Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 40, den 6 juli 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K DAHLGREN
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den 7 sistlidne juni fyllde riksbibliotekarien, d:r
E. W. Dahlgren i Stockholm sitt sextiofemte år.
Erik Wilnelm Dahlgren är född i Stockholm den
7 juni 1848, äldste son till en af de aderton,
kanslirådet Fredrik August Dahlgren, mest känd under
författarnamnet "FredrekpåRansätt", och hans maka
Ulrika Magdalena von Heland, och sålunda
tillhörande en släkt, hvilken skänkt vårt land eit stort
antal framstående män på såväl den andliga som
den materiella odlingens område. Efter att ha
erhållit vanlig elementarundervisning blef han 1867
student i Uppsala, där han tre år senare aflade
kansliexamen för att därefier närmast ägna sig åt
biblioteksväsendet. 1870 blef han e. o. amanuens
vid K. biblioteket i Stockholm, 1878 ordinarie
amanuens därstädes, 1887 bibliotekarie vid Karolinska
institutet och 1893 tillika bibliotekarie vid
Vetenskapsakademien. I dessa sistnämnda ställningar
kvarstod han ända tills han 1903 utnämndes till
grefve Snoilskys efterträdare som öfverbibliotekarie
och chef för K. biblioteket, en befattning, hvars
namn sedermera förändrats till riksbibliotekarie för
antydande af det öfverinseende öfver rikets lärda
biblioteksväsen i dess helhet, som tillkommer detta
ämbetes innehafvare.
Sältan har väl någon utnämning till denna
betydelsefulla befattning hälsats med ett mera allmänt
gillande. Icke blott att Erik Dahlgren var en
mycket lärd man och en man med oerhördt arbetsnit,
egenskaper, som man af en biblioteksman kräfver
förutom vanlig boksynthet. Han hade tillika
dokumenterat sig som en synnerligen framstående man
på det rent bibliotekstekniska området, hvad man
ingalunda kan säga om alla hans företrädare. I
alla tider har han sålunda inskrifvit sitt namn i det
svenska biblioteksväsendets häfder såsom från
början och tio år framåt utgifvare af den sedan 1887
årligen utkommande, för den till de offentliga
biblioteken hänvisade ovärderliga publikationen "Sveriges
offentliga bibliotek. Stockholm, Uppsala, Lund,
Göteborg, Accessionskatalog," hvilken publikation
innehåller en ordnad, fullständig redogörelse för
samtliga våra offentliga biblioteks förvärf af utländsk
litteratur under näst föregående år. Vid mer än ett
tillfälle hade Dahlgren också redan före sin
öfver-bibliotekarieutnämning såsom Sveriges ombud
deltagit i utredningar rörande och förarbeten till
internationella kataloger inom vissa fack. Det bör i detta
sammanhang tilläggas, att Dahlgren äfven lagt i dagen
stort intresse för vår tids folkbibliotekssträfvanden.
Det nämndes ofvan, att Erik Dahlgren är en lärd
man. På många områden har han lagt detta i
dagen, men på ett står han i vårt land ouppnådd och
kan täfla med utlandets främste: på den historiska
geografiens.
Han var Adolf Nordenskiölds förtrogne och
medarbetare redan vid utgifvandet af "Vegas färd" och
har sedan ombesörjt publikationen af en mycket
stor del af vår förnämsta reselitteratur: af
Nordenskiölds "Studier och forskningar" (1883), "Le livré
de Marco Polo" (1882), "Den andra Dicksonska
expeditionen till Grönland "(1885) och "Facsimile-atlas"
(i889); af Sven Hedins förstlingsverk: "Genom
Persien" (1887) och "Genom Khorasan och Turkestan"
(1892); af Möllers, Pagels’ och Gleerups "Tre år i
Kongo" (1887—88); samt af "Bidrag till Nordens
äldsta kartografi", utgifven af Svenska sällskapet
för antropologi och geografi (1892). Han var äfven
en af stiftarne af sistnämnda sällskap och
sekreterare i detsamma samt utgifvare af dess tidskrift
"Ymer" under de fjorton första åren (1881—94) af
dess tillvaro.
Under allt detta sysslande med andras geogra-
fiska skrifter mognade resultaten af hans egna
forskningar. Till "Tre år i Kongo" skref han den
intressanta inledningen "Kongolandets
upptäcktshisto-ria och Kongostatens grundläggning". I
Nordenskiölds facsimile-atlas fann han plats för afhandiingen
om "De äldsta seglingsbeskrifningar öfver Norden"
och till redogörelsen för fjärde internationella
geografiska kongressen författade han en "Exposé
som-maire des voyages faits par des explorateurs
suè-•dois au XIX siècle" d. v. s. en kort framställning
af svenska upptäcktsresandes färder i nittonde
århundradet. Men det var först år 1900 han
framträdde som författare på det område, där han
numera intager en obestridd rangplats, nämligen med
arbetet "De franska sjöfärderna till Söderhafvet i
början af adertonde seklet", hvilket sedan följts af
ett flertal andra afhandlingar på såväl svenska som
franska, genom hvilka han dokumenterat sig som
en af de främsta kännarne af såväl franska som
andra nationers gamla sjöfärder i Söderhafvet.
Erik Dahlgrens verksamhet som geografisk
skriftställare har vid upprepade tillfällen inbragt honom
offentligt erkännande. Redan 1893 kallades han af
filosofiska fakulteten i Uppsala till hedersdoktor.
1900 invaldes han af Vetenskapsakademien i dess
klass för mineralogi, geologi och geografi och för
två år sedan utsågs han till akademiens præses efter
Oscar Montelius. 1905 tog han säte jämväl i
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och är
numera ledamot af dess förvaltningsutskott.
För sina arbeten om Söderhafsfärderna har han
belönats dels af vetenskapsakademien med
Letter-stedtska författarepriset, dels af franska akademien.
Det må tilläggas, att han äfven är sekreterare i
svenska akademiens Nobelkommitté samt ledamot
af styrelsen för Stockholms högskola. Han är ock
medlem af Sällskapets för nyttiga kunskapers
spridande direktion.
Man skulle tro, att hvad nu anförts skulle vara
tillräckligt att fylla en mans lefnad. Så har i fråga
om Dahlgren dock icke varit förhållandet.
I sin tidiga ungdom hade han inhämtat
stenogra-fiens konst och i icke mindre än fjorton år (1871
—83) gjorde han denna färdighet fruktbärande som
notarie i första kammaren. Vi ha icke velat förbigå
denna omständighet af två skäl. För det första
därför att det ådagalägger, huru vi i Sverige anse
oss ha råd att slösa med förmågornas ungdomskraft,
för det andra därför att man i omfattningen af Erik
* Dahlgrens verk säkerligen har ett nytt bevis till
många andra på hvad färdighet i stenografi betyder
för forskaren.
I tio år (1893-03) hade Dahlgren säte i
Stockholms stadsfullmäktige. Ej häller här fick han gå
arbetslös. Det stora, man må väl säga
monumentala verk, som af hufvudstadens
kommunalrepresentation utgafs med anledning af 1897 års konst- och
industriutställning vid konung Oscars
25-árs-rege-ringsjubileum, verket "Stockholm 1897",
innehållande en fullständig historik och beskrifning af
huf-vudstaden i olika hänseenden, ställdes nämligen
under hans kunniga och erfarna redaktion, och största
förtjänsten af detsammas förträfflighet anses allmänt
tillkomma just honom.
Slutligen må ej förglömmas, att Dahlgren jämväl
i en politisk fråga tjänat fäderneslandet. Hans
insikter pá den äldre kartografiens och de äldre
sjökortens område togos nämligen af regeringen i
anspråk för utredningen af den bekanta svensk-norska,
gränstvisten rörande Grisebådarne. Och om
skiljedomstolsutslaget i denna tvist i hufvudsak utföll till
Sveriges förmån, ha vi därför ej minst Erik
Dahlgren att tacka.
626 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
