ens tog hon upp sin
näsduk ur kappfickan och brast i gråt.
Claire satt där häpen och frågande, litet smått
skadeglad innerst inne.
— Ah fy! Åh fy! brast flickan ut mellan
snyft-ningar. Att kvinnor kunna vara sådana! Hvad jag
afskyr och föraktar dem, dessa fransyskor — —
Lilla Claire blef hvit i ansiktet och rak i ryggen.
Hennes min var en förolämpad drottnings.
— Förlåt lilla Claire, skyndade den andra fram
med. Ni är inte så. Och många, många med er
af detta lands döttrar, dess bättre. n Men hvarför
skall det vara sådana ytterligheter? Ah, om ni bara
kunde ana! Aldrig, aldrig, aldrig vill jag se det
mera!
— Hvad hade ni där att göra! sade lilla Claire
kallt och ordnade med spetsfichuen på sin klädning.
— Ah, man är ju nyfiken — vetgirig vill jag säga.
Och inte kan man tänka sig att det skall vara sä
där. Har ni aldrig känt lust att komma ut och se
och förnimma? Lära känna lifvet och alla dessa
tusen olika slag af människor?
— Jag ser ju af så många slag här i pensionen,
sade Claire snusförnuftigt och med en aning till ironi
i rösten.
— Ja, det är kanske det. Jag har inte kunnat
sofva en smul, bara tänkt — och känt — sett dem
för mig. Det är ett gräsligt lif! Hemskt! — —
Så skriande synd om dem!
— Inte sofva för kokotternas skull! Synd om
dem! Claire höjde ögonbrynen och ryckte på
axlarna. Hur paradoxalt!" tänkte hon. Nyss grät
svenskan af af sky. Nu var det synd om dem — de där!
— Har ni då inte af "ces dames" i Sverige?
frågade hon litet öfverlägset.
— Jo-o. Men — inte så. Brita reste sig
modstulen, stoppade ner näsduken igen och höjde
huf-vudet. Nu måste jag gå.
Claire hade så gärna velat fråga hvad monsieur
Ivan sagt och tyckt. Men herre gud, det gjorde
hon naturligtvis inte. Då skulle han väl strax trött;
hon vore mer än intresserad.
— Hvad det var väl att inte ni var med, lilla Claire,
sade Brita och gick ut i tamburen. Ni skulle
säkerligen tålt det ännu mindre än jag. Ni må tro, det
kände vi alla, fast ingen sade det. Mer än Ivan.
Lilla Claire följde med ut i tamburen, där den
stora hvita fågelburen stod på sitt bord. Hon kände
sig så glad och nöjd, gladare och nöjdare till och
med än före den där lilla missnöjespersen i går.
Hon sprakade nu vänligt och muntert med Brita för
att få henne i jämvikt igen till frukosten. Fåglarna
skulle just ha sin fritimme nu. Claire lät Brita se,
hur glada de blefvo, då hon öppnade den stora
gallergrinden och lät dem hoppa ut i rummet, den ena
efter den andra.
Hvinande, kvittrande foro de af, in i salongen strax.
•Pipiona Canaria kom sist. Hon satte sig på
dörrtröskeln, lade hufvudet på sned och såg på sin
matmor med sina klara, kloka små ögon. Kvittrade till,
nickade med hufvudet upp och ned några gånger
och flög så direkt in i salongen. Där hörde de
henne kvittra och flaxa, skrika till, hvissla. Om en
liten stund kom hon ut i förrummet igen, slog sig
ned på tröskeln in till buren och såg åter på sin
matmor, medan hufvudet lades på sned än åt ena
sidan, än åt den andra.
Med ens kom Claire ihåg. Fönstret — fönstret
stod ju öppet därinne. Åh!
Hon ilade ditin, men fåglarna voro redan utflugna.
Rummet var tomt. Högt uppe i det blå skulle hon
ännu kunna skönja Pipis lilla gula, sjungande
person, men i sin sorg och bestörtning brydde hon
sig ej om att speja efter honom.
— Oh mon Dieu! — Oh mon Dieu! jämrade hon
sig. Borta äro de! Alla fyra! Oh, mina
småfåglar! Mina! Mina!
Om en stund kom det lugnare:
— Stackars små kräk! Värst för dem själfva blir
det. En säker död gå de till mötes, om ingen
lyckas fånga in dem, och så bli de än en gång
utbjudna till salu där nere på torget framför Hotel Dieu.
— — Men du, Pipiona, chérie, hvad jag älskar dig,
du lilla förståndiga, trogna hjärtegull! — Pipiona
Pipiona! Mignonne! — —
Lilla Claire var så rörd, att tårarna kommo fram
under de långa ögonhåren. Det var som om fågeln
förstått hennes tilltal. Hon kvittrade förtjust och
nickade och vickade själfbelåten och lycklig på sin
tröskel. Så hoppade hon in i buren och upp på
sin vanliga pinne.
— Förståndig du! KJoka lilla Pipiona! hviskade
Claire, medan hon ännu helt rörd stängde burgrinden.
Af dig skall jag ta lärdom. — Madonnan själf vill
lära mig, har sändt mig ett vittnesbörd. Oh, detta
blir att minnas till bikten! — Maria vare välsignad!
- 222 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
