Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 50, den 14 september 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
norna öfver mitt hufvud drar ett svalt sus, men
bakom alla korsen och vårdarna brinner västerhimlen
som en stickande brasa. Små molntappar fladdra
med eld i och slockna plötsligt. Nya tändas och
slockna äfven de; jättebrasan sjunker underjorden,
dagen är slut.
Jag sätter mig på en soffa och ser på några barn
som leka. Jag är trött af mitt meningslösa
kringirrande, nedstämd och orolig, tung i hufvudet, och
jag frågar mig ännu en gång hvad jag hade här att
göra. Men jag får lika litet svar på denna fråga
som på alla andra frågor jag brukar besvära mig
själf med. Och träden susa och det rycker i mina
ögonlock, och plötsligt känner jag ett stort lugn,
jag känner mig inte längre öfvergifven af Gud och
människor, någon eller något talar till mig, här
bredvid, alldeles vid min sida.
En gammal herre har kommit och satt sig på
samma soffa.
— Nej se, farbror är ute och går, säger jag utan
större förvåning. Jag har ögonblickligen kännt igen
gubben Leman. Han håller sitt vackra hvita
hufvud litet på sned alldeles som han brukade i lifvet,
och de varma, ödmjuka, ständigt tårfyllda ögonen
med sin trohjärtade blick — ett barns och en hunds
— äro oafvändt riktade på mina. Och han tar min
hand i sina båda, men jag märker inte trycket.
Det är många långa år sedan vi träffades. Han
har varit död i ett decennium. Hans lif var en enda
kedja af missräkningar. Han hörde till de
människor som äro dömda att misslyckas i allt hvad de
ta sig för. Man kunde ha rätt att bli misantrop för
mindre än hvad han fått genomgå, men han blef
det inte, han begrep aldrig att han var utsatt för
någon förföljelse af makterna, han var ingen filosof,
ett stort tidigt grånadt barn var han, en poet som
inte skref, en drömmare som inte vaknade, ett
hjärta som inte kunde bli gammalt. Han lefde i
sina syner; det overkliga blef den enda värld där
han tog hem någon vinst. I den verkliga kom han,
som karabiniärpatrullen i Frihetsbröderna, alltjämt
för sent. När han gjorde en uppfinning, hade
andra gjort den före honom. När han startade ett
bolag, gick det omkull innan det hade börjat. Han
hade aldrig några pangar. Det var därför han
alltid laborerade med fem- och sexsiffriga tal i sin
hjärna. Hela mänskligheten ville han väl, och han
tvangs att göra många orätt. Han älskade allt stort
och skönt, och han blef ett lättköpt offer för det
lilla och fula. Hans tillvaro var ett martyrium —
den ohjälpliga slarfvens och den ohjälpliga
fantasimänniskans martyrium.
— Jo, svarar han mig, jag är på min vanliga
kvällspromenad. Men jag har glömt hvar jag bodde.
Jag kan inte hitta mitt hus.
— Kära farbror, det är rifv.et.
— Det var skada. Jag älskade det huset; man
älskar alltid de platser och de människor som
kommit en att lida, inte sannt, min gosse?
. — Men vi hade allt roligt där också. Minns
farbror när vi profvade den där korkskrufven som
farbror hittat på?
— Ja, det var ingen dålig uppfinning, om jag får
säga det själf. Den borde absolut haft framtiden
för sig. Det var bara ett litet fel, men det hade
varit lätt afhjälpt.
Han såg mig rätt in i ögonen.
Jag vågagde en fråga hur han hade det numera.
— Tack, sade han, jag kan inte klaga. Det är
åtminstone bekymmerfritt. Men man är aldrig riktigt
nöjd. Jag måste begära permission från saligheten
emellanåt för att känna att jag lefver, att det
eviga lifvet är ett lif.
- 794
— Jag kan hälsa farbror från Kasper.
— Hur mår han?
— Illa. Han är statsråd.
— Det var synd pà pojken. Han som hade de
bästa förutsättningar att inte bli någonting.
— Han behöfver ju inte ha gått ifrån de
förutsättningarna.
— Hm.
Gubben stirrade tankfull ut i kvällsluften. Hans
vackra hufvud darrade; händerna voro iskalla när de
rörde vid mina. Ögonen kunde jag inte längre få
tag i bakom pincenezen.
— Men nu skall jag ge dig tillvarons hemlighet.
Det är tron. Du skall tro, min gosse. Om du tror
att du har fri vilja, så har du det. Om du tror på
ett evigt lif, så får du det. Vi äro så skrala i tron,
det är vår olycka. Det är därför vi inte rå på tillvaron
och inte kunna göra några under längre —
åtminstone inte i allmänhet,
— Menar farbror att vi på det viset skulle kunna
gestalta lifvet efter behag?
— Ja, det menar jag. Nu behärskar lifvet oss, och
skalderna sjunga om dess makt. Men att besjunga
lifvets styrka är att besjunga vår egen svaghet.
— Hm, sade jag i min tur.
Ett sista sken lyste upp horisonten, och allt blef
aska. Och i den frysande skymningen tycktes
träden, husen, allt omkring oss växa. En student
och en ung flicka kommer sakta i promenaden.
De sågo och hörde bara hvarandra.
— Se på de där två, sade gubben vid min sida,
Hela lifvet är deras, ty de tro.
Och jag såg på dem och jag kände att jag grät.
För mina dimmiga ögon befolkades plötsligt
promenaden af skuggor. De myllrade fram mellan
grafvarna bakom järngallret, de kommo med
nickande hufvuden och glappande käkar, det var gubbar
och gummor och ynglingar och ungmor, och de
ströko förbi soffan där vi sutto, men de tycktes
bara se min granne, inte mig. De hälsade på honom
och smålogo. Jag kände igen en gammal
professor i landskapsrätt; han hade kuggat mig en gång,
och jäg betraktade honom med intresse. Han tycktes
inte ha fått det straff i ett annat lif, som jag den
gången förmodligen gärna unnade honom, ty han
såg nöjd och, lycklig ut och bar sina kollegieluntor
triumferande som om det hade varit de heliga
sakramenten. En blek och tunn flicka gick och läste
ett bref; hon kysste det och läste om det och kysste
det på nytt. Litet afsides stod eri skugga och höll
tal, men hvad han sade var bara luft. Han hade
varit studentkårens ordförande på min tid och en
berömd vältalare.
Jag vände mig till min granne på soffan.
— .Säg mig, får man alltså, behålla sitt yrke hos er?
— Efter döden menar du? Jo, var så säker.
— Det var betänkligt, sade jag. Då är det si och
så med att ha tron.
— Men man misslyckas inte som här då jorden.
Det är skillnaden. Alla mina uppfinningar, en
gån:;-ofullkomliga som allt jordiskt, äro nu fixa och färdiga.
Jag tänkte på mig själf och suckade. Och nu
önskade jag att jag hade varit död.
i> På.detta sätt fortsatte vi att spraka, medan
skuggorna rörde sig rundt omkring oss. Jag kände deras
kalla andedräkt i ansiktet och nacken. Plötsligt
började jag skaka i hela kroppen;, det stod en stor,
tjock skugga framför mig, och ändtligen förstod jag
att det var den som tog mig i armen och ruskade mig.
Med ett ryck var jag vaken.
— Herrn har suttit och somnat, sade en
poliskonstapel. Det är väl bäst att röra på sig litet.
Vi ha kväll och kallt.
(Forts, å sid. 799).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
