Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2, den 12 oktober 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFRED LAGERHEIM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den 28 September afslöts en mer än vanligt
glänsande svensk ämbetsmannabana, i det att K. M:t
då beviljade nådigt afsked åt förutvarande
excellensen och ministern för utrikes ärendena,
generaldirektören Alfred Lagerheim, som den 4 okiober
uppnådde sitt sjuttioförsta lefnadsår och därmed den
for civila ämbetsmän häfdvunna maximiåldern.
Carl Herman Theodor Alfred Lagerheim är
född den 4 oktober 1843 i Köpenhamn där hans
fader, sedermera excellensen, frih. Elias Lagerheim
då var svenskt sändebud och fortfor att vara det,
tills han 1856 utnämndes till utrikesminister. Modern
var Charlotta Adelaide Schwan och äfven mödernet
tillförde honom sälunda politiska anor: morfadern
var borgarståndets talman vid 1809 års riksdag,
sedermera den förste ofrälse ledamoten af det
svenska statsrådet, grosshandlaren Hans Niklas Schwan
i Stockholm, ^rftlighets- och milieuforskaren kan
af härstamningen och ungdomsintrycken vara
benägen draga slutsatser, bekräftade af Alfred
Lagerheims följande bana: det Lagerheimska
ämbetsman-nagryet hos honom satte lysande frukter,
barndomen i Köpenhamn under skandinavismens
entusiasmerande dagar kunde väl lägga grunden till hans
unionella försonlighetspolitik på folklig basis, och
köpmannablodet var ägnadt icke blott att gifva hans
politik en realistisk prägel, utan ock att hos den
framstående ämbetsmannen utforma den medvetne
antibyråkraten och af honom skapa den starkt
intresserade deltagaren i den kommunala själfstyrelsen.
Redan vid femton års ålder blef Lagerheim (1859)
student i Uppsala. Han gjorde skyndsamt undan
sin universitetsvistelse: kansliexamen aflades 1860
och kameralexamen 1861. Följande år inträdde
han, ännu endast 18-årig, på den diplomatiska banan och
blef till en början attaché vid beskickningen i Paris.
Efter att i denna den dåtida världspolitikens
brännpunkt, där på 1860-talet tack vare slesvigska frågan
icke minst skandinaviska spörsmål afhandlades, ha
gjort sina första lärospån hemkallades han 1865
och utnämndes till andre sekreterare i
utrikesdepartementet. Här hade han förmånen komma
under ledning af Louis De Geers bepröfvade
utrikesminister, exc. Manderström, hos hvilken han
grundligt inhämtade bl. a. försiktighetens diplomatdygd.
1870 sändes han till Petersburg som
legationssekreterare, men återkallades redan följande år för att
öfvertaga chefskapet å utrikesdepartementets
politiska afdelning. På denna initierade post fick han
genomlefva de stora världshändelser, hvilka åtföljde
det napoleonska käjsardömets fall och det tyska
käjsarrikets återuppståndelse. 1876 utnämndes han
till kabinettssekreterare, en ställning, som i andra
departement motsvaras af expeditionschefens. Denna
kräfvande befattning innehade han icke mindre än
tio år, hvarunder han dessutom hade att utföra flere ~
särskilda diplomatiska uppdrag, såsom i Karlsruhe
1881, där han hade att ordna vår nuvarande
konungs förmälning, och i Bern 1884 och 1885 med
anledning af kongressen angående litterär
äganderätt. Redan under denna tid inträffar hans första
beröring med näringförvaltningens intressen: 1875
—76 var han ledamot i komitén för
konsulatväsendets ordnande, 1882—85 ordförande i komitén för
kommerskollegie ombildning. Nu börjar ock hans
mottagande af offentliga uppdrag: 1880—86 var han
ordförande i Stockholms stads brandkontor och
mottog vid afgången kontorets stora medalj i guld.
Anledningen till afgången låg icke i trötthet, utan
i kallelsen till ett nytt verksamhetsfält: den 29
oktober 1886 utnämndes han till "envoyé
extraordi-naire och ministre plénipotentiaire" ("utomordent-
ligt sändebud och befullmäktigad minister") i
Berlin, Karlsruhe och Dresden, hvartill 1890 lades
samma uppdrag i Munchen. Som sändebud gjorde han
snart skäl för det höga anseende för praktisk och
diplomatisk duglighet han åtnjöt i hemlandet, och
det berättas, att Bismarck vid något tillfälle
lyckönskat Sverige och Norge att ha den mest
begåfvade envoyén i hela Berlins diplomatiska kår.
För Lagerheim personligen blef vistelsen i Berlin
framför allt af betydelse därigenom, att han sattes
i tillfälle att på nära håll följa grundläggningen och
vidare-utvecklingen af den storartade socialpolitik,
hvars genomförande vardt Bismarcks andra
stordåd som politisk ledare. I sinom tid skulle han
där hemma komma att gifva de socialpolitiska
sträfvandena en värdefull hjälp.
I icke mindre än tretton år stannade Lagerheim
i Berlin. Utan tvifvel gjorde han därunder sitt land
stora tjänster, men ifrågasättas kan dock, huruvida
icke hemkallandet kom tio år för sent: 1889 hade
Lagerheim om någon varit mannen att ordna den
unionspolitiska härfvan; när han den 20 Dec. 1889
ändtligen utnämndes till utrikesminister, hade den
hunnit både på svensk och norsk sida ohjälpligt
tilltrasslas. Lagerheim vågade emellertid ännu ett
försök att komma till rätta med den. Till en början
syntes han gynnad af medvind. En ekonomisk
krasch drabbade Kristiania, som gaf stark näring åt
missnöjet i allmänhet; på andra håll rådde
missstämning öfver, att vänstern trots ett årtiondes
maktställning intet lyckats åstadkomma till
förverkligande af de norska krafven; och då Lagerheim i
januari 1902 tog initiativet till en svensk-norsk
kommitté för undersökning af möjligheterna af särskilda
konsuler under bibehållande af gemensam
utrikesförvaltning, var det för första gången på länge, som
ett svenskt initiativ på detta område mottogs med
ett visst förtroende i Norge. Ännu större blef detta,.
när det på våren 1903 lyckades Boström, Lagerheim
och Husberg att med tre medlemmar af den norska
regeringen preliminärt öfverenskomma om ett program
till lösning af konsulatfrågan på sålunda angifven
basis med tillhjälp af lika lydande lagar rörande
konsulernas förhållande till sändebud och utrikesminister,
hvilka lagar icke skulle få ensidigt ändras, men å
andra sidan lämna frågan om utrikesförvaltningens
rättsliga gemensamhet eller icke-gemensamhet
öppen. De norska stortingsvalen på hösten 1903 gingo
i afgjordt förhandlingsvänlig riktning och utsikterna
syntes vara de bästa, ända tills under senare hälften
af 1904 det började sippra ut, att
meningsskiljaktighet uppstått rörande innebörden i den preliminära
öfverenskommelsen (den s. k. kommunikén).
Lagerheim delade härvid den norska uppfattningen och
afgick den 7 Dec. 1904. Därmed var unionens öde
besegladt.
Om Lagerheim kunnat rädda den? Hans
program har väl för honom själf närmast tett sig som
ett föga hoppfullt försök: af veckla gemenskapen i
konsulatväsendet; hjälper ej det, afveckla äfven
gemenskapen i utrikesförvaltningen, så att endast
unionskonungen är kvar; hjälper ej heller det, ja, då
må det gå till upplösning, svårigheterna ha bragts
till det minsta möjliga, en norsk tronafsägelse från
konungens sida är tillräcklig. Nu kom
upplösningen hastigare, men ock under farligare auspicier.
Hvad kunde ej händt om det utrikespolitiska läget
varit ett annat eller mindre kloka statsmän länkat
de båda ländernas öden än de, som nu togo
ledningen. Säkert är i hvarje fall, att framtidens
historieskrifning skall se den Lagerheimska
unionspolitiken i en annan .dåger än den svenska sam-
- 18 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
