Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 36, den 8 juni 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^U har jag bott elfva dagar i hotellet
och börjar ändtligen finna ut och in.
Det var ej så lätt i begynnelsen, ty
bakom den gamla byggnadens
oansenliga fasad förgrenar sig en
vidlyftig labyrint af trappor upp och
ned, vindlande korridorer, och
hemlighetsfulla småsalonger. Man går
och går, man sätter sig emellanåt att hvila i en
empiresoffa och fortsätter sin vandring, sedan man
tagit ögonmärke på ett eller annat kopparstick med
mytologiska framställningar. Man kommer ut i nya
och okända trakter af hotellet, man möter inga
gäster, ty det är ännu icke säsong, men man hör
människoröster i luften rundtomkring, på obestämdt
afstånd. En gammal pendyl sofver på ett
mahog-nyställ och har tydligen ej gittat röra på sina
visare sedan Vittorio Emanueles tid. Man går och
går och glömmer bort, att man söker sitt rum, man
fördjupar sig i betraktandet af mörknade porträtt
från något palazzo, hvars bo klubbades bort på en
trist dag för längesedan. Och man vaknar upp med
en känsla af att befinna sig i de mest aflägsna
trakterna af den lilla italienska staden — hvars namn
här ej behöfver nämnas.
Jag har räknat ut, att hotellet måste vara
samman-byggdt af minst tre gamla hus, som utbreda sig
genom hela kvarteret. Och jag trifs egentligen ganska
väl på detta ställe, som för ett måttligt pris erbjuder
pension vid ensamma bord. Gästerna ser jag aldrig
till utom vid måltiderna. Det är emellertid mest äldre
folk, som äro pensionärer ej blott i detta tillfälliga
hotell, utan i tillvaron.
När jag ej läser aftontidningen, roar det mig att
studera dem, gissa deras öden och deras förflutna.
Ytligt sedt äro de blott en samling mer eller mindre
underliga magar, som alla måste skötas med
särskild pietet och metodiska föreskrifter. De dricka
nästan utan undantag Ginciano-vatten, och de tyckas
sätta sin borgerliga ära i att ha fruktansvärdt tråkigt.
Samtal mellan borden förekommer knappast, jag
har vid upprepade tillfällen försökt fånga den relativt
yngsta damens blick, men det har tills dato ej lyckats
mig. Nationaliteten är tydligen mest engelsk —
dock finns det äfven ett äkta par, som förefaller mig
tiga på franska. En gammal herre hviskar hvarje
afton med samma spökaktiga leende en liten
kvickhet till kyparen: Gif mig musikprogrammet! säger
han — och menar därmed matsedeln. Kyparen ler
diskret, och jag sammaledes. Men min visavi, den
svartklädda amerikanskan i den snöhvita peruken
stirrar orörligt framför sig med ett ansikte, som blott
liknar sin egen dödsmask. Dessa båda ha efter
hvad jag hört bott i pensionen sedan flera år. Men
ingen har hört dem utbyta ett vänligt ord.
Endast gafflarnes svaga klang bryter stillheten i
den spegelprydda, ständigt elektriskt upplysta
matsalen. Så försvinna gästerna i de ändlösa
korridorerna, hvar och en till" sitt.
Jag skildrar detta som det är och utan af sikt att
sammanspinna någon mystisk intrig. Jag skildrar
det därför att stämningen öfver detta ombonade,
oändligt enformiga lif synes mig rymma en viss
mystik i sig själf, utan tillhjälp af händelser och
märkespunkter. Allt är här fernissadt af
oåtkomlighet, allt är inriktadt på reservation, allt är
angeläget om att verka tomhet och åter tomhet.
När jag kommer utanför dörren, är tillvaron
genast mig till mötes pratsjuk och öppenhjärtig. Det
regnar öfver den gamla gråa staden, flodens sorl
höres icke för det jämna droppandet, lyktorna flämta
melankoliskt, och få människor äro ute. Men längs
ETT BLAD UR RESEBOKEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF ANDERS ÖSTERLING.
kajen vandrar en gammal, böjd man och han talar
for sig själf, högt och barnsligt: — Piove! Sempre
piove! säger han i förargad ton. Regn, alltid regn.
Jag kommer in på ett litet kafé. En mörkhårig
kvinna sköter kaffekokaren på disken, och medan
jag ser den rykande drycken droppa ned i koppen,
störtar en annan mörkhårig kvinna in i lokalen,
vänder sig till den andra och frågar helt andfådd:
— Vet da hvad en chimpans är för något?
— Det är en sorts apa.
— Ah! säger den andra. På det sättet!
Någon person i omgifningen har tydligen kallat
henne chimpans. Hon aflägsnar sig, dröjer ttt
ögonblick i dörren, blek, okänslig för regnet som störtar
öfver hennes blåsvarta hårkrona. Så blir hon borta
i det våta mörkret.
— Fruntimmer! grymtar värden, som spelar kort
vid ett af kaféets bord. Fruntimmer!
Det är allt. Men scenen berör mig på något sätt
angenämt. Hur oskyldigt och oförbehållsamt är icke
lifvet härute, blott några steg från hotellet! Helt
säkert, har äfven den skräckinjagande
hotellamerikanskan med den snöhvita peruken vid något
tillfälle i sitt långa lif måst höra namnet på en
liknande djurart. Men hur skulle jag någonsin få veta
något dylikt, äfven om jag dröjde i åratal? Den andra
däremot, hon med de våta mörka lockarna, hon hörde
ej till dem, som taga hemligheter med sig i grafven.
På resor tvingas man att iakttaga lifvets stora
rörelseformer på ett annat sätt än när man sitter
hemma, instängd i sitt pliktfängelse. Vågorna gå, men
typerna fastställas just genom rikedomen på
exempel, och där ett ansikte försvinner i mängden,
upp-penbarar sig snart ett nytt med samma drag som
det förra, blott ännu tydligare. Och dessa
reselif-vets invalider, hvaraf hotellen och pensionerna
befolkas, dessa tragikomiska figurer, som se utan att
se och höra utan att höra — äro de ej slutligen
begripliga nog? För dem har mångfalden småningom
fått ¾àfàktären af mardröm, och deras sträfvan är
att i möjligaste mån utplåna medvetandet om andra
människors existens. De skruda sig i ståndsmässig
väridsförgätenhet, och deras själskrafter uppsugas i
det enda behofvet att låtsas om intet — låtsas om
intet, hvad som än sker omkring dem. Deras dag
är reducerad till ett schema för måltidstimmen och
omsorgen för deras eget bästa, och de ha inrättat
sig så, att de ej behöfva taga hänsyn till någon
lefvande varelse. Det är rörande att se, hur
fullständigt de uppoffra sig för sig själfva. Hvarannan
dag bese de någon kyrka, något monument, någon
tafla — och därmed är deras verksamhetsifver
tillfredsställd, deras tillvaro är själfändamål, och de
utgöra tillsammans en stor kosmopolitisk, namnlös
orden. De äro döda värden och slocknade stjärnor.
Så tänker jag för mig själf, när jag sitter i
hotellmatsalen och ser deras ansikten återgifna i de
strålande speglarna. Kyparna gå rundt, en af misserna
slår upp sin roman och stirrar i den utan att läsa.
Hvart gå hennes tankar denna ensliga kväll i en
främmande stad, som hon af en slump har valt till
sitt hem? Hvad tänker hon på? Jag vågar svaret:
På intet, intet — eller möjligen på en dag, som
lyckligt händelselös har gått tillända.
Men utifrån klingar trots de väl tillbommade
fönstren en svag hvisselmelodi, några toner ur
Tra-viata. Det är en ung man af folket, som går till
eller från sin banala älskade. Ty därute är lifvet —
lifvet som vågar lefva, och hvars fattigaste
händelsefragment i jämförelse med detta högdragna
enahanda nu och alltid skall lysa med glansen af
underbara, blodröda pärlor...
- 567 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
