Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 33, den 18 maj 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
dröjde med något af kärlek och beundran vid hvarje
föremål däri.
Ivansson stod en lång stund och stirrade mot
dörren, sedan den ändtligen slutit sig efter besökaren.
— Hvad karlen måtte kännt sig ensam där nere,
var hans tysta reflektion — och hvad han ännu är det!
En vecka efteråt satt Löfskog på samma stol
som sist.
Ivansson gick af och an genom rummet och
önskade, att den andre skulle sluta inom
öfver-skådlig tid.
— Nå, hur var det med idén?
— Jo, den du... den...! Löfskog reste sig och
stack högra handen innanför rockuppslaget. Jag
vill resa till Celebes och bli fjärilsjägare.
— Hvad för något?
— Svara inte. Och säg inte nej! Du skall inte bli
förvånad och tycka att det är galet. Herre gud, gamle
gosse! Det är ju inte fråga om att skjuta elefanter
eller jaga isbjörnar. Och inte tänker jag bry mig
om ormar heller. Såvida ingen beställer sådana af
mig. — Nej, afbryt mig inte! Du, som alltid är
hygglig. Ser du, får jag inte tala ensam, kan jag inte
säga det. Jag var uppe hos en professor, en
förfärligt snäll karl. Han hörde på mig i två minuter.
Sedan bad han mig gå. Du förstår väl, att han inte
menade något ondt med det? Bara dra’ för fan!
Så där i all gemytlighet. Fast nog kunde han ha
sagt det på ett trefligare sätt. Och då fick jag propp i
halsen. Jag blir alldeles borta, när någon är
ovänlig emot mig. Men när jag kom ned på gatan,
visste jag precis, hvad jag borde ha sagt. Jag skall
gå till honom om en månad. Eller kanske jag dröjer
två. Hvad tycker du?
— Hur länge sedan är det du var i Afrika?
— Bara 13 år. Det är väl ingenting. Då jag kom
hem, började jag fundera på något nytt. Å då fann
jag det. En sådan idé, du! Ja, den blef ju inte
färdig genast. Det tog en tre, fyra år att fundera ut
den. Fjärilsjägare, du., f-j-ä-r-i-1-s-j-ä-g-a-r-e.
Det såg ett ögonblick ut, som om han ämnat
försjunka i funderingar. Men hans fruktan för afbrott
och inkast, hvilka mötte öfverallt, tvingade honom
att fortsätta.
— Nej, nej, säg ingenting, är du hygglig! Det
bor en holländare där nere på Borneo, Han förser
alla möjliga museer och samlare med insekter.
Skickar stora sändningar öfver hela världen. Och
förtjänar groft med pangar. Skall konkurrera med
honom. Eller också söka plats hos honom. Han
är gammal nu.
— Fjärilsjägare, sade Ivansson hälft för sig.
— Andra insekter också, förstår du väl, sprutade
det ur Löfskog. Hvad som hälst. Etnografiska
föremål... ormskinn, däggdjur... fiskar med... ja
bevars... hä, hä, hä! Men mest fjärilar ser du. Det
finns ingenting vackrare än fjärilar. De äro som
blommor med rörelseförmåga. Jag älskar blommor.
Och sådana som röra sig...! Det du, hä, hä, hä!
Dörren öppnades och fru Ivansson steg in.
— Här ser du gamle Löfskog, som jag talat om
ett par gånger.
— Välkommen till oss, herr Löfskog! Min man
har sagt några riktigt vackra ord om er.
— Hä, hä, hä, har han? Ja, si Ivansson... Redan
i skolan., hä, hä, hä, jag smockade till honom en
gång... bara en gång! Snälla fru Ivansson!
Menade ingenting ondt, inte alls. Han vände sig om
och gjorde gubbar åt mig. Men det var inte hårdt
alls. Det minns du väl? Har jag sagt något dumt
nu igen? — Jag borde aldrig öppna munnen... Men
ser fru Ivansson, jag har en idé. Att jaga fjärilar.
Där nere på öarna finns det så många olika. Stora
som så här. Lefvande blommor, som flyga af och
an i luften.
— En kopp té, herr Löfskog?
— Ta — ta — tackar mjukast! En gång för
några år sedan blef jag bjuden på té. Jag spillde
ut hela koppen; byxorna blefvo genomvåta... hä,
hä, hä! Sa’ jag något galet nu igen? — Ta — ta
— tackar. .! Så vackra rum. Jag bor i en
vindskammare. Det är så lågt i tak, att jag ideligen slår
hufvudet i en bjälke. Men då tänker jag bara på,
hvilka vackra fjärilar det finns. Fjärilar är det finaste
jag vet. Du, gamla gosse, tror du inte, att en tio,
tolf rika knösar vill satsa några hundra hvar? Till
resa och utrustning åt mig? Det är ju så enkelt,
vet jag. När jag hunnit ned till Celebes och
kommit i gång, betalar jag igen hvart öre med ränta på
ränta. — Vet du någonting vackrare än fjärilar?
Och de ge pangar också. Holländaren där nere är
stormrik. Tycker inte fru Ivansson det är en
väldigt bra idé? Man håller på med det roligaste som
finns och blir rik på köpet. Ska’ skicka frun
några stycken fjärilar... stora... granna. — Vill du
ha en samling, gamle gosse? Bara jag fått ihop
till utrustningen och resan börjar jag tvärt. Du har
dom som i en liten ask. Men du måste skaffa dig
ett par stora skåp med glasdörrar att ha dem i.
Hör du, om vi skulle gå och beställa skåpen? Jag
vet, hurudana de ska’ vara och följer gerna med till
snickar’n. Du borde låta göra dem af ek, tycker jag.
. • — En kopp till, herr Löfskog?
Fjärilsjägaren blinkade ett par gånger och
snappade efter luft.
— Hva’... hva sa’? Jaså, té? Ta—tackar
mjukast! Bryr mig inte om sådant. Dricker egentligen
bara vatten. Det är hälsosamt... och närande med.
Och så tänker jag på fjärilarne! Ta— tack, fru
Ivansson, inte mer! Tycker nog om det. Men man
ska’ inte låta skämma bort sig. Ta— tackar!
Gamle Löfskog tappade en skorpa, ville rädda
den och vickade på koppen. En skvätt te gick
förlorad och hamnade på mattan.
— Kors., åh, förlåt! Jag ville inte... ursäkta...
hä, hä, hä .. Nej, nu ska’ jag inte störa längre. —
Han sköt undan servietten, torkade händerna noga
på bonjourskörten och räckte sin breda labb till
afsked. — Fru Ivansson, tack för mig! Ni är
rysligt rar, hä, hä, ursäkta...! Qamle gosse, när jag
talar med andra om mina fjärilar, begriper dom mig
inte. — Men du., ja... — Tre tusen räcker. I
värsta fall reser jag som matros eller eldare, bara
jag kommer i väg. Det är väl inte omöjligt att få
ihop tre tusen? Det finns ju så många rika
människor. De köpa automobiler och annat skräp för
mycket mer. Automobiler, när man har ben, hä,
hä, hä, hä! Om bara några stycken satsa tre hundra
hvar! Tror du inte det går? Qamle gosse, säg ja!
— Ser du, ser du! Du vet att det går. Tack ska’
du ha! Jag blir alltid så glad, när man tror att det
ska’ lyckas. Du .. du...! Nej, adjö; adjö...! Det
är väl inte oartigt att gå så här, hä, hä, hä! Var
inte ledsen, jag kommer snart igen.
Fru Ivansson såg frågande på sin man, sedan
Löfskog gått. Han skakade endast sitt hufvud. För
öfrigt ringde telefonen som på beställning, han slapp
säga något.
Det var Palle P. Till en början lät rösten glad
som vanligt men blef strax efteråt mindre mjuk.
Palle frågade, hvad det var för ett sätt att skicka
gamla "Löfruskan" till honom. — Här kommer
karlen och pratar om fjärilar. I vår sansade och nyktra
tid. Jag måste köra ut honom, eljest hade han väl
suttit kvar ännu. Kan du tänka dig, han föreslog
på fullt allvar, att jag och några andra skulle lägga
- 523 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
