- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 14 (1912/1913) /
442

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 28, den 13 april 1913 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAR 8 DAG

kallsvett. Jag har stått vid svarta taflan och inte
kunnat ta ut ett problem, eller jag har fått ett
kriaämne som jag inte vetat ett ord om. Det är
förskräckligt.

— Är det bättre nu då?

— Mycket. Problemen få andra lösa, och att
skrifva krior om det man inte vet lär man sig. Det
är mitt yrke.

Han skrattade sitt sjuka skratt. Han var ett
gammalt journalistoriginal, ett lefvande lexikon. Det
finns visserligen åtskilligt mellan himmel och jord,
men det föreföll som om han luktat på en god del.
Han svärmade för statistiska lagar. Hans gud var
Buckle. Den enda verkliga poesien är siffrorna,
brukade han säga.

Nu slog han i sin grogg och rullade ihop sig
som ett litet grått nystan i den stora läderfåtöljen.

— Får jag prata? frågade han.

— Ja tack, sade värden, professorn.
Och tack sade de andra och tände nya cigarrer.

Rökarna stego som offer från de mätta; räntmästarn
suckade ur mellangärdets djup och konstaterade
med oro att hans beklämning började ge vika.

— Då börjar jag, sade det lilla gråa nystanet. Jag
skall be att få talaxmi mig själf. Det är nämligen
snart det enda ämne jag inte skrifvit om, och jag
är blygsam. Jag lämnar min litterära produktion
åt andras tungor.

Jo, det var skoltiden. Den förföljer mig ibland
inte bara i drömmen. Jag gick i gamla Klara
skola i slutet på sjuttiotalet, under gubben
Söder-ling. Han hade två långa hvita hårtofsar, som räckte
ända ner på ryggen, och en lång rotting, och han
slogs med verklig öfvertygelse. Det var offentlig
stut efter mogonbönen; först fick man sjunga "Herre
signe du och rade" och sen fick man på kastellet.
Denna uppfostringsmetod anses numera föråldrad.
Det är skada. En statsminister, som också gått i
Klara, vittnade en gång om den Söderlingska
rottingens välsignelse. Han hade aldrig blifvit
statsminister, om han inte fått smaka den.

Frid med salig mäster Erik! Det var inte den somf
ör-bittrade mina första skolår.. Det var någonting mycket
värre. Jag kan se klassrummet när jag vill och jag
minns många af mina dåvarande kamrater ännu:
långa Jesperson, som luktade öl och tobak och
kunde spotta i taket, och Berg med öronen och
Sigurd Linde, silkesmopsen kallad för sin sköna
chevelyr, och det lilla klotet Pelle Arfvidsson som
sedan trillade åt skogen, och ännu flera. Men mest
minns jag Erik Filemon Falk. Det var klasstyrannen.
Han hade armar som släggor och hans kalla, orena
uppsyn uttryckte det omätligaste förakt för allt
lefvande utom poliskonstaplar och matematiklärare.
Ärrig och sårig efter hundratals bataljer med
arf-fienden, Jakobs skola, hade han så småningom
lyckats omge sig med en nimbus af skräck. Man tog
omvägar för att undgå honom under rasterna. Och
kom man ändå i hans klor, så var det inte tal om
annat än ögonblicklig underkastelse. Jag var själf
ett klent barn och jag fruktade och beundrade honom.

En dag slet han ner mig från den nötta ledstången
vid skoltrappan dår jag klämt mig fast. I min
pojk-hjärna motsåg jåg döden, Jag var förlamad,
hypnotiserad som en boa constrictors byte. Men han
släppte mig utan vidare. Tacksamheten svallade
öfver hos mig, och jag utbrast alldeles impulsivt:

— Du skall få någonting som jag har gjort.

— Hvad då för något?
Jag hade inte den minsta aning om hvad jag

menade, och jag menade ju heller ingenting. Men
när jag såg hans grumliga ögon med deras
misstrogna och ovilligt lystna blick blef jag rädd på nytt.

— 442

— Ja, det är inte riktigt färdigt än...

— Du smäcker förstås.

— Nej, nej. Jag försäkrar. Det är ett skepp jag
håller på med, ett skepp som kan styra sigsjälft...

— Hur då?

Han gjorde inte längre några försök att dölja sitt
intresse. Han tog mig om axeln och vi
promenerade bort från de andra pojkarna, ensamma,
upptagna af hvarann, till allmän förvåning. Och jag
måste berätta om detta skepp, som min fantasi
plötsligt fabricerat, jag begrep inte hur. Jag beskref
tackel och tåg och form och färg och jag hittade
sjömanstermer från Marryats romaner, som kunde
användas; det var inte utan att jag själf njöt af min
uppfinningsförmåga i förstone. Jag hade ingen aning
om den fruktansvärda väg, på hvilken jag befann
mig.

Falk hade, mig numera som sin privata egendom.
Så fort klockan slog till rast inväntade han mig,
och så fick min fantasi börja måla och bygga och
mekanisera på nytt. Jag kände en diktares lycka
och en diktares kval. Och under tiden gingo
dagarna: det blef vår på Klara kyrkogård, där leken
rasade -öfver grafvar, och snön smälte i tårar som
runno på Bellmans ansikte. Vinguden grät och log;
fåglarna pratade i buskarna; .den lyriska pigan hos
gamla amiralitetsrådet på Klarabergsgatan sjöng om
sina känslor, medan hon gned fönstren och stänkte
såplödder på de stora femteklassisterna som
promenerade inunder och tittade på hennes ben.

Jag bleknade och magrade. Och jag fick
anmärkningar för ouppmärksamhet. Det var skeppets
skull. Midt under lektionerna byggde jag vidare
på det. En gång hade Falk sagt att han skulle
komma hem till mig för att se på det, och endast
med möda hade jag lyckats afstyra det. Han hörde
ännu på mig, mörkt och föraktligt. Men hans blick
hade fått något lurande, bevakande, sugande. Jag
märkte att han inte längre trodde mig.

— Om du ljuger, slår jag ben och armar af dig.
Så mycket du vet det, sade han.

Jag tviflade inte alls på det. Jag var i hans våld.
Allt annat hade blifvit fullkomligt overkligt för mig;
jag lefde i en konstruerad värld, jag seglade på ett
spökskepp som den flygande holländaren och
jag-kunde inte komma i land på verklighetens kust,
allting gungade omkring mig, stormen och vågorna,
som jag själf väckt, lydde mig inte längre. I stor
nöd var jag. Jag förstår det nu. Hur är det annars
möjligt att denna episod från skolpojkstiden tagit
sådana dimensioner under årens lopp?

Hundra gånger så visst som en var jag färdig att
ge upp hela spelet. Jag skulle ta mitt straff. Men
det var nu inte bara den kroppsliga smärtan jag
darrade för; det var någonting annat och mera som
jag inte kunde klargöra. Jag tänkte också på att
bikta mig för mina föräldrar. Men jag öfvergaf strax
den tanken. De skulle omöjligt kunna förstå mig,
och jag trodde inte heller att de i grunden skulle
kunna hjälpa mig. Det föreföll mig som ingen
lefvande kunde rädda mig.

Och så blef jag riktigt sjuk till sist. Jag fick
skarlakansfeber och kom från skolan. Min mor
talade sedan om att jag yrat. Jag hade varit ombord
på ett stort skepp, som styrde sig själft, och man
hade kastat mig i sjön, men kapten Marryat hade
räddat mig. Och min far förbjöd mig att läsa
romaner och skickade mig på landet. I soltindret på
Askrikefjärden försvann spökskeppet.

Men hösten stod som.molnbanken vid horisonten.
Hösten var skolan och Falk igen. Uppgörelsen.
Domens dag. Ty nu var jag på det klara med att
alla vidare Scheherasadesagor vore otänkbara; de

(Forts, å sid. 445.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:20:59 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hvar8dag/14/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free