Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 45, den 10 augusti 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
på broderns kontor. Det bestod af två små rum,
fyllda af fyra skrifbord och ett otal hyllfack från
golf till tak. Vid skrifborden satt det fyra unga
damer.
En af dem såg så svensk ut, blond och blåögd
och smärt, att adjunkten omedvetet tilltalade henne
på svenska. Hon smålog och svarade tämligen
hvasst.
— I am sorry, I do’nt speak swedish!
Adjunkten ryckte,.till vid tonen, som tycktes så
olik en ung dam. Äfven han stramade till — han
fick plötsligt för sig, att hon narrades... att hon
skämdes för sitt modersmål... Det var kanhända
bara inbillning, men Carlén talade sedan engelska.
Man fick då veta, att chefen var bortrest.
— Bortrest?
— Yes, sir. För en kort stund se’n — till Chicago.
Man skulle ta in på Auditorium.
Den unga damen räckte honom ett tryckt
adresskort och satte sig sedan utan vidare till sitt arbete.
Den besökande var luft för henne. Och med
känslor af harm och besvikelse öfver detta bemötande
begaf sig chefens broder åter ut i hissen. I
harmen hade han hvarken gittat presentera sig eller
förhöra sig närmare om broderns förhållanden. Inte
ens telegrammet hade han kommit sig för att spörja
efter.
Nere på gatan kom det öfver honom ett
sannskyldigt raseri. Han måste ha tag i den
hänsynslöse brodern och ställa honom till ansvar för den
här onödiga resan. Och efter några frågor till
chauffören satt han åter i bilen, som susade iväg till
lllinoiscentralen. Adjunkten Carlén lät med
sammanbitna tänder skaka sig genom de trånga, djupa
gatorna. Med sammanbitna tänder betalte han
chauffören den summa han begärde, köpte biljett, besteg
sitt tåg... utan att ha tid och ögon för de kolossala
dimensionerna eller allt det nya omkring honom.
Han valde ut sin plats i pullmanvagnen, uppsökte
vid middagstid restaurationen, slog sig åter ner i
sin gröna soffa, letade fram en bok, slog den igen
och satt med drömmande morska ögon och
sammanbitna tänder och betraktade — utan att se
någonting — medpassagerarna och det förbirusande
landskapet.
Det blef skumt. Negern kom för att ordna
bäddarna. Hela vagnen ommöblerades till ett stort,
gemensamt sofgemak, i hvilket äfven adjunkten fick
sig sitt bås. Han lät det ske, som om det skett
alla dar omkring honom. Han förundrade sig öfver
intet, lade knappt märke till, hvad som försiggick.
Satt bara och förargade sig öfver sin hänsynslöse
äldste bror.
När det. blef kojdags, vaknade han eller rättare
hans misstankar till igen. Det var för ovant, detta,
att sofva i gemensamt rum med fyrtio, femtio
personer. Hvad hade han för skydd emot dem alla?
Om det nu fanns tjufvar, röfvare ibland dem?
Misstänkta individer hade han redan lagt märke
till. Särskildt var det en karl med stålgrått hår och
svarta glasögon, som han betraktat med misstro.
Individen hade mest vändt nacken till, men då han
någon gång visat ansiktet, hade ett smil — eller
rättare grin — af samma slag och betydelse som
de andra skälmarnas omsvept den hederlige
adjunktens hederliga fysionomi.
Men — man skulle finna honom på sin vakt.
Bältet med pengarne placerade adjunkten under sin
hufvudkudde och beslöt för öfrigt att ligga vaken
hela natten. En föresats, som tyvärr ej
genomfördes. Mot morgonsidan spratt han upp ur en fullt
påtaglig sömn vid det någon drog i sängomhängena.
Adjunkten var nästan säker på, att någon stått och
stirrat honom i ansiktet.
För säkerhets skull kände han efter under
kudden. Jo, bältet fanns. Han kände också efter sitt
ur. Hvilket — var försvunnet .. Och i samma
ögonblick stannade tåget med ett ryck. Carléns
hjärta stannade samtidigt.
Instinktlikt kastade han på sig kläderna, gled ner
från bädden ut i gången, ryckte till sig hatt och
rock och skyndade ut på plattformen, kom lagom
för att se den misstänkte med det stålgrå håret
försvinna i stationshuset.
Tänk, om karlen nyss stulit hans guldklocka,
hans dyrbara klocka, som för öfrigt var en
heders-gåfva från kamrater? Yrvaken, ifrig, funderade
adjunkten inte längre. Han störtade ner ifrån* tåget.
I häpnadsväckande fart kom han fram till
stationshuset, ut på andra sidan. Det susade för hans öron.
Där borta försvann just den gråhårige skälmen i en
öppen droska. Det susade, nej, det brusade i
adjunktens öron. Nu signalerade en hvissla till afgång.
Tåget... tåget...!
Hellre fick tåget kila i väg med alla sakerna, än
att tjufven därborta skulle få behålla hans klocka.
Han vinkade till en droska, visade ett dollarmynt
och fäktade ifrigt mot tjufvens försvinnande åkdon.
Kusken körde som en galning. Den andre, som
tydligen ej anade sig förföljd, brådskade ej hälften
så mycket. Nu körde förföljaren upp jämsides med
den förföljde.
— Sir, you have stolen my watch!
Adjunkten hade dundrat fram anklagelsen. Den
andre svarade med ett grin, men lät genast sin
vagn stanna.
Adjunkten, som retades af smilet, lät sin
engelska flöda. Han ifrade mot resor, äldre bröder och
Amerika. Han fäktade med käppen, till sist glömde
han sig och talade svenska.
Då var det, som om en blixt lyst upp yankeens
torra, gula drag. De svarta glasögonen gledo af.
— Brother! Freddy!
— Hvad? Hvad? Ed-Ed-Eddy! Din skojare!
Men mitt telegram! Jag telegraferade ju till din
adress, nummer — ja, tusan, nu minns jag: jag
glömde numret!
Adjunkten stack i häpenheten handen i
ytterrocksfickan och fiskade upp sin klocka, som han
— af idel slughet — lagt där, innan han kröp till
kojs.
Det brusade för hans öron. Skulle han nu
svimma till på köpet? Hade all denna sinnesrörelse
varit för mycket? Brodern — brodern grät och
skrattade utan aning om hans tillstånd.
— Kom — kom — nu äta vi breakfast, old boy
— och se’n — se’n — har du sett Niagara förr
nån gång?
— Niagara!
Fem minuter senare upptäckte adjunkten Niagara.
Han var stoltare än Columbus. Och han förlät
Amerika.
r––––––––––––––––––––––––^
Det synnerligen rikliga aktuella
bildmateri-elet nödgar till uteslutande af Veckans
Porträttgalleri i detta n:r.
Insändande af följetongen "Den förbjudna
frukten" i utbyte mot romanen i bokform måste
ske inom augusti månads slut.
Red. |
-,_________________________________________________j
- 718 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
