Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 51, den 21 september 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
snygghet och trefnad samt för den skull börjat draga
ihop den på sina ställen något skräpiga tomtens
fjolársrester. Familjefadern tog trån sin plats en
öfverblick öfver syskonen och drog den slutsatsen,
att de sträfvade mot ett gemensamt mål.
— Hör du, Lillan, om du tar en kratta går det
mycket fortare, upplyste han välvilligt.
— Inte hade Robinson nå’n kratta, inte. Såväl
tonen som den oefterhärmliga knycken på nacken
angaf, att Ruth fann faderns ord minst sagdt komiska.
Theodorsson bibringades i alla händelser den
uppfattningen, att de voro bakvända, och det på ett
särdeles lustigt sätt ändå. Han lämnade den lilla åt
sig själf och frågade liksom i förbigående unge
Theodor, hvad han höll på med.
— Spiseln förstås.
Theodorssons förhållande till barnen är det bästa
tänkbara. Han uppfostrar dem och de honom.
Fadern visste, att man i fall liknande detta inte
kommer ur fläcken med direkta frågor.
— Ja visst, spiseln, utbrast han och skrattade
belåtet, som om den upplysningen innehållit just, hvad
han väntat. I själf va verket begrep han inte alls,
hvad saken gällde. Men röja sin okunnighet
vågade han icke. För den skull återvände han till
den stenknackande Göran.
— Nå, när tänker du ha den där färdig?
— Det dröjer välan en stund, svarade Göran på
sitt trygga sätt
— Ja, men om du tar bort det där hörnet, passar
den nog inte till spiseln.
— Spiseln? — Göran var tydligen inte alls med
och sneglade misstroget på sina dagars upphof.
— Är det inte en spisel ni ska’ göra då?
— Hä, hä, hä! — Göran skrattade öfverlägset. —
Den håller Tedde på med.
Theodorsson insåg, att äfven han huggit i sten.
— Ser du, jag trodde du hjälpte bror, utlät han
sig helt beskedligt.
— Nej, jag bygger grottan, jag. — Gödde sträckte
på sig där han satt.
Theodorsson gjorde några hastiga kombinationer
och inbillade sig, att han hade det.
— Tycker du inte den blir bra liten, hvad?
Det stod stilla ett tag till för Göran, men efter
ett par sekunders intensivt tankearbete hittade^ han
tråden.
— Den här ä’ ju bara en utaf stenarne. Vi ska’
trafva upp dem i en hög å holka ur högen. Jag
gör bara i ordning den här först. Och Göran
knackade på med förtviflans fart.
— Menar du, att du kan halka ur den där stenen
med de bägge andra?
— Ja, det går välan.
— Jag är rädd att det inte gör det, lille Gödde.
— När det står i boken?
— Hvilken bok då, du?
— Jo, det står, att Robinson gjorde det.
— Halkade han ur en hel grotta genom att knacka
med en sten på en annan sten? Det var duktigt.
Göran vände ryggen åt sin far. Han var en
handlingens pojke och tyckte inte om långa diskussioner.
Theodorsson gaf sin son en gillande blick. — Håll
på du: tänkte han. — Om fem minuter har du
tröttnat. Och för att Göran inte skulle känna sig
sårad, när han insåg det gagnlösa i fortsatt arbete,
gick fadern in. Umgås man flitigt med sina barn,
blir man verkligt hänsynsfull till slut.
Theodorsson sökte sina söners skolböcker, han
var litet nyfiken för tillfället. Under ett bord i
hallen lågo några, det var Teddes. På och bakom
galoschhyllan hade Göran denna gång placerat sina.
Med ett tålamod, som utvisade, att hans upp-
fostran varit grundlig och närmade sig sin
fullbordan, plockade Theodorsson fram böckerna och
dammade af dem. Han valde ut Robinson Kruse,
berättad för Sveriges ungdom, och tog sig en
repetitionskurs i sin tidigaste ungdoms längesedan
bortglömda älsklingslitteratur.
Theodorsson blef inte glad. Utan att kunna
berömma sig af pedagogiska insikter var han
öfver-tygad, att han måste utgå från vissa
grundprinciper. Så antog han, att barn, hvilka skola lära
något, böra behandlas som jämförelsevis intelligenta
varelser. Utgår man ifrån, att de äro dumma, är
det fara värdt, att de bli det på kuppen. Och ger
man dem tråkig läsning, finna de snart all
undervisning ledsam.
Ja, våra dagars Robinson Kruse hade mycket
litet gemensamt med den, Theodorsson mindes
från sin barndom. Folkskolans läsebok från hans
lärotid var måttligt rolig, men den bjöd i alla
händelser på en smula omväxling. Efter tolf sidor i
Robinson Kruse, berättad för Sveriges .ungdom,
förstod Theodorsson fullkomligt den brist på
intresse, hvarmed hans yngste son hvar dag
tragglade igenom sin innanläsningsläxa. Och ändå hade
läsaren på dessa sidor hunnit vara med om en
rymning hemifrån och ett ordentligt skeppsbrott.
Theodorsson högg i ett tag till med några tusen
olyckliga nutidspojkars Robinson. — Hm. Där
hade han grottan.
"Sjätte Kapitlet. Oupphörligt funderade Robinson
på, hur han skulle kunna skaffa sig ett verktyg,
hvarmed han kunde utvidga hålan i bergväggen.
Vid stranden och i bäcken funnos många stenar,
både stora och små. Robinson slog dem mot
hvar-andra ... "Allesamman! utbrast Theodorsson och
häjdade sig midt i meningen .. . "och valde ut
sådana, som tycktes honom vara de hårdaste.
Slutligen fann han två, som syntes honom lämpliga.
Den ena var en aflång flintsten, formad som en
klubba med tjockt rundt hufvud; den andra liknade
en kil".
Utan att märka det hade Theodorsson fallit in i
den maskinmässiga takt, han kände igen från
sönernas läsöfningar. Han hade förargat sig däröfver,
gjort anmärkningar och slutat med att stänga sin
dörr för att slippa höra eländet. Och nu hemföll
han själf däråt. — Hm! Var en pojkstackare för att
orka igenom en läxa, som icke intresserade,
tvungen att tillgripa denna takt? Betingades den ena
enformigheten af den andra?
Theodorsson läste tyst. Joho, Robinson hade
verkligen knackat ut en grotta i berget, — skiffer,
nåja, sådant underlättade förstås, men det var i alla
fall inte illa af honom. "Med detta arbete fortsatte
han från morgon till kväll i flera dagar. Ingången’
formade han till en dörröppning." Litet längre ned
på samma sida stod det: "Robinson hade ju
hvar-ken kyrka eller präst på sin ödsliga ö .. ."
Upplysningen var inte precis behöflig, men
Theodorsson tyckte nästan att den lättade litet.
Han medgaf, att han var trött. Det förundrade
honom emellertid, att en bok, som han i sin
ungdom läst med verklig förtjusning, med ens blifvit
dödande tråkig. Antingen berodde det på honom
eller också var det bokens fel. Theodorsson
beslöt att taga rätt på, hur det förhöll sig med den
saken. Han satte i med att läsa för full maskin.
— Det vore väl märkvärdigt, om inte en karl, som
bestämt sig för att dunka igenom en liten bok, en
riktigt rolig och intressant bok till på köpet,
försökte han narra sig själf — också skulle kunna det.
Theodorsson högg i, som om det gällt någonting.
För att hjälpa sig själf gjorde han alldeles som
- 810 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
