Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 21, den 23 februari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPTEN SCOTT OCH TERRA NOVA.
framträngande söderut. Pá senhösten 1911 var detta kräfvande, af
ständiga snöstormar försvårade arbete lyckligt fullbordadt, och i spetsen
för en stor slädexpedition bröt Scott upp med Sydpolen som mål,
därvid följande den väg Shackleton vid en tidigare forskningsfärd tagit.
Efter hand som färden fortskred afskilde och återsände Scott till
utgångspunkten små grupper af färddeltagarne. Den 3 jan. 1912 hade
expeditionen hunnit till 87 gr, 35 min. sydlig bredd, den punkt hvarifrån det
slutliga framträngandet mot den 240 km. aflägsna polen skulle äga rum.
För denna färd utvalde Scott till sina ledsagare kapten Oates, löjtnant
Bowers, d:r Wilson och underofficer Evans. Den öfriga truppen återvände
under kapten Evans befäl norrut, medförande kapten Scotts rapporter.
Scott och hans fyra följeslagare befunno sig vid uppbrottet söderut
i bästa kondition. Enligt de på förhand uppgjorda beräkningarne borde
de efter att hafva framträngt till polen vara att återvänta till
hufvudlä-gret i mars månad vid vinterns inbrott. Vid denna tid utsändes frän lägret
en liten hjälpexpedition dem till mötes. Det svåra vädret tvingade
emellertid expeditionen att återvända. Ett nytt undsättningsförsök
misslyckades af samma orsak. Så snart den långa vinternatten var slut
åter-upptogos undsättningsförsöken, och den 30 okt. utsändes två nya
hjälp-expeditioner. Den ena af dessa, hvilken stod under ledning af d:r
Atkin-son, anträffade den 12 nov. 1912 på 79 gr. 40 min. sydlig bredd, 11 km.
söder om en välförsedd proviantdepot ett tält, i hvilket funnos liken
efter kapten Scott och två af hans män, löjtnant Bowers och d:r Wilson.
En i tältet liggande journal, i hvilken Scott ända intill det sista gjort
sina daganteckningar berättar i gripande ordalag om de oerhörda
svårigheter expeditionen haft att kämpa med, och för hvilka det största
hjältemod, den segaste uthållighet måst duka under.
Efter skilsmässan från öfriga färddeltagare den 4 jan. 1912 trängde
Scott och hans män under svåra väderleksförhållanden i långa
dagsmarscher fram mot söder och nådde den 18 jan., en månad efter Amundsen,
Sydpolen. Påföljande dag sken solen fram och Scott kunde göra
observationer. Fastän Amundsen användt sextant med artificiell horizont,
sammanföllo Scotts iakttagelser rörande polens läge i det allra närmaste
med hans. Skillnaden var endast en half engelsk mil. Scotts
observationer gåfvo breddgraden 89° 59’ 12".
Sedan engelska flaggan hissats, anträdde expeditionen tillbakamarschen,
EfUr fotografier.
Kliché: Bengt Silfversparre.
KAPTEN SCOTT VID AFRESAN OCH UNDER FÄRDEN SAMT
EXPEDITIONENS FARTYG TERRA NOVA.
medtagande en del handlingar, som legat förvarade i det vid polen
anträffade, af Amundsen resta tältet.
Återfärden som till en början gick i långa dagsmarscher skulle
tvifvels-utan fått ett lyckligt slut, om icke händelser inträffat, hvilka stående utanför
färddeltagarnes kontroll försenat dem och därigenom gjort deras förråd af
föda och bränsle otillräckliga. Underofficer Evans ådrog sig vid ett fall
mot isen en hjärnskakning, som i hög grad nedsatte hans krafter och till
sist den 17 febr. vållade hans död. Uppehållen genom hans sjukdom blef
expeditionen ytterligare försenad därigenom att kapten Oates fick sina
händer och fötter svårt angripna af kylan. Lidande oerhörda kval, men utan
klagan släpade han sig med expeditionen. Till sist förmådde han dock icke
mera. Inseende det hopplösa i sitt tillstånd och med vetskap om att hans
kamrater endast genom en brådskande marsch kunde räddas från att
omkomma af hunger gick han den 17 mars ut i snöstormen, frivilligt sökande
döden. De kvarlefvande fortsatte skyndsamt färden norrut, men tvingades
den 21 mars af en rykande snöstorm att göra halt. Intet annat återstod än
att i tältet vänta ut stormen för att sedan söka nå den välförsedda depot
de visste skulle finnas på några få mils afstånd. Deras eget förråd af
proviant och bränsle kunde räcka för högst två dagar. Dag efter dag gick och
alltjämt rasade snöstormen. Krafterna sjöako och till sist kom döden. —
Kapten Scotts sista anteckning är gjord den 27 mars och vittnar om att de tre
hjältarne med undergifvet lugn och upphöjdt mod gått sitt hårda öde till mötes.
De omkomna polarfararnes lik fingo kvarligga i tältet, hvilket
undsättningstruppen genom uppmurad snö förvandlade till en grafkammare. Däremot
medtogos alla handlingar och vetenskapliga samlingar.
Med undantag af Scott och de honom på dödsfärden åtföljande fyra männen
hafva alla deltagarne i expeditionen lyckligt lämnat Antarctic, den hvita
dödens land, och ombord på "Terra Nova" förts till Nya Zeeland för att
därifrån anträda hemresan till England.
- 330 •-*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
