Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 27, den 6 april 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
åliggande var att uppträda som spekulant, bjuda
öfver och egga den verklige köparen.
— Den här gången hade det nog gått ändå, sade
han stillsamt — men sådant kan man ju aldrig veta
på förhand. Därpå nämnde han ett namn och
till-lade. Den han har ibland en häradshöfding, ibland
en grosshandlare å emellanåt någon annan. Han
gör vårdslöst med affärer .. . å stora sedan. Men
jag har bara honom med helskägget och
pincene-zen. Han ä’ en hygglig karl och nöjer sig med en
procent provision. Dom andra ska ha betaldt, vare
sig det blir affär af eller inte. Å det tycker jag ä’
orättvist.
Det tyckte Theodorsson också. Han skildes
mycket tankfull från den lille och gick, grubblande
öfver affärslifvets mångsidighet.
Några dagar senare, hade villans ägare flyttat ut
med sin familj, och Theodorsson var nästan bekant
med honom. Han förargade sig visserligen öfver,
att säljaren spårlöst försvunnit, och att han på egen
bekostnad nödgades vidtaga de utlofvade
förändringarne. Men han var en man, begåfvad med godt
humör och säkra inkomster, och tog saken lätt.
— Vi får väl< se, hur det går, tänkte Theodorsson.
Det gick utmärkt. Villan sjönk inte mer än. två
fot, sedan stannade den och stod ofvan jord.
Ägaren fann sig äfven däri. Han var en af dem, som
trifdes redan från början. Han reparerade och
ändrade och fyllde, och hur han påtade och plåstrade
gick allting väl.
— Anfäkta och regera, sade Theodorsson till sig
själf. — Förnöjsamheten är det bästa af allt. Man
får visst lof att lägga sig till med en portion däraf.
Den tredje villan smordes också ihop på
spekulation, och det gick med en fart, som kom
Theodorsson att hissna. Byggmästaren var en
skämtsam man, som alltid hade brådt. Han köpte en
bergknalle, smällde upp villan på några månader
och sålde den på en halftimme. Han ringaktade
alla krokvägar och lät förste, bäste spekulant förstå,
att han hade konkursen i faggorna och sålde billigt
för att få respengar någonstädes. Spekulanten blef
så intresserad af säljarens trassliga affärer, att han
glömde sina egna och såg knappt på villan. När
han prutat en stund, hade han köpekontraktet i
näf-ven och trodde, att han lyckats krångla sig till en
öfverdådig egendom för en spottstyfver. Han blef
nästan högfärdig öfver sig själf och sin skicklighet.
Medan saken gjordes upp, stodo sex timmermän
och stödde ena gafveln, så att den inte skulle ramla,
så länge spekulanten var inne. När köparen gått
igen, drefvo de’ ett dussin spikar i väggen, och
sedan höll villan flera år på det stället.
Men köparen flyttade ut med familj och tjänare.
Han fick en svår stund, när hans hustru synade
villan litet närmare. Det blef ändå värre sedan. När
pianinot burits in och ställts på sin plats, gick det
utan hjälp raka vägen genom golfvet och valde
källaren till uppehållsort. Det var då bitarne skulle
plockas ut, man upptäckte, att det inte fanns någon
ut- och ingång till husets nedre regioner. Litet
senare fann man, att trappa till vinden saknades. Det
låg ju en viss symetri i arrangemanget, men inte
blef man gladare för det.
Sedan resonerade köparen och hans maka
ingående om vissa personers sätt att göra affärer. De
fördjupade sig så i diskussionen, att de glömde tid,
rum och allt annat med. De fortsatte utan afbrott
ett hälft år. Sedan enades de om att låta knacka
hål på grundmuren och sätta in en dörr däri, hvar-
efter de äfven skaffade sig kommunikation med
vinden. Dels ville de gärna veta, hvad de rådde om,
dels tyckte de att det var slöseri, att låta en stor
del af villans kubikinnehåll stå obegagnad!
När de hunnit så långt grepo de sig an med
reparationerna. De höllo på i flera år och efter den
tiden fanns inte mer än några stenar i grunden kvar
af den ursprungliga villan. Efteråt var det något helt
annat, som stod på bergsknallen. Men då var den
nya villan så dyr, att de aldrig kunde tänka på att
sälja den utan förlust. Och därför behöllo de den.
Nödsakade att trifvas gjorde de det verkligen, och
det föreföll rent af, som skulle deras ålderdom bli
lugn och fridfull.
När Theodorsson studerat dessa tre godtyckligt
valda objekt, hade ban inhämtat några lärdomar, hvilka
han ansåg sig kunna draga nytta af. Hans och
många andras barnsliga föreställning, att beräkning
och förutseende fordras i vanligt folks affärer, ströks.
— Affärer ä’ känslosaker, dekreterade
Theodorsson. Men säg det åt någon... I alla händelser
förhåller det sig så, att den som köpt något strunt för
högt pris, ofta är nöjdare än den, som tillhandlat
sig en verkligt bra vara billigt. Förklaringen? —
Sök själf!
De tre grannar, hvilkas köpenskap varit föremål
för hans intresse, styrkte Theodorsson i hans
uppfattning. Det var rent utaf nedslående, att ge akt
på, hur de två, som köpt hvar sin omöjliga villa,
trifdes och mådde, sedan de trasslat sig igenom de
första svårigheterna, medan den ende, som honom
veterligt bebodde en riktigt solid och bra, om också
i cigarrlådestil uppförd byggnad, var olycklig för
sina återstående dagar.
— Å, kom inte å tala om affärer med mig, sade
Theodorsson. Jag har visserligen aldrig gjort någon
bra... medgifves men hur många har nu det?
Tänk bara på Torskman. Han om någon är ett
belysande exempel. Han ärfde ett par hundra aktier
i något efter en gammal tant. Först blef karlen
glad som en lärka, förstås. Sedan blef han bara
ursinnig. Ingen ville nämligen köpa papperen ens
till halfva priset. Nå, till slut lyckades hän bli af
med makulaturen, sextio procent under pari. Det
enda, som grumlade hans glädje, var medkänslan
med köparen. Torskman är renhårig och tyckte
synd om karlen för de återstående fyrtio procenten.
Men h’ar man sett på... hvarjehanda! — var lugn,
jag begagnar inga fula ord! — aktierna noterades
och började stiga. En luftballong, som går till
väders, skulle inte ha hunnit fatt dem. Torskman
ömsade skinn och humör och blef en annan. Han
riskerade hela sin förmögenhet på att köpa igen
dem. Ja, han blef åter ägare till sina aflagda
papi-rer. Han sålde dem igen, och han köpte dem
tillbaka .. Och nu är han jämförelsevis iri från
bekymmer. Han har just ingenting att bekymra sig öfver
numera. Hur många gånger han köpt och sålt sina
egna aktier, vet han inte. Ett faktum är, att han
blifvit i det närmaste utfattig på dem. Men hans
lif är rikt... på spänning.
Nu invänder ni naturligtvis, att andra förtjänat på
de där affärerna. Det kan inte falla mig in att
bestrida den saken. Men jag skulle gerna vilja veta
hvilka. Vet ni det, kanske?
. Beträffande affärer är så mycket säkert, att gäller
det ett husköp prutar man inte hälften så ifrigt som
femöringen på en halsduk eller tolfskillingen på en.
promenadkäpp. — Oss emellan, de bästa affärerna
äro de, som inte bli gjorda.
— 426 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
