Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 52, den 28 september 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KARLEKSHISTORIA.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAM*
det stora hörnrummet, som vette
åt sjön på ena sidan och åt
pappersbruket på den andra, sutto ett
par herrar och pratade. Ingeniörn
red grensle öfver en stol, med
hakan och händerna på karmen. Han
^^o^TT^W likná¾e en bulldogg med nosen
mel-* ––-U lan framtassarna. Hans gäst,
provinsialläkaren, låg uppkrupen i soffan. Det var en
liten kolsvart och nervös herre, vallonblod, gick på
sextiotalet, änkling sedan åtskilliga år, fruktad för
rn elaka tunga och älskad för sitt goda hjärta.
Brukets folk kunde berätta om båda delarna.
Fönstren åt sjön stodo öppna; det hade redan
börjat’ bli kvällar, men luften var sommarmild och
litet töcknigfètan stjärnor. Herrarne höllo på med
det kommunala. Men så småningom gick
samtalet öfver på en annan bog och historierna togo vid
— minnen och upplefvelser, likt och olikt, det ena
gaf det andra. Både doktorn och ingeniören hade
fört ett sträfsamt, praktiskt, inåtvändt lif. Det var
två duktiga människor som tagit för sig hvad de
ärligt förtjänat, rappa i vändningen, utan onödigt
grubbel och utan andra, skrupler än hederliga mäns.
Ingeniören talade om sina studieår i Ziirich och
doktorn om sina samaritfärder kring distriktet i ur
och skur. Han grinade illa och tuggade sönder
cigarren. Det ryckte i ansiktet som om det suttit
ett helt trådnystan under huden.
Plötsligt hoppade han Mögt i vädret.
— Ja, det är ingenting, sade han skrattande. Det
är bara klockan igen.
— Hvad förslag? Ingeniören lyfte på hakan.
— Min tamburklocka.
— Har du varsel!
— Nej, fan. Men jag slipper den inte. Bäst jag sitter
skräller den till i öronen på mig. Det är mitt
sam-\ete, d. v. s. m’n sjukdom. Jag är rädd att jag får
dras med det till domedag.
— Men då ringa andra klockor, Qlunten, vill du
tro.
— Kanske det.
Den lille mannen gick till fönstret. De sista
orden hade han sagt rätt ut i luften, hälft för sig själf.
Han blef stående; cigarröken och skymningen flöto
ihop om gestalten. När han kröp tillbaka i
soffhörnet var han tyst. Ingeniören hade åter lagt sitt
dogghufvud till hvila på stolkarmen. Han blundade
med ena ögat och med det andra kikade han på
sin vän.
— Jag skall berätta något för dig, sade doktorn.
Du skall låta mig hållas bara.
— Qo on, sir.
— Du nämnde varsel. Jag har aldrig haft
någonting sådant själf, men andra ha haff varsel af mig.
Och detsamma har förmodligen händt flera läkare,
framför allt provinsialläkare. Långa afstånd lång
väntan. Lång väntan stegrad ångest. Stegrad ångest
ökade hallucinationsmöjligheter. Den som man mer
än vanligt längtar efter eller mer än vanligt fruktar
kommer aldrig nog tidigt — i förra fallet därför att han
har glädjen och i senare fallet därför att han
åtminstone har vissheten med sig. Och så anticiperar
inbillningen hans ankomst så att det blir till ljud
eller syn. Han blir sin egen förridare. Hjulen dåna,
bjällrorna klinga, trappan knarrar, det tar i låset...
Jag har åkt upp på många gårdar, medan mitt sämre
jag, d. v. s. den fattiga syndiga människan och inte
bara Räddningen i majestätisk opersonlighet, ännu
guppade i snödrifvorna bakom en hästsvans. Jo jo
men, min gubbe. Du vet inte hvem du har i kväll
hos dig: mig själf eller min skugga.
Men det var om något särskildt jag skulle tala.
Det är längesen nu. Det var ett par tre år efter
mitt giftermål. Du vet att jag inte bodde nere vid
bruket på den tiden utan i närheten af prostgården,
strax intill Salems kyrka. Jag kan ännu inte gå de
där vägarna utan en hemlig: plåga. Det fanns inte
vackrare trakt i världen, tyckte jag, när vi stodo
arm i arm min hustru och jag och sågo ut öfver
sjön eller gärdena. På udden låg kyrkan, hvi t,
med sin svarta spånhatt, höjande sig ur grönskan.
Aftonhimlarna speglade sitt hälgonsken i viken. Och
på höstarna marscherade sädesskylarna som väldiga
bataljoner ner mot stranden där dimman låg och
släpade som kanonrök.
Vårt hus — det är borta nu, gudskelof — gömde
sig i en löfdunge. Min skjuts stannade utanför
grinden, och därifrån var det bara några steg upp
till verandan. Det är alltid denna veranda jag ser
och så henne, min hustru, midt i vildvinet, blek
och god, ett litet ifrigt barn med ett par brännande
ögon och tjockt, brunt hår. Ja, du minns henne
väl? Hon var glad och sällskapssjuk, och hon fick
sitta mycket ensam. De långa vinterkvällarna, när
jag var ute på sjukbud, hade hon egentligen bara
prostens att ty sig till, och det var inte mycket för
ett ungt blod och en ung hustru. Hon magrade
och blef nervös, och det kom stunder när jag var
verkligt orolig. Men jag hade ju allt mitt att stå i
— och en man är en man. Han lefver inte bara af
och för kärlek, åtminstone gjorde inte jag det. När
jag kom hem var jag naturligtvis dödstrött, hade
också mina arbetsbekymmer, en lång dag eller en
lång natt att tänka tillbaka på. Och inte heller var
man så garfvad som nu, förstår du, och jag oroade
mig till och med för patienterna. Men om allt detta
kunde eller ville jag inte tala med min hustru —
förmodligen därför att jag märkte att det inte
intresserade henne. Hon satt och väntade på att bli
road. Herre Gud, det var så naturligt. Så försökte
jag att roa henne, d. v. s. leka med henne. Men
jag var trött, som jag sade nyss, och det gick
skralt med leken emellanåt.
En liten pliktmänniska på sitt sätt var hon nog.
Hushållet blef ett urverk. Hon satte en ära i att
allt var på sin plats, att tiden togs i akt, att
ingenting fattades. De vanliga äktamansklagomålen öf- .
ver försenade middagar etc. hade i mitt hus ingen ’
•möjlighet att tas upp. När jag kom stod maten
färdig. Och detta trots att mina tider voro mycket
oregelbundna.
— Jag förstår inte hur du bär dig åt, sade jag en
dag skämtande. Det är som någon osynlig fé
underrättade dig när jag är i antågande.
— Kanske.
Min hustru lät helt allvarsam, och de stora
brännande ögonen sågo förbi mina. Vi talade inte mera
om saken den gången; men någon månad efteråt
kom den plötsligt på tapeten igen.
— Hvem som underrättar mig? sade hon lugntv
Det gör du. Du själf.
— Jag?
— Ja visst, min vän. Jag hör dig alltid så där en
halftimme innan du är här. Du slår i grinden och
du skrapar af dig sanden eller snön pá trappan.
Det har jämnt varit så, ända sedan vi blefvo gifta..
Jag har inte brytt mig om att berätta det för dig;:
det roade mig att vänta och se om du skulle märka
något. Men på två år. har du ingenting märkt.
Ni märker aldrig något, ni herrar.
Jag bekänner att jag gjorde en besynnerlig figur
i första ögonblicket. I det nästa var jag uteslutande
orolig. Jag hade aldrig sysselsatt mig med hallu-
- 819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
