Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 23, den 9 mars 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN LANGA ALLÉN.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
DEN långa allén, som sträckte sig
nästan snörrak från godset till
stationshuset, kommo två män. Den
ena af dem — gårdsherrn själf —
var iförd en enkel sportkostym som
framhäfde hans unga feta
Herkules-figur med det kraftiga axelpartiet
och de svarfvade läggarna.
Cigarren lyste upp en blond mustasch och
ett par blåa, litet simmiga ögon. Följeslagaren var
hufvudet mindre. Han var resklädd; ur den
uppfällda vargkragen stack en hvass näsa med ett litet
svart pepparkornsöga på hvar sida. • I sin grå
tu-lubb liknade han en lapp eller ett troll.
De hade tagit god tid på sig och de hade
beslutat att gå för att få ner af skedsmiddagen som
blif-vit en smula bastant. Doktorn hade jagat hos sin
vän ett par tre dar och skulle nu hem.
Småpratande och frustande ut vinångor och rök i kylan
drefvo de vägen fram mellan de risiga träden som
kastade matta skuggor på snön. Det var svagt
månsken. En liten olycklig måne flög i skyarna
—" oändligt högt uppe, blåfrusen och förskrämd.
Hela himmel s¾upan var beslöjad och dess ljus
tycktes komma nerifrån, från jorden, som ett återsken
från snöfälten. De hvita flaken bredde ut sig åt
alla sidor. Granruskor stucko upp här och hvar,
och enstaka ljus brunno på afstånd. Vinden
kantrade på nordan; det sved godt i de upphettade
ansiktena. Godsherrn grymtade belåtet.
Det hade varit glada dar. Man hade gått i
skogen hela förmiddagarna, doktorn hade svurit och
baronen hade skrattat, och ett par harpaltar hade
visat sig tillmötesgående och gjort den sista
kullerbyttan. Men kvällarna hade varit ägnade groggen
och kamratminnena. Och nu var det slut. Det
var dumt — men baronen var van att lefva ensam
och ovan att tänka på annat än det han närmast
hade för händer och nu höll han på med sin cigarr
och en historia från sin kavalleristtid. Doktorn
hade varit bataljonsläkare vid samma regemente
som vännen tillhört.
Men historien tog slut och de båda männen gingo
tigande vid hvarandras sida. Doktorn kände sig
plötsligt trött och längtade till sofkupén. Baronen
trampade på som ett stort, starkt djur,
godmodig, tanklös, i ett fysiskt välbefinnande, en
halfmedveten lycka öfver att vara till och få röra
armar och ben och inandas den friska luften och
ha samma väg tillbaka på sin mark och med sin
himmel öfver. Han var ingen natursvärm are i ord.
Han hade aldrig haft lätt att uttrycka sina känslor,
Robust, barnslig och innerst blyg nöjde han sig med
att lefva som han kunde utan att bekymra sig
mycket om det fanns andra sätt och om hans eller de
andras var det rätta.
Doktorn pekade på ett hus där det lyste i ett
fönster.
— Hvem bor där?
— Det är skolan. Och det finns ungar, ska’ jag
säga dig.
— Jag tror väl. Hur många ä’ dina?
Baronen skrattade kort. De hade hunnit till
stationen. En skenbit midt framför perrongen blänkte
i ett rödt ljus, och så försvunno spåren i mörkret
och snön därifrån de kommo. Den ensamhetens
spleen som hvilar öfver de små stationshusen på
landet, så öfvergifna, så tröstlöst lika’hvarandra,
kom doktorn att dyka ner i sin tulubb. Han frös.
Han kände sig själf bortglömdj öfversnoad; det var
som tåget hade gått ifrån honom. Men baronen
drog honom med sig in i väntrummet, och med sin
bullrande och glada röst hälsade han på några bylten
som nego i ett hörn. En rökig fotogenlampa i taket
svängde för draget från dörren. Skenet lade
skuggor i ögonhålorna, det var smutsigt och trist, och
smutsigt och oändligt trist verkade alltsammans i
det fyrkantiga rummet med de nakna bänkarna,
plåtkaminen, spottlådans enris, lifförsäkringsannonserna
på väggen och vattenkaraffinen där vattnet var gult.
En karl med en lykta kom genom salen7-Det
var stationsmästarn; han var hopkrumpen som ett
gammalt vinteräpple, rödögd och hostade svårt!
— God kväll, Karlsson, hälsade baronen medlen
dunk i ryggen. Hur går det och hur mår Inga?"
— Det är inte så bra.
— Jaså; baronen stannade på rösten. Inte något
farligt heller.
— Jag vet inte. Hon har varit dålig ett par dar;
jag tror det är halsen. Hon har feber, säger hustru
min.
Baronen fick upp sitt ur. Han hade i en hast
blifvit stilla i ansiktet: endast ögonen rörde sin
frågande och fladdrande blick.
— Vi ha tio minuter på oss. Du skulle göra mig
en tjänst, han vände sig till sin vän, om du ville se
ditin ett slag. Det är ett sjukt barn.
— Naturligtvis.
Två små rum hörde stationsmästarn till. I det
bortersta låg en sex, sjuårs flicka nerbäddad i en
utdragssoffa. Det var ett vackert barn. Men ögon
och kinder blossade af febern och det långa,
svettklibbiga håret flöt ut på kudden i en tofvig härfya.
De torra läpparna arbetade; strupen svalde och
svalde. Doktorn tog pulsen. När flickan såg’den
hvassa näsan och de hvassa ögonen öfver sig, blef
hon rädd och började gråta. Men det kom bara
några små fågelpip ur halsen.
— Nå? sade baronen. Han stod i dörren och
hviskade med en gammal kvinna —
stationsmäs-tarhustrun — som höll händerna under förklädet och
såg ut som om hon velat stoppa dit hela sin lilla
skinntorra person, om det gått för sig.
— Ja, bra är det inte. Doktorn’gned sin näsa.
Inte bra... Säg mig, har ni haft difteri i socknen?
— Difteri, dift. . mumlade baronen.
— För ett hälft år se’n var det ett par fall, sade
stationsmästarn.
— Jag kan inte säga något bestämdt. Men ni får
skicka efter provinsialläkarn nu genast. Jag har ju
ingenting med mig. Hvad är klockan, Kurt? Jag
måste skynda mig. Tåget...
— Tåget, upprepade baronen utan att röra sig ur
fläcken. Han stirrade som hypnotiserad på barnet
i soffan. Hans ansikte var stelt och förvridet Men
plötsligt tycktes han vakna, öch med ett jättegrepp,
som emellertid strax slappnade, högg han den lilla
doktorn i armen.
— Du kan inte stanna, säg? Jag har en
medi-kamentlåda där hemma — Grönberg,
provinsialläkarn, gjorde i ordning den när det gick halsondt
senast — det kanske finns något som du kan
använda.,, jag menar, medan vi få bud till honom...
Pepparkornsögonen rullade rundt Så stannade
de; de hade fått syn på ett ansikte som de inte
kände. Några sekunder stodo de båda männen och
fixerade hvarandra blick i blick, och på samma gång
ljusnade bägge två och doktorns lilla beniga hand
försvann i baronens väldiga näfvar.
— Jo, nickade han tyst.
— Då springer jag hem efter lådan och säger till
om skjuts till Grönberg med detsamma . .. Tack.
Han kramade sin väns hand och var försvunnen.
Med långa, knäande steg började han gå allén
- 357 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
