Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18, den 2 februari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
hoppades också att härigenom så väcka sultanens
uppmärksamhet vid saken, att denne skulle få
anledning och rent af tvingas att undersöka sina
tjänares sätt att uppträda emot konungen af Sverige.
Striden gällde sålunda icke sultanen eller någon
annan laglig myndighet i Turkiet.
Då det på grund af förhållandena, då svenskarne
rundt om belägrades och bevakades, var omöjligt
att på annat sätt få meddelande till sultanen om de
turkiska befälhafvarnes förrädiska förehafvanden, så
måste det ske genom att tvinga dessa att, om de
ville fullfölja sitt onda uppsåt, söka göra detta med
våld.
Sultan Achmed III önskade visserligen Karls
snara afresa, men endast på det att den svenske
konungen, om hvilkens fältherreegenskaper han
med rätta hade den högsta tanke, själf snarast
möjligt måtte öfvertaga befälet öfver sina egna trupper
för att i spetsen för dem gå emot Ryssland.
På alla mer eller mindre hotfulla från de turkiska
befälhafvarne framställda uppmaningar att afresa gaf
Karl bestämdt men höfligt motiveradt af slag: Han
ville invänta de officerare, som han sändt till Moldau
och Wallakiet för att uppköpa hästar. Han skulle
äfven afvakta svar på vissa framställningar till
sultanen.
Det blef emellertid tydligt, att turkarne voro
sinnade att gå anfallsvis tillväga. Svenskarne blefvo
oroliga för sin konung. Visserligen voro de, såsom
Grothusen skrifver i sitt bref till Funck af den 12
januari, beredda att strida till sista blodsdroppen,
men de ansågo sig dock böra göra Karl
föreställningar. "Jag vet väl, hvad jag gör, svarade denne;
här är ingen annan utväg, vi äro förrådda".
* *
Hela den svenska kolonien bestod af omkring
1000 personer. Af dessa voro vid pass 5 à 600
stridande.
Den plats där kungshuset och därtill hörande
kansli- och ekonomibyggnader voro belägna, var
omgifven af en vall, afsedd att möjliggöra försvar,
och härpå förberedde man sig nu så godt man kunde.
Den 1 februari, som var söndagen Septuagesima,
kom på morgonen en deputation af janitscharerna
för att söka förmå Karl XII till eftergift. Konungen
lät svara, att han höll sig till sultanens gifna löfte.
Då af alla tecken att döma ett anfall nu förestod,
gaf Karl order, att vallen skulle besättas. Hit
förlades så godt som hela garnisonen, antagligen
omkring 500 man.
Härpå begynnte gudstjänsten på vanlig plats i
stora salen i kungshuset. Längre än till predikan
hann man emellertid icke förr än det utanför slogs
larm; turkarne höllo på att sätta eld på det svenska
lägret. Man måste ut för att släcka och drifva
fienden undan. Härmed var striden börjad.
Klockan var nu omkring 1 e. m.
Manskapet vid vallen höll ej stånd, utan gaf sig
omedelbart inför fiendens öfverväldigande antal. På
samma sätt gick det dem, som befunno sig på
gården. Denna öfversvämmades genast af
janit-scharer och turkar, som genom sin massa trängde
ihop och öfvermannade där varande officerare och
andra.
Lika illa höll det på att gå Karl XII själf, ty äfven
han var ute på gården till häst tappert fäktande och
sökande att sammanhålla sin så hastigt
sammansmälta skara. När konungen steg af hästen, höll
han på att bli tillfångatagen af en janitschar, som
fått fatt i hans krigshandske. Men Karl rock sig
så häftigt loss, att handsken gick itu och han själf
föll baklänges i marken. I det tumult som nu följde,
aflossades ett pistolskott så inpå konungen, att
elden svedde bort ögonbrynen, men kulan endast
rispade kinden och näsan. Den träffade i stället
Hård, som fick armen krossad och togs till fånga.
Roos, den bekante drabanten, sökte nu förmå
konungen att bege sig in i kungshuset. För detta
ändamål tog han Karl bakifrån i bältet. • Men denne
lossade på söljan, släppte bältet ifrån sig och rusade
mot fienden. Roos sprang efter med ett par
kamrater och förmådde konungen, kanske med mildt
våld, att gå in i huset. Detta befanns emellertid
fylldt af turkar och janitscharer, som plundrade i
rummen. Karl fick med sig mellan 40 och 50
svenskar och stormade in på fienden. Här uppstod en
väldig strid. Rummen blefvo så fyllda af krutrök
och damm, att det var hardt när omöjligt att skilja
vän från fiende.
Än en gång höll konungen på att bli
tillfångatagen, då han i ifvern skilj de sig från sitt folk. Han
lyckades dock, ehuru sårad, värja sig, och räddades
af Axel Sparres kock, som sköt en af hans
angripare, hvarefter Karl stack ned en af de andre.
Så småningom rensades huset från fiender. De
döda kastades ut, både de, som lågo på golfven och
de, som hängde i fönstren.
Det blef liksom en stunds frid. Ja, frid var det
ju egentligen icke, ty turkarnes kanoner, som från
stridens början varit basen i krigslarmet, fortsatte
att spela, dock utan större verkan. Karl lät också
genom en janitschar, som han föste ut från sin
sängkammare, hälsa paschan, att han måste skjuta
bättre, om han skulle taga svenske konungen till
fånga.
Försvaret ordnades nu på nytt. Konungen gick
själf ikring, ur en hatt utdelande kulor och krut. Man
sköt genom fönstren och lyckades afvärja ett nytt
anfall.
Så fortgick striden fram på eftermiddagen, och
hade nog fortgått än längre, om ej angriparne, då
de förlorade hoppet att på detta sätt nå sitt mål,
börjat en ny metod. De sköto eld på kungshuset.
Elden härjade redan på vinden och brände upp
därstädes förvarade kostbarheter, digra skänker, tält,
pelsverk, sadlar med stigbyglar af rent guld,
betsel-tyg fullsatta med äkta pärlor och ädelstenar m. m.
Men hvad mer var, i Kungshuset lär äfven, till
ovärderlig skada, ha brunnit upp en berättelse, som
Karl XII själf skall ha skrifvit om sina fälttåg.
Man gjorde emellertid hvad göras kunde för att
släcka elden. Men vattnet i tunnorna var fruset,
Karl själf gick upp på vinden för att leda
släckningen. Men alla försök misslyckades. Man måste
gå ned igen, med rockskörten öfver hufvudet för
att skydda håret och ögonen för elden. Två man
blefvo ihjälskjutna på.vinden.
Det blef snart ohållbart äfven nere i rummen.
Taken började störta in.
Man gaf sig då ut för att fortsätta striden, stödde
mot väggen, omgifna i kvällsskymningen af
eldflammorna och öfverröstade utaf braket af det i elden
sammanstörtande huset.
Men turkarne stormade på och äfven denna
position blef i hettan ohållbar. Hvad var då att göra?
Karl XII fattade raskt sitt beslut. Springande sökte
man uppnå en af de närbelägna byggnaderna för att
därifrån fortsätta striden. Men nu snafvade
konungen i sina sporrar, om emot en bjälke eller om
sporrarne fastnade i hvarandra är omöjligt att säga.
Allt nog, Karl föll omkull. Janitscharerna voro
genast öfver honom och togo honom till fånge.
Striden var slut. Den hade varat fulla sju (7) timmar!
För den ytlige betraktaren synes det, som om
- 278 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
