Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 39, den 29 juni 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR SÄKERHETS SKULL
FÖR HVAR 8 DAG AF K. G. OSSIAN-NILSSON.
EKTORSKAN. kom körande i
skogsbacken. Hon hade en skjutspojke
bak på för att hålla hästen när så
behöfdes. Men hon körde själf, dels
därför att hon blifvit van vid det från
barndomen, och dels därför att det
numera inte var hvardagsmat.
Hon var numera gift och stadsbo
nere i Skåne, där det hvarken fanns så härligt
vin-terföre eller så branta, sköna slädbackar som här
uppe i Tjust.
Också hade hon tagit skadan igen under denna
sköna efterjul, som hon tillbragt i prästgården med
pappa och mamma. Hon hade varit ute och kört
en tur hvarje dag, upplifvat gamla minnen, sett sig
om i bekanta vägar och hos bekanta människor och
hade inte förrän i dag, då hon körde till
järnvägsstationen, börjat längta till sin man och hemmet,
som hon omsider vände åter till.
Ögonen tindrade då och då ur den rosiga hyn
i den hvita pälsen. Det liknade soltindret på snön
i morgon- eller aftonstunder. Detta tinder höll just
på att slockna, ty solen, som varit uppe tidigt och
länge, började visst frysa och svepte sig allt tätare
i en gråhvit molnfäll.
Lektorskan gaf sin brunte ett lätt rapp. Som
uppsvenska tyckte hon inte om gråväder. Det
skulle i själfva verket bli skönt att få råka den
höglärde lektorn.
Ju mer lektorskan tänkte på mötet, desto piggare
kände hon sig. Det skulle bli ett möte som under
de allra första tiderna. Inte i någotdera hemmet,
hvarken det i Tjust eller det i Skåne. Makarna hade
lofvat mötas ungefär på halfva vägen, i en liten stad,
där de inte kände en människa, och där det alltså
var en smula romantiskt att återse hvarandra..
För lektorn skulle det dessutom bli roligt att komma
litet.ut strax innan skolorna igen skulle börja.
Plötsligt spratt fru Minnie till, hon tyckte sig ha
hört en tågsignal. Signalerna från ett mötande tåg
brukade kunna höras ungefär så här vägs,
nedgående tåget befann sig då vid stationen närmast
ändstationerna, där uppgående lokaltåget blott
inväntade dess ankomst för att ge sig i väg.
Lektorskan rotade med någon möda fram uret
genom alla de varma, hcljena. VerkÜgen! De
måtte ha såsat oförlåtligt med färden, det blef
minsann nu till att raska på, om man ville hinna i tid.
Dumt, att hon inte telefonerat till gamle stins!
Hon hade förstås bedt föräldrarne göra det — om
de nu kommo ihåg det i saknaden efter hennes
af-resa! Hade bara stinsen fått telefonbudet, höll han
gerna kvar tåget några .minuter. För hennes skull
hade han ju en gång försenat det en hel kvart. Det
gick godt för sig på de här välsignade bibanorna.
Nu kunde hon tyvärr inte lita på de gamla, deras
glömska började bli ett kroniskt ondt. Bäst att
söka få Brunte att ta det försummade igen!
När man har brådtom, kan man ej komma fram
fort nog. Hur fort det går, tycker man det är tjära
under hjulen eller medarna. Och när fru Minnie
kom till en aftagsväg, tvekade hon en sekund, men
ryckte sedan beslutsamt i högra tömmen.
Fru Minnie var inte alldeles säker, men så godt
som, att hon brukade ta den vägen som genväg i
skolflickåren, och att hon därmed, sparade in en
kvart.. Af skjutspojken stod tyvärr ingen visshet
att vinna, då han var splitter ny både i tjänsten och
trakten.
Men lektorskan var en beslutsam kvinna och
körde tappert på., Det såg näslan ut, som om också
Brunte skulle känna igen vägen, ty han ökade efter
af taget själf mänt farten.
De hade inte kört många meter, då de första
flingorna började falla, och efter en stund var släden
midt inne i ett muntert vinteryr. Flingorna och
bjällrorna dansade i kapp och det var en vinterfärd
som nästan öfverträffade alla andra under julbesöket.
Bivägen, som i början snodde sig fram mellan
höga granåsar, gled nu plötsligt ut på en bredare
vidd, som kanske såg särskildt bred ut, därför att
det nyss fällts skog här och den lilla sjön i midten
låg tillfrusen och öfversnöad.
Här var emellertid föret sämre, vägen syntes vara
föga befaren, den var ej tilltrampad och glattgliden
som de större vägarna. Och rätt som det var, stod
en grind och hejdade. %
Nu var det bra att ha pojken, men
grindöppnandet tog i alla fall tid, i synnerhet som det måste
upprepas ett par tre gånger. Fru Minnie räknade
bekymrad minuterna under hvart uppehåll, hon
började ångra att ha gett sig in på en väg, hon i denna
snöyra ej längre kände igen.
Rätt som det var, tog den till på köpet slut.
Det vill säga, den hade tydligen blifvit uppsvulgen
af sjön, när den i höstas öfversvämmade. Och där
det vidgade sjöbäckenet nu bredde sig, fruset och
snöhvitt, gömde det en bit af den för öfrigt
ansenligt afsmalnade genvägen.
Van vid sin hemtrakts vintervatten tvekade
lektorskan inte att köra ner på sjön. Men när hon
väl kommit ut på isen, mötte henne två svårigheter:
den ena att hålla brunte stadig på hans kanske ej
så nyss skodda fötter, den andra att hitta vägbiten
på andra sidan.
Det senare tycktes ogörligt. När lektorskan
spejade genom snötöcknet och letade efter spår i
bran-’ terna, det såg lika troligt eller otroligt ut öfver allt.
De hoprullna drifvorna gömde alla hjulspår och
bildade uppfartsbryggor på de mest omöjliga ställen.
Fru Minnie körde omkring en stund ute på isen,
som gudilof tycktes bottenfrusen. Så tog hon sitt
parti och styrde på måfå upp mot närmaste
strand-brink. Efter något stretande kom brunte upp med
sig själf och sitt ekipage, men vägen var ej
därför funnen.
Det kräfde åtskilligt letande och åtskillig
tidsförlust, innan hon åter fann sig på rätta stråten
och kunde låta den otålige springaren sträcka ut.
Under fortsättningen kom hon mer och mer på
det klara med, att denna genväg var en
senväg. På skoltiden hade hon antagligen haft
säkrare instinkt och förkortat senvägen med ännu ett
par aftag.
Nu kunde det inte hjälpas: hon såg, hvad som
var oundvikligt. Och hon mötte det oundvikliga i
form af en tom järnvägsstation, där gamle stins
beklagande pekade på den försvinnande röken af
uppgående lokaltåget. Stins såg så faderligt beklagande
ut. Han hade fått telefonbud. Han hade låtit tåget
vänta en kvart. Och han bad fru lektorskan inte
vara ledsen på honom, utan stiga in och värma sig
vid en kopp kaffe.
Lektor Palmgren gick hemma i den skånska
läroverksstaden och myste för sig själf. Han hade haft
en treflig liten änklingsferie, och nu skulle det just
bli lagom att få återse det äkta vifvet. Han hölj
hjärtligt af sin Minnie och gladde sig som ett barn
åt det planerade sammanträffandet uppe i Linköping.
Det påminde om vissa olofliga möten under förlof-
621 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
