Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 5 oktober 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UVTiR IS VÄU
MINNESVÅRD ÖFVER TORSTEN RUDENSCHÖLD AFTÄCKES
Det strax söder om
Leckö slott på
Kållandsö resta
minnesmärket öfver den
kände svenske
skolmannen grefve
Torsten Rudenschöld,
aftäcktes den 25 sept.
inför ett stort antal
inbjudna och
intresserade. Efter
aftäck-ningstal af biskop Hj.
Danell och
minnestal af red. G.
Lindberg följde
kransnedläggning vid
minnesstenen samt sång af
skolbarn.
Monumentet af
granit är 5 m. högt och
bär en
porträttmedaljong utförd af artisten
Carl Eldh, samt
därunder inskriptionen:
TORSTEN
RUDENSCHÖLD]
Mannen,
Barnafostraren, Människovännen
* 1795 † 1859
Svenska skolbarn,
män och kvinnor
reste vården.
FotO, Lindhé, Lidköping Kliché Bengt Silfversparre
F. D. ÖFVERSTEN, GREFVE AXEL RUDENSCHÖLD OCH ANFÖRVANTER NEDLÄGGA
KRANSAR EFTER AFTÄCKNINGEN.
HJALMAR SÖDERBERGS HVEM AR JAG?
ETT RESEMINNE FOR HVAR 8 DAG.
I.
N gång under en af mina irrfärder
förde mig slumpen till Leipzig. Hvad
jag hade där att göra är mig
obegripligt; det var midt i sommaren,
och konsertsäsongen i detta stora
musikcentrum var stendöd.
Kanske föresväfvade det mig något om
att fara ut och se på Breitenfeld
och Lutzen — jag tror till och med att jag ett
ögonblick inbillade mig att Gustaf Adolfs graf skulle
finnas vid Lutzen, men så erinrade jag mig att han
ligger begrafven i Riddarholmskyrkan, där jag själf
någon dimmig novemberkväll för bortåt tjugufem år
sedan var med om att sjunga "hjältar som bedjen"
utanför grafkoret.. Och Lutzen fick vara,
Breitenfeld också; det var så trassligt med
kommunikationerna dit ut
Staden föreföll mig tröstlös i sommarhettan.
Böcklins allbekanta "Toteninsel" i stadsmuseet blef en
desillusion; dels förefaller den så liten, dels är
färgen sådan att den — utan att jag rätt kan förklara
hvarför — försvagar intrycket i stället för att stärka
det. Och Max Klingers "Beethoven" kostade
extra, som skräckrummet i ett vaxkabinett: den brydde
jag mig inte om. Det nya Rådhuset är något af
det vräkigaste jag sett i den vägen. Det gamla är
naturligtvis trefligare och gömmer också på
historiska minnen. "Från dess altan" — upplyser
resehandboken — "talade i revolutionsåret 1848
teaterkassören Robert Blum till den upphetsade
folkmassan". Hvad han teaterkassören sade och hvad det
hade för effekt, därom upplyses ingenting — och
jag är inte nyfiken.
Men Siegesdenkmal på torget utanför —
Herr-gottsakrament! Germania, fet och präktig! I
pansar och sköld! Och nedanför i en nisch Wilhelm
den store på sin kejsartron: så tänker sig den tyske
borgaren Vårherre. Och så fyra ryttare i hörnen:
framtill en kung och en kronprins, och baktill —
på hundsfotten, så att säga — Bismarck Qch Moltke.
Och jag gick till monumentets baksida och tog
af mig hatten för Bismarck och bugade mig och sade:
— Gamla gosse! Här sitter du på hundsfotten.
Och då var det i alla fall du, som definitivt
lyckades vänja Europas folkslag af med deras gamla
ovana att då och då stämma möte i Tyskland —
med en egendomlig förkärlek just för trakten här
omkring Leipzig — när de kände behof af att slåss!
Det har blifvit slut på det nöjet, och det har du
dragit försorg om; nu för tiden hålla sig
slagskämparna helst till utkanterna af Europa. Och om du
ännu lefde, finge du kanske Nobels fredspris. Frid
vare med dig!
Därefter gick jag in i Rådhuskällaren och
förfriskade mig med en drink iskallt rhenskt.
Vid bordet bredvid sutto två herrar och spelade
schack. Partiet led mot sitt slut, och för svart
tycktes redan nederlagets skymning breda sig öfver
slagfältet. Nu förhåller det sig så, att det bland
schackspelare inte anses opassande att titta på
andras spel, troligtvis af det skälet att det är omöjligt
att låta bli. Jag tittade alltså och upptäckte därvid
att svart, som just hade draget, med ett ganska
enkelt litet tjufknep kunde rädda sig och göra
remis. Men det behöll jag naturligtvis för mig själf.
Jag var mycket spänd på att få se om svart skulle
upptäcka det rätta draget; men han fann det inte
- 9 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
