Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 30, den 27 april 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO HAMILTON.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA
Sedan ett par veckor ligger det ojämförligt
viktigaste ärende innevarande års riksdag fått sig
före-lagdt till behandling —
ålderdomspensioneringsfrå-gan — under debatt i det särskilda utskott, som för
ändamålet tillsatts. För i det närmaste trettio år
sedan — det var 1884 — sattes denna fråga först
på dagordningen, tre kommittéer ha arbetat på dess
lösning, upprepade gånger ha k. propositioner i
ämnet aflåtits till riksdagen. Säkerligen vore det icke
för tidigt, om man i år komme till ett resultat,
mot-sedt med spänd förväntan i tusentals hem, där man
med bekymmer motser den dag, då
familjeförsörjaren af ålder eller ohälsa skall se sig urståndsatt
att längre förtjäna hvad som erfordras till uppehälle
för honom själf och de af honom beroende. Å
andra sidan är frågans lösning vansklig och förenad
med större svårigheter än de flesta utanförstående
äro böjda att föreställa sig. Bygg pensioneringen
hufvudsakligen på försäkringsafgifter och du
kommer till olidliga förvaltningskostnader för
uppbörden af de många småposter, hvari dessa
af-gifter då måste uppdelas. Bygg den
hufvudsakligen på statsbidrag och du kommer till
halsbrytande kostnader för staten, om den göres
allmän, medan du, om du inskränker pensionsrätten
till de fall, då behof föreligger, utsätter dig för
förebråelsen att å ena sidan ha ingripit på fattigvårdens
domän, å andra sidan ha premierat underlåtenheten
att genom sparsamhet sörja för ålderdomen. Det
k. förslaget i år har sökt bygga på en kombination,
af dessa båda principer. Om det häruti lyckats,
ligger utanför vår kompetens att bedöma. Alla
partier äro emellertid ense om att göra sitt bästa för
att uppnå ett godt resultat, och detta öppnar ljusa
utsikter. Förmodligen tager man icke fel, om man
säger, att det egentliga afgörandet, huruvida frågan
skall lösas i år eller först efter uppskof, ligger hos
det särskilda utskottets ordförande, förutvarande
statsrådet, landshöfdingen grefve Hugo Hamilton.
Med lifligt intresse för uppgiften förenar nämligen
denne en sakkunskap på här förevarande område,
hvari ingen nu lefvande svensk man torde vara i
stånd att upptaga täflan med honom: i själfva verket
har han allt se3an 1884 deltagit i alla de arbeten,
som i vårt land utförts för dess lösning.
Hugo Erik Gustaf Hamilton bär två af sina
dopnamn efter sin store morfader Erik Gustaf Geijer
och är son till den flärdlöse, högt uppburne
lands-nöfdingen i Uppsala län, grefve Adolf Ludvig
Hamilton. Född den 21 augusti 1849 på familjegodset
Blomberg i Västergötland, blef han student i
Uppsala 1869 och juris utriusque kandidat 1878 samt
inträdde därefter på ämbetsmannabanan, hvarvid han
äfven under några år tjänstgjorde i riksdagens kansli,
bland annat såsom sekreterare i bevillningsutskottet.
År 1883 blef han sekreterare i kommittén för
kom-merskollegii ombildning och erhöll följande år k.
m:ts uppdrag att i utlandet taga kännedom om
där-varande patent- och registreringsmyndigheters
organisation samt att vidtaga förberedande åtgärder för
organiserandet af en patentmyndighet. I november
samma år blef han tillförordnad chef för den nya
patentbyrån och 1895 öfverdirektör och chef för
patent- och registreringsverket, på hvilken post han
kvarstod, tills han år 1900 utnämndes till
landshöf-ding öfver Gäfleborgs län.
Innan detta skedde, hade grefve Hamilton äfven
hunnit tillryggalägga en glänsande parlamentarisk
karriär. I Stockholms stadsfullmäktige invaldes han
redan 1888 och i andra kammaren 1891. Det dröjde
icke länge, förr än han i båda församlingarne gjort sig
bemärkt icke blott för en glänsande vältalighet och en
slagfärdighet i debatten, som sökte sin like, utan äfven
för efter dåtidens begrepp långt avancerade politiska
åsikter. Det var nog icke så utan, att "den röde
gref-ven" och "den röde revisionssekreteraren"
(Lindhagen) på den tiden sattes i klass med hvarandra, och
1893 lyckades det hufvudstadshögern att sätta grefve
Hamilton utanför både kommunal- och
folkrepresentation. Men han återvände till båda vid 1896 års
val. Det var nog ej utan, att en och annan nu trodde
sig kunna hos honom märka en dragning åt höger,
men grundtonen i hans sträfvanden var dock
fortfarande frisinnad, och han lämnade bl. a. sin
medverkan vid liberala samlingspartiets bildande 1900.
Med hans intressen stämde det bäst öfverens, att
han under sin verksamhet såsom riksdagsman mest
ägnade sig åt spörsmål af ekonomisk natur. I
tullstridens dagar var han frihandelns väl främste
riddare i andra kammaren, så länge han tillhörde
densamma. Äfven i debatten om de stora
skattespörsmålen tog han liflig del. Men framför allt var det
dock åt arbetarefrågorna han hängaf sig. Redan
1886 hade han blifvit ledamot af den första stora
arbetareförsäkringskommittén, 1891 hade han säte
i arbetareskyddskommittén, 1891, 1898 och 1901
invaldes han i särskilda utskott för behandling af
olika förslag till arbetareförsäkring. Också torde en
god del af förtjänsten, att 1901 års lag om ersättning
vid olycksfall i arbetet kom till stånd, tillhöra honom.
Vid utgången af 1911 års riksdag afsade han sig
emellertid riksdagsuppdraget för att helt ägna sig åt
sitt län. Här väntade honom stora uppgifter särskidt
på kommunikationsväsendets område. Grefve
Hamilton blef sålunda ordförande i
Ostkustbanekommit-tén och i direktionen för Gaf le—Dala järnväg. Hans
hurtiga uppträdande och personliga älskvärdhet
förskaffade honom ock snart stora och allmänna
sympatier, och det var nog med ledsnad man 1907 såg
honom återvända till hufvudstaden för att
öfver-taga civilministersposten i den Lindmanska
ministären.
En af hans första åtgärder i denna egenskap var
att tillsätta den kommitté för utredning af
ålder-domspensioneringsspörsmålet, hvars förslag bildar
underlaget för årets k. proposition. I öfrigt utmärkte
sig Hamilton under sin civilministertid genom ett
synnerligen energiskt arbete för utnyttjande af statens
vattenkraftstillgångar liksom äfven betydelsefulla
åtgärder vidtogos för kommunikationsväsendets
fullständigande. Men i politiskt hänseende blef klyftan
allt större mellan den forne "röde grefven" och det
parti, han varit med om att bilda. Striden slog ut i låga
vid den bekanta tvisten om tillämpningen af par. 46
riksdagsordningen och slutligen närmade sig
missstämningen mellan civilministern och
andrakammar-oppositionen på ett betänkligt sätt bitterhetens gräns.
När Lindmanska regeringen 1911 afgick, återvände
Hamilton till landshöfdingestolen i Gefle, som under
statsrådstiden beklädts med en vice landshöfding.
Det förstakammarmandat, som Gäfle stad 1906
förlänat honom, mottog han emellertid ånyo vid första
kammarens upplösning och han hör alltjämt till vår
senats mest oomtvistade oratoriska storheter.
Det talades ofvan om misstämning och bitterhet.
Det är ett godt tecken, att denna misstämning och
bitterhet ej förmått hindra, att grefve Hamilton nu
vid den politiskt motsatta Staaffska ministärens sida
med samma ifver och nit, som hade det varit hans
egen sak, arbetar för lösningen af den stora
nationella och socialreformatoriska uppgift,
folkpensioneringsfrågan nu en gång innebär.
- 466 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
