Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 47, den 24 augusti 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINSTEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
Å båten till Capri berättade en vän,
en dansk konstnär, följande
historia:
Hon var en liten blek och stilla
kvinna, skygg som ett rådjur när
jag först såg henne, alltid på sin
vakt, det var som om hon vädrat
faror öfverallt, och hon hade
rådjurets bruna fuktiga ögon och den där blicken som
aldrig kan dölja något. Man visste strax hvad hon
tänkte och tyckte utan att hon behöfde öppna sin
mun. Hon hade inte något sällskap. I en veckas
tid roade jag mig med att försöka gissa ut henne
— det är alltid ett litet nöje vid de ändlösa och
ledsamma hotell table d’höterna — och så fick jag
plötsligt af ett bref reda på att hon inte bara var
min landsmaninna utan född i samma lilla
själland-ska håla som jag. Jag lät presentera mig. Hon
förklarade genast att hon kände mitt namn och mina
taflor, men visade för öfrigt just ingen vidare glädje
öfver bekantskapen. Det var tydligt att hon ville
vara ensam. Att höra sitt modersmål tycktes
nästan plåga henne som en slags närgångenhet.
Jag såg heller inte mycket till henne under
dagen. Det är nu, låt mig tänka, sex år sen dess,
och det var en underbar vår på Capri det året. Det
var paradiset på jorden. När jag om morgnarna
tog mina färggrej or sjöng det i mig. Allt var lätt:
att gå, att måla, att lefva.. Solen som sipprade in
i ögonen och tände blodet, luften som lyfte,
bärg-örterna som doftade, och hafvet, hafvet... Det är
alldeles förbannadt hvad man kan bli gammal bara
på sex år! Då var jag ung. Nu är jag’i den där
åldern när Gud inte vill ha oss och fan inte vill ta
oss.
Men det var inte det jag skulle tala om. Min
lilla bekantskap och jag träffades vid måltiderna
som vanligt och utbytte de vanliga fraserna; till
något mera blef det inte, och jag hade för öfrigt
nog med mitt eget. Jag hade mitt arbete som fyllde
dagarna, och på kvällarna hade jag Qina. Det var
ett Capribarn. Hon var sjutton år och älskade mig <
— åtminstone för tillfället. Och hon vår skön som-’’
en liten gudinna, måttligt ren, måttligt ärlig, jämt
hungrig, mjuk som en kattunge, vild som en
barbar och fullkomligt galen. Hon förklarade att hon
skulle döda sig om jag öfvergaf henne. Och jag
förklarade att jag var fast besluten att göra
detsamma med mig om hon svek. Sedan vi slutligen
enats om att döda hvarandra och inte kunde hitta
på flera artigheter, fortsatte vi att lefva så trefligt
som möjligt. Det mötte inga svårigheter. Några
flaskor Lacrimæ gjorde sitt till, och den stora
blåsande hafsnatten svepte sina skyar öfver vår ö och
vår kärlek.
Och det blef sommar och allting ångade och brände.
Orangernas jätteklot lyste som gula solar. På det
lilla torget trängdes turisterna med sitt
papegojplad-der och sina kameror; den gamla hvitskäggiga
Ma-saniellofiguren i sin röda topplufva gjorde goda
förtjänster genom att låta fotografera sig med fru
Schulze och miss Darling. Men den lilla danskan
— hon hette Marthe Hansen och var lärarinna, det
var ungefär hvad jag fått ur henne dittills — gick,
som i en dröm, tyst och ensam. Hela hennes
ansikte kunde stråla ibland, få färg inifrån, och då var
hon nästan vacker. I solnedgången öfverraskade
jag henne ett par gånger på något klipputsprång, i
stum tillbedjan, med händerna halflyftade. När jag
frågade om jag skrämde henne, svarade hon
förvånad: — Nej, hur så?
Och de stora bruna ögonen sågo rätt in i mina
utan ett spår af skygghet längre, bara lugnt
forskande, nästan ironiska. Hon började intressera
mig. En kväll begynte hon utan vidare att tala om
sin hemtrakt, om staden med domkyrkan och den
gamla källan och de långa sluttningarna mot
fjorden. Men hon talade bara om hösten och vintern
då. Hon frös när hon berättade; hyn blef askgrå.
Om en månad eller högst ett par skulle hon
tillbaka. Jag frågade hvarför.
— Därför att jag måste. Därför att då är mina
pangar slut ..
— Så viggar man.
— Inte jag, sade hon allvarligt. En liten
småskollärarinna. Jag har rest på en lotterivinst.
— Nå, så kan fröken vinna en gång till.
— Jag vinner aldrig mer. Och jag borde
naturligtvis ha satt pängarna på banken, men jag kunde
inte... kunde inte ..
Hon såg helt exalterad ut.
— En enda gång lefva...
Hvad menar hon med att lefva? tänkte jag när
jag såg på det förskrämda lilla anletet. Hon
rodnade också öfver sin romanfras. Och hon blef
plötsligt stum som en fisk. .
Vi gingo tillsammans ner genom grändernas
bergpass. Det var skumt och tyst; från etthuskommo
bara några guitarrknäpp. På torget mötte vi Qina.
Hon satte händerna i höfterna och snodde förbi.
Två steg bakom oss spottade hon, hörde jag, och
så började hon gnola en oanständig visa. Det var
fyra kvällar sedan jag träffat henne.
Jag vet inte om Marthe den gången anade att det
var någonting mellan oss. Hon bibehöll i alla fall
envist sin tystnad, och vi togo godnatt med
ömsesidig förstämning. Hennes hand var iskall.
Dagen därpå var hon sig lik.’ Hon fortsatte att
tala om sin stad, om de långa våta höstarna, om
hosta och galoscher och om klassrummet där det
alltid luktade illa. Hon kallsvettades när hon gick
till sina lektioner på morgonen, och dagen var
någonting som man inte’ kunde komma igenom.
— Och ändå har jag kommit igenom så många,
många dar, likadana allihop, lika grå, lika döfva, lika
hemska. Lifvet fanns någonstans ute i världen.
Det hittade visst aldrig hit. Vet ni att jag bad på
mina knän... inte om lyckan, det skulle jag aldrig
ha vågat, utan om olyckan, om ett åskslag, om
hvad som helst, bara något ville hända.
— Och så hände det till sist.
— Vinsten, ja. Femtonhundra kronor.
— Så for ni... för att leta rätt på lifvet.
Hon nickade tyst.
— Nå, fann ni det?
— Ack skrattade hon plötsligt munter igen. Var
god och kom ihåg att jag ännu har en månad på
mig. Jag är tyvärr hvarken förälskad eller
konstnär; det är ju annars två goda vägar till lifvet, om
inte alltid till sanningen. Men jag får försöka ändå.
Allt i hennes sätt, som förut verkat afvisande
eller åtminstone tillbommadt, var nu borta. Det var
som hela hennes väsen slagit upp sina dörrar. På
några dar blef hon en ny människa; det kom något
oreflekteradt, flickaktigt, insmickrande och öppet på
en gång öfver henne. Hon blef sällskaplig från att
ha varit nära nog enstöring, föreslog utfärder, kunde
inte vara stilla. Jag förstår inte nu att jag inte lade
märke till ångesten bakom allt detta och att jag inte
såg hennes ögon — de hade lärt sig mycket på
sista tiden och de hade framför allt lärt sig att dölja.
En dag stötte vi återigen ihop med Qina på våra
promenader. Hon kokade som en liten Vesuv när
- 748 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
