Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 16, den 19 januari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA LEDAMÖTER AF RIKSDAGENS FÖRSTA KAMMARE. II.
Med här
följande porträtt,
jämte de i
senaste n:r
åter-glfna, ha vi
med undantag
för ny v. led. i
A. K- landtbr.
R. Andersson i
Töcksmark för
G. G. MAGNUSSON.
Direktör. — Stockholm. —
Soc.-Dem. VÄRMLANDS LÄN.
O. U. B. OLSSON.
Semin.-aaj. — Linköping. —
Soc.-Dem. ÖREBRO LÄN.
■J. SANDLER.
Folkhögsk.-förest. — Hola.
Lib. VESTERMANL. LÄN.
Vermlands län,
meddelat
porträtt af
samtliga nyvalda,
icke
förutvarande, riksdagsmän vid
1913 års
riksdag.
ANDRA KAMMAREN. III.
J. SÖDERBOM.
Hyttmästare. — Liljedal. —
Lib. VÄRMLANDS LÄN.
G. LARSSON.
Landtbrukare. — Edsten. —
Höger. GÖTEB. o. BOHUS L.
L. E. GUSTAFSSON.
Landtbrukare. — Brånsta. -
Höger. ÖREBRO LÄN.
K. KAHLSTRÖM.
Landtbrukare. — Atlingsbo. —
Höger. GOTLANDS LÄN.
Han grep hastigt tidningen och läste själf
meddelandet.
— Jag trodde åtminstone en tid, att jag kände
henne, — svarade han stillsamt och lade åter
tidningen ifrån sig.
En stund därefter ringde det på tamburklockan,
och minuten därpå kom jungfrun in med ett bref
till honom. Han såg förvånad på stilen och såg på
poststämpeln och såg åter på stilen.
— Jag trodde icke, att någon annan hade en
sådan stil, och om jag ej nyss läst att hon är död,
så skulle jag kunna svära på att brefvet är från
henne, — sade han upprörd, i det han hastigt reste sig
och gick in i sitt arbetsrum och slöt dörren till om sig.
Där öppnade han brefvet och såg med förvåning
på datum och årtal. Hvad betydde väl det att
brefvet var så gammalt? ... Så läste han vidare, och vid
första raderna kom det öfver honom en skälfvande
rysning. Hvad var väl detta, hvad var väl detta?...
I samma ögonblick tittade hans fru in genom dörren,
men han slog af värj ande mot henne med handen,
och hon gick. Nej, detta kunde han ej dela med
sig af, detta hörde honom ensam till! Och han gick
bort till fönstret och vecklade åter ut brefvet och
läste det från början till slut och läste det om och
om igen och anade sammanhanget.
Det var en svunnen tid, som plötsligt trädde
honom till mötes i detta bref, en bred ström af starka,
härliga minnen. Det var skog och fors i detta bref,
vildmark och fjäll och sol och himmel och ett par
skiftande, själfulla kvinnoögon; där var allt hvad
han fordom hållit så bergfast kärt. Och så kom
där till sist ett älskande hjärtas ångerfulla bön om
misskund och förlåtelse och allra sist en glänsande
målning af en lycklig framtid. Hans ungdomsbrud
slog här åter an den finaste, den sköraste strängen
i hans själ, den ingen rört sedan deras kärlekstid ...
Han vek samman brefvet veck för veck, medan
han tänkte.
Hvarför hade denna straffdom kommit nu, ty en
straffdom var det? I rätt tid hade detta budskap
varit en välsignelse, men nu var det vordet till
straffdom, ty det gick ett skarpt ljus ut af brefvet,
ett ljus, som föll öfver mellantiden och^ visade
honom, att allt hans verkande, allt hans kännande och
allt hans gifvande denna tid varit ett ackordsarbete,
som han aldrig lagt sig själf och sin själ i. Detta
bref var en straffdom, en skarpeggad straffdom för
hans köpslående med lifvet.
— Nej, nej, tag det tillbaka, ty nu är det för
sent! — bad han tyst inom sig. — Ta det med dig
ur tiden, ty det som gått, det må vara gånget!
Och han gick bort till kakelugnen och stack med
darrande hand brefvet in bland bränderna. Det som
gått, det må vara gånget.
S*å hörde han åter sin hustrus steg, och han lät
henne komma utan att vända sig om.
— Har du tid nu att följa med ut? — frågade hon
vänligt. — Karl behöfver nya kläder, och du måste
taga honom med till skräddaren, och så kunde vi
ju på samma gång göra julinköpen åt barnen.
Där var förlossningen.
— Ja, barnen ja! — sade han lättad och kysste
sin hustru hjärtligare än vanligt. — Ja, barnen Ja!
Och’ han- följde henne ut till småbestyren, som
han på’ sistone vant sig vid.
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
