Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 15, den 12 januari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LILLA LISA.
FÖR HVAR 8 DAG AF K. G. OSSIAN-NILSSON.
TYRMAN ALBERG fastnade för
landbacken, i samma stund han fastnade
för sin Lovisa.
. Lovisa ville inte höra talas om att
ha en fästman eller make på sjön,
och hvad hon inte ville höra talas
om, var inte värdt att tala om heller.
Det fick nog Alberg veta, när han
* vardt gift. Och grannarna kallade hans hustru aldrig
annat än Envisa.
Envisa var ett bestämdt fruntimmer, och hon
förankrade både t d. styrmannen och barnen med, när
de så småningom fyllde det täcka huset utom tullen.
Det var just vid tullen hon fick sin fästman att
söka anställning, och när han väl fått den, så gifte
de sig. Alberg hade mot unga sjömäns sed lagt
en smula på kistbottnen, och Lovisa var inte heller
barskrapad. Hon förde i boet ett ograveradt
envåningshus, ett aktningsvärdt möblemang, linne och
en del annat. Så hon ansåg sig ha rätt att sätta
näsan en smula i vädret
De fingo fem barn, två pojkar och tre flickor,
men allt som de växte upp, måste Alberg lofva, att
ingen af barnen finge ha sitt lefvebröd eller sin
fästman på sjön.
Det var ett kinkigt löfte, men fru Envisa dref
sin vilja igenom. Pojkarna fingo bra platser på
fasta marken, och döttrarna gifte sig allesamman
med icke-sjömän.
Hufvudskälet till Envisas motvilja mot sjöyrkena
var, att folk på sjön ständigt sväfvar i dödsfara.
Men hur det är, så dör folk på landbacken också,
och det var just hvad som hände yngsta dotterns
man, sedan de bara varit gifta i sju månader.
Då gick Elsa — så hette dottern — med barn,
och det var naturligt, att hon återflyttade till
föräldrarna och födde sitt barn hos dem. Den unga
änkan tyckte inte om att vara sysslolös, och som
hon gått i handelsskola och gubben Alberg hade
förbindelser, så fick Elsa anställning på ett af
kontoren vid hamnen.
Hon bodde fortfarande hos föräldrarna, och lilla
Lisa växte upp som mormors och i synnerhet
morfars förklarade gunstling. Gubben Alberg, som
rättnu var pensionsmässig, höll på att förlora
tjänsten i förtid, emedan han försummade den för lilla
Lisa.
Gubben måste vara med om både af- och
på-klädning, måste vyssa lillan i sömn, måste sjunga
och prata med henne och satt mest hela
frisöndagarna uppe på dotterns vindsrum och byggde
korthus åt Lisa. Hade han bara vågat för "regeringen",
skulle han täljt barkbåtar också.
Tre år räckte Elsas änkestånd, se’n började hon
själf så smått slå fram om, att hon tänkte gifta
om sig.
— Mest för Lisas skull, sade hon urskuldande.
— Inte går det just någon nöd på Lisa, tyckte
mormor Envisa, som sannt var.
Morfar sade ingenting, fortfor bara att gnola för
lillan, men han bleknade, hvar gång Elsa åter bragte
det nya giftermålet på tal.
Lämna Lisa ifrån sig, kantänka?
En söndag, då de åter berört det ömtåliga ämnet,
framkastade han försiktigt:
— Du kan väl åtminstone lämna Lisa kvar hos
oss, om du gifter dig!
Mormor drog litet på det, men var i själf va
verket af samma åsikt.
— Den första tiden, kanske, den första tiden, sade
fru Elsa för att inte i onödan bedröfva de gamla.
Elsa syntes nästan väl medgörlig de senaste
veckorna. Det var nästan, som om hon haft dåligt
samvete. Och när hon talade om sitt tillämnade
gifte, skedde det i en ton, som om hon haft något
att be om förlåtelse för.
Hon undvek att gå närmare in på ämnet, och det
gjorde ju de gamla också. För dem var omgiftet
ingen sak att förhasta. Och de trodde alltjämt, att
det skulle stanna vid prat — några år framåt eller
så. Det var bara vanlig änkelängtan, och det var
minsann inte så godt om lämpliga karlar.
Så en lördagskväll kom dottern helt oväntadt på
visit. Hon var ute på en spatsertur sade hon, och
hon hade sin blifvande man med sig.
Om de ville råka honom — om han fick stiga
in? Han hade stannat utanför grinden.
Gubben Alberg tittade genom krukfönstret och
såg en ung och slank skepnad på andra sidan
häcken.
Fru Lovisa betänkte sig.
— Han får väl komma in då, sade hon.
Och in hémtades Elsas nye fästman. Det var då
en gentil karl, det kunde inte sägas annat. Han
hade segelsällskapets mössa på det knollriga håret
och handskar på händerna.
Han såg bra och trohjärtad ut. Hade något
få-mäldt och myndigt i tal och låter, så man kunde
se, att det inte var någon spelevink.
Men han bar bockskägg på hakan och hade rakat
bort mustascherna. Och när han drog af sig
handskarna, då han satte sig, upptäckte fru Lovisa, att
han hade blåa ankaren tatuerade på bägge de röda
händerna.
— Hvad — hvad kan herrn vara för slag, undrade
hon och afbföt kaffedukningen.
— Andre styrman, ångaren Vesta, kapten
Johnson, redare Barck.
Svaret kunde inte vara knappare, om det skulle
vara fullständigt. • -
Fru: Alberg lät skeden med en skräll falla mot
tefatet och spände ett par gamla hvassa
svärmorsögon i fästmannen.
— Är — är han sjöman, frågade hon i en ton,
som om han varit själfva stora sjöormen.
— Ja, maam, svarade styrmannen, som i åtskilliga
år farit på England.
— Då — skrek gumman till — då blir det
ingenting af med det här fästemànsskapet!’
Styrmannen teg men släppte inte "maam" med
. sin blåa, lugna blick, och han skiftade inte en min
i sitt väderbitna ansikte.
Han afvaktade tydligen något slags förklaring, och
det gjorde fru Alberg också, ty hon mumlade
otåligt för sig själf, medan hon blängde bort i
fönstervrån, där gubben satt och låddes betrakta de
väg-farande.
Men då den gamle ingenting yttrade, fortfor fru
Envisa i sin bistraste ton och utan att ägna ett
ögonkast ens åt det halffärdiga kaffebordet:
— Nehej, det blir ingenting af. För — om jag
skall säga sanningen rent ut, så vill vi inte ha in
sjömän i den här familjen.
— Såå, sporde ändtligen den unge mannen, som
fortfarande troget höll mössa och handskar i ena
handen, — jag trodde, att farsgubben själf varit
sjöman?
— Varit, ja, återtog den gamla — men det la’ han
bort, när han gifte sig. Vill styrman göra detsamma
och skaffa sig syssla på land — då blir det en
annan sak.
— Min plats är bra, sade andre styrmannen på
Vesta kort — och jag trifs på sjön.
- 228 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
