Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 41, den 13 juli 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS SISTA HUND.
FÖR HVAR 8 DAG AF SIGNE LAGERLÖW.
^EDANFÖR balkongen låg det vilda
och ödsliga kustlandskapet, badadt
i det starka, snedt fallande ljuset från
en långsamt dalande sol. Rytmiska
bergslinjer af en oförklarlig melankoli
drogo fram i en umbrafärgad mjuk
kontur under den bleka himlen,
böjande af mot mörka ljunghedar eller
ljus äng, slutande långt ute med en blå vaggande
linje — haf vet.
Hans ögon öfverforo nu och då nejden med denna
långa lugna och smekande blick man ägnar
hembygden.
Samtalet tog vid och tynade med den inträdande
stillheten i naturen. Nu och då strök en ljum och
döende bris in från hafvet. vaggade susande i de
knotiga träden, svepte vidare i några loja dyningar
in öfver rågfält och ängar och drog ett sista
stråkdrag i diminuendo genom den småväxta aspens
prasslande blad.
Ljudet af en vagn, som körde långt borta,
dallrade plötsligt som en svag åska öfver landskapet,
uppväckande ett hundskall i en aflägsen gård, som
snart besvarades af andra.
Han lystrade med ansiktet något uppåtvändt och
och blicken långt ute, där hafvets oro bröt några
hvita brott mot det friskt blå. En erinring tycktes
tåga förbi hans fjärrskådande blick, han fullföljde
den tyst och ryste sakta.
Därpå böjde han sig fram, lyfte koppen och fäste
de allvarliga ögonen rakt på sin gäst.
— Hvad du gör — sade han — skaffa dig aldrig
en hund så länge du bor i staden! Staden är
djurens verkliga fiende och det är uppenbart plågeri
att ha dem där.
Det där hundskallet, du hörde nyss — fortfor han,
sedan han druckit af sitt kalla kaffe — det påminner mig
om min sista hund, en af de sorgligaste historier
jag upplefvat. Du fryser ju inte, kvällen är mild
och lång — jag kan berätta tilldragelsen.
Jag Vet inte om du närmare känner till det, men jag
är en. stor djurvän. Från det jag var en vante hög
umgicks jag med djur. Vi bodde på landet — en
stor präktig gärd därborta, som nu är i andra händer;
jag var enda barnet, och min far skaffade mig tidigt
en hund som väktare och lekkamrat. Denne hund
hade också sin historia, men den hör inte hit. Vi
hade i öfrigt alltid hundar på gården, stöfvare och
andra, ty min far var en ifrig jägare och
skickligaste skytten i trakten på sin tid.
Det var emellertid vanan vid deras sällskap som
småningon skapade ett behof hos mig att äfven
sedermera äga en sådan där trofast följeslagare, som
följer tyst i ens fjät och på sitt sätt nästan sublimt
uppfyller det skapades behof af tillgifvenhet.
Så fck jag med tiden den vackraste hund jag
någonsin ägt; det vill säga han var bara en
ouppfostrad och lekvild liien valp, när jag en
eftermiddag tog honom i besittning och i egenskap af ägare
döpte honom till namnet Tribo.
Han blef vacker och fruktansvärd med åren — ett
af de mest imponerande S:t Berhardsexemplar jag
sett. Du kanske ler åt min entusiasm, men det var en
ovanlig hund, en verklig karaktär, en ädling i sin ras.
Jag ser när jag vill hans kloka urbana ögon, som
kunde blodas, när han lidit någon oförrätt eller
dumhet. Han hade ett lynne, det tysta, storsinta djurets
känsliga lynne, som helt och hållet styrdes af en
för oss människor nästan oförklarlig urinstinkt. Jag
observerade honom noga vid hans förhållande till
människor. Hvilka blixtsnabba sym- och antipatier
som väcktes och växte i det förborgade af hans
oåtkomliga väsen! Han såg en person och var genast
på det klara med honom, ja det föreföll mig ibland
som om han redan på långt håll anat och varslat
om en annalkande vän eller fiende. När folk, som
han icke tyckte om, besökte gården, gick han
omkring som en instängd orkan, orolig och vaksam,
kastande en blick på mig ibland som skulle han
. velat säga: hur kan du nedlåta dig till det där! Och
jag svarade honom i en smekning: Vi äro öfverens,
min vän, men vi måste vara mänskliga!
Vi voro verkligen öfverens. Aldrig har en
människa så fullkomligt som denne hund delat mina
åsikter och sinnesstämningar, min tillgifvenhet och
min misstro. För mina vänner kunde han gått i
döden, och den aktningsfulla vänlighet han visade
dem liksom underströk mitt eget pröfvade förtroende.
Isynnerhet var det en som jag satte stort pris på...
och det var kanske barnsligt, men i alla fall berörde
det mig angenämt, när min hund, första gången
denne vän var på besök, i mitt hem, kom fram och
såsom ett utomordentligt bevis på sin tillgifvenhet
lade sig vid hans fötter. Han hade icke gjort det
för hvem som hälst. I denna utpräglade och
svåråtkomliga hundkaraktär var ett närmande till en
främling det yttersta steget af hans sympati.
Det var ju icke egendomligt att jag fäste mig vid
honom. Han följde mig öfverallt. Jag var rätt stolt
öfver att ha det vackra djuret i mina spår, han var
stor som ett föl och af en sällsynt värdighet. Hans
gång var majestätisk, den sträfva, glänsande raggen
vågade och buktade sig så rytmiskt under hans
rörelser, i sitt lopp var han en pil.
Så kom en tid då jag för min verksamhets skull
måste bosätta mig på allvar inne i staden. Jag hade
hyrt fyra trappor upp i ett femvåningshus för att
åtminstone få se himlen, när jag icke kunde få se
jorden och hafvet — hafvet som jag älskar öfver
allt annat. Tribo följde med, vår gamla hushållerska
hemifrån skulle hjälpa mig att taga vård om både
hushållet och honom. Sålunda inbillade vi oss att
det skulle gå bra.
Men jag hade gjort upp min räkning utan naturen
och utan värden. Stäng in ett djur, födt för frihet,
och det kan icke lägga band på sig, då det kommer
ut. Hunden blef ojämn i sitt lynne, dåsig och
olustig inomhus, med samma pinade blick i ögonen
jag observerat hos nästan alla djur i zoologiska
trädgårdar. Ofta såg jag honom stå med tassarna
på fönsterbrädet och med en nästan mänsklig blick
längtande stirra ut på den fläck af jord och grönska
som syntes. Hans resignerade undran, då jag dag efter
dag klädde mig för att gå ut och dag efter dag med en
vänlig klapp måste kuscha honom tillbaka på
mattan, träffade mig som en djup och stum förebråelse.
När han någon gång fick följa med, bröt en vild lif—
lighet upp hos honom — gång på gång såg han
vädjande på mig för att se om det var sannt, och när jag
uppmuntrade honom, sköt han genom dörren med
ett högt, gladt skall, som fyllde hela trappgången.
Människornas småsinne blir större i städerna, där
nerverna bli sämre. Jag hade ständiga obehag för
hunden. Än var det den ena anledningen, än den
andra. Han rörde ingen, om han ej blef rörd eller
retad, därom är jag säker, men folk hyste fruktan
för honom, och det var nog. Hans impopularitet
blef en opinion i huset, som äfven gick ut öfver
mig och min gamla hushållerska. Hon hade ofta
obehagliga underrättelser att förtälja, då jag kom hem.
Uttråkad af detta trassel beslöt jag att lämna hem
Tribo igen. Mina föräldrar togo emot honom med
nöje, och när jag reste på aftonen hörde jag hans
grofva skall i öronen på mig en god bit på vägen. Icke
- 645 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
