Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 42, den 20 juli 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
smycken och prydnader samt framför allt den
glupska tyska omgifningen alldeles hopplöst förstört
hennes affärer. Svärmodern drottning Kristina, "den
förbannade holsteinska nattpredikanten", såsom
folket kallade henne, hade på sin tid med gammaldags
sparsamhet lagt ihop flera tunnor guld på samma
lifgeding, där svärdottern tio år efteråt gick vilse i
"stora labyrinter af gäld och skuld.
Nå, med pängarna skulle det väl alltid blifva
någon utväg. En kvinnas slösaktighet vållade den
unga stormakten föga bekymmer. Värre var det
att hon i smyg skref dumheter till utländska furstar,
våra förklarade fiender, samt funderade på att resa
och helsa på dessa. Sådant fick man inte finna
sig uti. . .
Maria Eleonora visste att hon hvarje dag gjorde
lifvet surt för rådet och förmyndarne, samt att
herrarna i Stockholm ingalunda voro riktigt belåtna
med henne. Det stora kriget pågick ännu i
Tyskland, arméer mobiliserades, provinser eröfrades, det
brann i alla knutar, och allt hängde på de styrandes
klokhet — och ändå måste man anslå ett par
dagar i hvarje vecka till den vackra änkan på
Gripsholm, hvilkens förmåga att ställa till trassel och.
oreda tycktes fullkomligt outtömlig. Egenskapen af
Gustaf Adolfs maka, den svenska ridderligheten samt
hennes egen skönhet och svaghet voro de
skyddsmurar, bakom hvilka hon opåtaldt trodde sig kunna
göra allt hvad hennes virriga hjärna ingaf henne.
På Gripsholm trodde hon sig skyddad för herrarna
i Stockholm — hon visste att de voro uppgifna af
arbete, och själf tänkte hon minsann inte skaffa dem
semester — men öga mot öga vardt hon alldeles
Öfverväldigad inför dessa det stora svenska väldets
medvetna, ansvarstyngda, stränga fullmäktige, hvilka
inte hade någon i all världen att bero af eller frukta,
då under Kristinas minderårighet allt faktiskt låg i
deras händer.
Tre Oxenstiernor, en Gyllenhielm och en De la
Gardie — det var nästan för mycket för stackars
lilla oförståndiga, korttänkta, fåfängliga,
nipperplått-rande Maria Eleonora! — Hennes mod sjönk inför
dessa rikets styfva gränder, hennes nerver tålde
inte vid att se dem alla på en gång, utan hon vardt
"förfärad då de så alla komma gåendes" — — —
Förfärad vardt hon också, då bud anlände, att
Axel Oxenstierna aktade taga till Gripsholm för att
granska lifgedingets förvaltning samt efterforska
ändamålet med hennes utländska korrespondens,
hvilken — det trodde man sig veta — gick ut på
att skada och nedsätta det lands regering, som hon
orsakade så mycket bekymmer Bland annat
funderade hon på att bortlofva drottning Kristina till en
dansk prins!
Rikskansleren sökte nu att tala förstånd med henne
så godt sig göra lät: särskildt förkastande de äfven
-tyrliga resplanerna, betonade han att "krönta
huf-vuden få icke resa hvart de vilja, så framt de vilja
hålla deras respekt i ära".
Hvartill änkedrottningen svarade:
— Den resan måste jag göra, ty för det
första är här i Sverige mycket kallt, och för det
andra är här också en hop med slemma berg.
Stackars gamle Axel Oxenstierna!
Och den prinsessan hade han själf enleverat!
Revideringen på Gripsholm båtade emellertid iöga.
Hennes ekonomi ordnades visserligen, men
tilltrasslades snart igen, det hemliga brefskrifvandet fortfor
som förut. Och rätt som det var gaf sig Maria
Eleonora ut på äfventyr. Hon kuskade till
Göteborg, men återhämtades och lofvade bot och
bättring samt tycktes t. o. m. försona sig med
regeringen, hvilket bordt väcka misstankar. .
Ja, denna fromma, oberäkneliga botgörerska gick.
så långt, att hon hvarje månad i tre dagar stängde
sig inne med sin tjänstgörande hoffröken för att
fasta och bedja, hvarvid huskaplanen hade att
förrätta gudstjänsten framför den slutna dörren.
I juli 1640 tycktes denna världsfromhet drifvas
därhän, att de tre fastodagarna ytterligare
förlängdes. " Då hofpredikanten Tanck sjöng psalmen
ntan-för, svarade ingen kvinnlig sopran eller alt bakom
de tillbommade dörrarna.
Hvad betydde detta! — Ängsligt klappade man
på. Först varligt, sedan hårdare. I knäsvag
underdånighet supplikerade man, att hennes maj:t täcktes
ge ett ljud ifrån sig. Men utan påföljd. Den arma
kaplanen kallsvettades och med vacklande steg
hastade han till hofchefen.
Denne lät strax bryta upp dörren. Hvarken Maria
Eleonora eller hennes sällskapsdam funnos där.
Rummet var tomt. Drottningen hade ängtligen satt
sin länge närda resplan i verket, rymt sin kos från
de af skydda svenska klipporna. — —
Huru man måtte hafva slagit ihop händerna och
kallat både Gud och en del officielt afskaffade, men
ännu inte alldeles’bortglömda helgon till vittne! Huru
man måste ha letat igenom hela det gamla
Gripsholms otaliga vinklar och vrår från kung Eriks
fängelse uppe i folkburstornet ända ned till ärkebiskop
Abraham Angermanns svarta håla! Man höll
rådslag på borggårdar och trappor, svor och svaflade,
gnällde och gnydde.
Hennes kungl. maj:t borta, spårlöst försvunnen —
•neiji! Det kunde inte vara möjligt. Herr Ivar Natt
och Dag, den nye hofmarskalken, stampade och ref
sig i hufvudet, letade under sängar och skåp, sände
härs och tvärs ut ryttare och furirer att genomleta
den omkringliggande nejden. Men då de återkommo
på löddriga hästar, hade de alls intet att
förkunna.
Det hela vardt en riksskandal till alla de andra
vi kostat på oss. Och en hejdundrande sådan
framställer ju själfva inledningskapitlet till vår nyare
historia, då en dansk midt på Stortorget lät hugga
hufvudet af så. godt som hela den högre^societeten.
Dock, på den tiden var inte Sverige så kändt
utomlands, att händelsen kunde blifva föremål för
några intresserade kommentarier på kontinenten.
Annat nu, sedan våra krigare och diplomater knutit
förbindelser ute i stora världen.
Gustaf Adolfs änkas rymning vardt samtidens mest
häpnadsväckande skvallerhistoria. Den berättades,
omdiktades och utlades med fri fantasi i St. James
och Louvre, i Vatikanen och Hofburg och vid Plaza
Oriente. Hvarför hade hon flytt? Hvart hade hon
tagit vägen? De bäst underrättade meddelade huru
man slitit hennes barn från henne och’huru man
spärrat in henne själf på en förfärlig spökborg långt
uppe i norden, vid en enslig, dyster sjö — en syster
till Döda hafvet — omgifvèn af oerhörda svarta skogar,
där varulfvar och häxor huserade... Povertna, hvad
hade hon ej måst lida af de förfärliga svenskarna
innan hon tagit detta steg!
Tvärtom, svenskarne äro förtjusande, bedyrade
någon som råkat Erik Gyllenstierna, då han
tjenst-gjorde vid Svarta musketörerna eller kanske unge
pfalzgrefven själf i Palais Gonzaga—Nevers. Och
drottningen var visserligen en smula till åren, men
ännu mycket vacker, så att — och man skrattade
och gissade ..
Dock, de som inte alls skrattade, det var de
stackars riksförmyndarne. Visserligen kändes det
lugnt att vara af med henne. Men att låta en kvinna,
svenske kungens efterlefverska, löpa på detta sätt
- (69 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
