Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 29, den 20 april 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SMASTADSSONDAG.
FÖR HVAR 8 DAG AF K. G. OSSIAN-NILSSON.
^ET var gäspigt, det här, tyckte Maj
Hedenberg och sträckte sina långa,
fulländade armar mot taket.
Birgit svarade inte. Hennes mörka
månskensblick följde med ett
svår-modigt uttryck den raka, folktomma
småstadsgatan. Idel tvåvåningskåkar
af trä, hvart man såg. En och annan
förlupen flinga dansade mot rutorna, men gatgolfvet
i sitt gråhvita slask påminde knappast om före och
bjällpingel.
Annie Wallén gjorde en grimas. Hon hade
fullgoda skäl att känna sig stött öfver Majs gäspning.
Här hade de nu haft en liten stillsam och pratsam
söndagsförmiddag tillsammans. Och Annie hade
bestått både rummet, kaffet och sällskapstalangerna.
— Ja, du har ingenting att säga, förstås, Birgit,
fortfor den ljuslätta Maj, — du som har fästman att
få bref ifrån!
— I dag har jag då inte fått något, bedyrade
Birgit och försökte le.
— Därför att det inte är postdags än, skrattade
Maj en smula gällt, som hon brukade.
— Än jag då, inföll Annie buttert. Det kom
oför-modadt, men oundvikligt. Majs tanklöshet kunde
reta ett lamm.
— Ja,-du, du —, stammade ljushufvudet, som nu
kom underfund med sig själf, och hvars blick strax
fylldes med ånger.
— Du, upprepade hon och slog båda armarna om
lilla buttiga Annie, som nästan försvann i hennes
famn, — du är en ängel i tålamod och — och en
bängel till. att vara treflig alltid, men du kan inte
hjälpa, att en småstadssöndag är odräglig — för
ungt folk.
Som alla tre voro jämnåriga, fanns i det yttrandet
ingenting att stöta sig på. Den som såg äldst ut,
var förstås Annie, hvilket antagligen berodde på,
att hon kommit "tidigast med". För ett år se’n
hade hon från universitetet återvändt till
födelsestaden för att öfverta föräldrarnas affär, då fadern
blifvit hårdt och obotligt sjuk.
Det var ett afbrott i en lofvande bana, lilla Annie
hade förut tänkt bli läkare och ansågs ha lysande
anlag.
Nu hade hon fått slå sig på affärerna i stället,
men studentskehumöret hade hon i behåll. Det
kom henne också tillgodo i den enformiga lilla staden
— och på en sådan här slaskvintersöndag som nu.
Hon hade roat kamraterna med massor af vitsar
öfver sin grekiska profil — lilla Annie ägde den
präktigaste lilla uppnäsa i världen.
Hon hade härmat en ungherre, som syr i en knapp.
Därefter en katt och en hund, som göra toalett.
Därefter en del bekanta original både i hemstaden
och i Uppsala. Hon hade till och med nedlåtit sig
att hoppa kråka för att muntra upp kamraterna.
Men vädret var alltför omöjligt. Mot dess gråa,
tunga mur studsade alla oskyldiga vitsigheter och
pojkflickupptåg.
Den oförnöjsammaste var förstås Maj. Ung Birgits
fåmälthet tillhörde hennes nuvararande belägenhet
— såsom nyförlofvad och akut förälskad. Men .Maj
— ja, Maj led måhända just af att ej vara i samma
belägenhet. Hon var granntycktare, än man skulle
tro, hennes tvååriga Uppsalavistelse hade hittills
lämnat hennes unga hjärta osåradt. Hittills — ty det
var ju möjligt, att hon kunde förälska sig "ur
minnet", som Annie spydigt antydde.
Kanske för att hämnas för nyss började Annie
så smått bry blondhufvudet för de ungherrar, hon
råkat under ferien. Men för hvart namn, som "ro-
pades upp", slog Maj allt ifrigare ifrån sig. Hon
höll till sist på att bli allvarsamt stött ett ögonblick,
som Annie med vaken läkareinstinkt, begagnade till
att servera en nylagad tretår.
— Kaffe är godt, förklarade Maj blidkad, — fast
det ju skall vara så skadligt.
— Kaffe är godt, upprepade Birgit med djupt
allvar, — därför att det är så skadligt!
— Hvilka grundsatser, ojade sig Annie, — hvilka
grundsatser hos en nyförlofvad! Pass på, att
löjtnant Andrén tycker detsamma om
förmiddagsgroggen, han lär ska låta servera sig alla söndagar!
— Det är inte sannt, inföll Maj litet häftigt, —
bara förtal af Stenfelts, därför att han slagit upp med
Ida. Och det gjorde han då rätt i — en sådan
slamsa! Som han aldrig kunde lita på! Och för
resten — om han tar sig en grogg om söndagarna,
hvad skall han annars göra hela långa förmiddagen?
— Hvilket försvarstal, hvilket försvarstal,
undrade Annie i sin torraste ton, men satte rättnu
koppen ifrån sig och fixerade Maj, så att denna
förtryt-sam sprang upp från soffan och förklarade, att
löjtnant Andrén — den kunde hon då inte tåla för sin
död!
— K^an du verkligen inte tåla honom, sporde
Annie med moderlig medkänsla.
— Den — usch nej då! Den — den — den —
spolingen!
— Han är bara tre år äldre än du, det är sant!
Så du kan inte alls tåla löjtnant Figge? Tänk
-skulle du rentaf kunna drifva med karlen?
— Om? Säg bara hur! Säg bara —!
— Nja, härmade atfärskvinnan sin hjälplösa pappa,
— det är inte så utan, att jag just fått en idé att
sätta litet fart i söndagen och löjtnant Figge Andrén
— hm hm! Hvad det är skönt ändå här invid.
Fy —! Fy, sade jag! Kanhända det var styggt
mot löjtnanten, eller hvad?
— Styggt? Mot karlarna? Som om man kände
vara stygg mot karlar — ja, jag menar —!
— Jag förstår, hvad du menar, försäkrade Annie
behärskadt, — du är den fullfjädrade markattskan,
är det inte så? Du kommer att sluta minst som
professorska, inte sant? Hallå —
. Annie tog ett par parodiska kattfjät snedt öfver
golfvet till skrifbordet
— Men hvad tänker du ta dig till, undrade Maj,
nu fundersam, nästan förskräckt.
— Bara ringa upp löjtnanten, förstås —
— Är du tokig?
— Javisst, som alltid! Där han sitter vid sin
grogg på Stadshotellet!
— Är du — blanktissimo — för — ?
— Tyst, flickor, nu ringer jag! Du, Birgit, ta
och stoppa soffkudden i mun på Majflickan, om
hon skulle bli för nödröstad!
En handrörelse hejdade de sista invändningarna,
Annie lyfte mikrofonen.
— Får jag be om 893? Tack! Är det
Stadshotellet i Eksjö? Är löjtnant Andrén på hotellet?
Tack, interurbant! Jag ringer igen!
Annie Wallén lade med affärsmässig min luren
på gaffeln. Hennes allvarligt humoristiska uppsyn
mötte fyra vidöppna flickögon.
— Nej, du får inte, skrek Maj, - du får inte!
Är du alldeles —
— Ja, hvad tänker du göra, log Birgit, som nu
purrats upp ur sin letargi.
— Det blir min sak, tröstade Annie, — jag som
repets värdinna, och hvars ära står på spel, om
mina vänner kunna berätta, att de kommit uttråkade
(Forts, å sid. 454.)
452 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
