Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 40, den 6 juli 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"RASMINES LYST."
FÖR HVAR 8 DAG AF ELLEN HOL2HAUSEN-IDSTRÖM
TMED Strandvejen cykla Jörgen och
Rasmine en lördagskväll i
solnedgång och begynnande helgdagsro.
På Jörgens cykel hänger paketet
med de två Qammel Carlsberg och
på Rasmines den lilla videkorgen
med smörgåsar, pölsa och apelsiner.
Och solen tvinnade guldtrådar inne
bland trädgårdarnas grönska här, stack in långa
gyllne spjut bland löfmassorna där, från Sundet kom
vinden sval — allt var som det brukar att vara en
vacker sommarkväll, men Jörgen och Rasmine finna
det obegripligt skönt och nytt.
Nöjet och farten rosenfärga Rasmines hy, eljest
litet sjaskig af åratals stillastående bakom disken i
en hal†mörk butik, sådana de flesta äro det i
Köpenhamn. Icke häller är hon helt ung längre, i tio
år har hon cyklat tillsammans med Jörgen och
längtat efter den dag, då hans inkomster skola tillåta
bosättning och giftermål.
Bättre har han i denna väntan stått sig än hon,
liten och spinkig ger han ändå intryck af ungdom
och spänstighet — hattens sirliga lutning på sned
öfver det mörklockiga håret, den väl vaxade
mustaschen, de bruna ögonens glada själfbelåtenhet skvallra
om en god ro framför spegeln innan utfärden
företagits.
Vägen ligger jämn som ett golf framför dem, men
de må se upp för raden af andra cyklister, Rasmine
får icke blicka öfver åt Jörgen så ofta hon vill, och
Jörgen icke ge Rasmines rosiga friskhet beundrande
ögonkast, och till samspråk blir häller icke mycket
tillfälle.
Först när de duka upp i gröngräset på
Eremitage-slätten under ett af de gamla hagtornsträden, som
i sin blommiga prakt står lik en jätteros mot den
vida, aftonblå rymden, får man ändtligen talas vid.
Och strax rör sig samtalet som vanligt om
detblif-vande hemmet, som de diskuterat och sökt i tio
långa år bland Strandvejens än förtjusande, än
praktfulla villor.
— Jörgen du, säger Rasmine och lägger rikligt
af pölsan på Jörgens smörg¾s, vi ta allt den hvita
villan i Taarbæk — den helt nere vid sjön, så får du
båtbrygga för din yacht.
— Men Rasmine tycker mer om skogen — en
gård i skogsbrynet du, med en solig terrass, där
Rasmine sitter med sitt arbete och sina blomkrukor.
— Så må du ha ridhäst i stället försegelyacht...
— Ja visst ska vi ha stall — hästar och vagn
med sidendynor, som Rasmine ska hvila hufvudet
emot...
— O, Jörgen, skrattar hon.
— Och i Rasmines rum skall det vara blott siden
och i salongen rödt... Och hvar och hur vår villa
blir ska den heta "Rasmines Lyst".
— O, Jörgen, skrattar hon åter, nu med armen
om hans nacke, för hon är redan färdig för
utflyktens smekstund, medan Jörgen alltjämt äter smörgås.
Men tillsist blir också han mätt, då sitta de med
armarna om hvarandra och äta apelsinklyftor och
bygga på sitt luftslott, som blir allt högre, allt
präktigare, tills de liksom fcke orka längre och tystna.
Under hand börjar det mörkna, dunklet inne bland
bokträden tätnar, blir närapå svart, vinden begynner
att nunna i kronorna, och som ett sällsamt
mollackord i kvällen smälter Rasmines stämma samman
med suset och himlens stjärnlöshet, då hon
suckande utbrister:
— Jörgen du, det dröjer så länge, vi hålla på att
bli gamla...
Jörgen rycker till och kniper armen hårdare om
Rasmines midja, han tyr sig allt närmare intill henne
likt ett barn, som förnimmer något skrämmande,
som det icke fullt fattar. Qodmodigheten i ögonen
slocknar, de bli så ängsliga.
Nej, han får ju aldrig den väntade befordringen
med ökad årsinkomst — den bemärkningen har
bara Rasmine icke gjort förut. Yngre kamrater ha
gått om honom, det har kändts tungt och harmset
för hvar gång, men snart glömts för kvällens nöje
med Rasmine i Tivoli, på Klampenborg — på någon
teater i hennes lilla kammare, de kvällar hennes
rumskamrat varit ute på sitt håll. Ty orubblig hos
Jörgen är äktdanskheten: godsinthet och den efter
hvarje motgång snart åter resta nacken.
En tung regndroppe smattrade mot ett blad, snart
strilade regnet i vindstillan ned i raka streck med
något brådskande i tempot, som ämnade det snart
sluta. Jörgen och Rasmine kröpo djupare in under
trädet, hon frös till i sin tunna blus. Andra
lust-farande hade i tid försvunnit innan skuren kom —
vid, tom, dunkel bredde sig slätten under den
hvit-nande natthimlen för Jörgens och Rasmines stirrande
ögon.
Han hade icke svarat på hennes klagande utrop,
tysta sutto de i väntan på att regnet skulle
upphöra. Det slutade också lika plötsligt som det
kommit, Jörgen tände cvkellyktorna, så bar det
iväg hemåt.
De susade förbi palats och villor med nedrullade
gardiner och släckta ljus, tysta trädgårdar doftade
efter skuren — stilla öfverallt, blott då och då ett
prassel bland löfven. Först när de skildes vid
Rasmines port hviskade Jörgen hoppfullt:
— Dröm om villan med terassen och röd
sidenmöbel i salongen, för du skall ha den, du lilla
Rasmine Jså sannt jag heter Jörgen Schaag.
Utmed Strandvejen ligger ett litet, gammalt,
mossbelupet hus, trädgården bakom är trång, mörk,
fuktig under grannens lönnar, som kasta sina löfmassor
åt det hållet, hvarifrån solen skulle komma.
Detta är "Rasmines Lyst." Icke har det terass
eller vagnbod, ingen sidenmöbel, ingen gungande
yacht vid egen båtbrygga. I det största af de små,
låga rummen har Rasmine öppnat bodrörelse för
kramvaror, och Jörgen cyklar hvar morgon in till
Köpenhamn och äntrar pulpetstolen — sedan sitter
han där hela dagen i längtan efter timmen, då han
åter får cykla ut till "Rasmines Lyst"... ser ofta
och i smyg — som han tror — efter i fickspegeln
att hårbucklan ligger4 som den skall i pannan, att
halsduksknuten är så ledigt korrekt den kan bli, och
befordran, som skulle ha förflyttat Rasmine från
det fuktdrypande lilla huset, uteblir alltjämt.
Men när kvällen kommer är det ändå alltid lika
"glimrende fornöj eligt" att göra en tur i skogen med
Rasmine, eller sitta i det unkna lilla lusthuset och
dricka Qammel Carlsberg till Rasmines rundhändt
bredda smörgåsar.
Två små bleka telningar leka en tid i den dyiga
sanden vid hans fötter — så äro de borta, och
Jörgen och Rasmine cvkla till två små graf var på
Svlleröds kvrkogård.
Utmed Strandvejen skjuter mödosamt Jörgen,
liten, spinkig, åldrad, rullstolen, hvari Rasmine sitter
frodig och fet, fast med sjuklig hy och snöhvitt
hår. Sedan några år är hon lam i båda benen af
gikt, som fukten i "Rasmines Lyst" gif vit henne.
En dag har Jörgen måst klättra ned från pulpet-
- 634 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
