Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3, den 19 oktober 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS ÅKERHIELM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Af de första kammarens män, som under det "nya"
handelspolitiska systemets glansår spelade en
ledande roll, återstodo vid årets riksdag icke många.
Den ene efter den andre hade afgått, mest på grund
af ålder, ty i hufvudsak var det en äldre generation,
som 1888 kämpade sig fram till en förhärskande
ställning. En stod dock kvar med oförminskad kraft
och oförsvagad auktoritet: f. presidenten frih. Lars
Åkerhielm. Genom högerpartiets omskiftningar
under senare år hade han fasthållit vid de politiska
principer han en gång gjort till sina, en konservativ
till hela sin åskådning och hela sin läggning, men
en konservativ af det slag, som städse räknade med
den närvarande tidens faktorer och aldrig hängaf sig
åt romantiska drömmerier om det en gång
hädan-farnas återuppståndelse; därtill den skicklige
ämbetsmannen med en kunskap i de administrativa
författningarne utöfver det vanliga måttet och en
förvaltningsteknisk erfarenhet, som knappast tålde
jämförelse. Som ett hårdt slag kändes det därför
för hans meningsfränder, när underrättelse ingick,
att han undanbedt sig återval till det mandat på
Bohusbänken, han innehaft alltifrån hösten 1890, men
äfven kammaren i sin helhet skall för visso känna
det tomrum, som uppstår efter denne fint bildade,
vältalige och i debatternas florettstrid icke många
likar räknande parlamentariker.
Albert Lars Evert Åkerhielm är född i
Stockholm den 14 april 1846, ende son till öfversten, frih.
Claes Edvard Åkerhielm till Blombacka och hans
maka Gustafva Vilhelmina Askerbom. Student i
Uppsala 1863 aflade han därstädes hofrättsexamen
1869 och blef 1872 vice häradshöfding. I likhet
med flera andra framstående riksdagsmän gjorde
han sina första politiska lärospån som tjänsteman i
riksdagens kansli (1874—76), samtidigt med att han
samlade meriter som extra ordinarie i k. rmts, där
han sistnämnda år avancerade till t. f.
kanslisekreterare i finansdepartementet och 1878 utnämndes till
kansliråd och byråchef i samma departement.
Härunder arbetade han tillika i kommittéer: 1876 vardt
han sekreterare i kommittén för
döfstumundervisningens organisation, 1880 ledamot i kommittén för
domänförvaltningens ordnande. Dessutom
tjänstgjorde han 1884—89 som riddarhussekreterare.
Efter att i mars 1888 ha mottagit utnämning till
expeditionschef i finansdepartementet kallades han den 28
september 1889 att efterträda. Johan Henrik Lovén
som konsultativt statsråd 1 den Bildtska ministären,
på hvilken arbetssamma och kräfvande post han
kvarstod ända till den 27 okt. 1899, då han afgick, kanske
närmast för att undvika dissens från Boströms
ståndpunkt till frågan om den norska flagglagens
notifikation. Samtidigt utnämndes han till den befattning
som president i kammarrätten, hvilken han 1911 vid
uppnådd pensionsålder lämnade.
Som ofvan nämndes hade Åkerhielm 1890 af
Göteborgs och Bohus läns landsting invalts i första
kammaren. Som politiker väckte han först större
uppmärksamhet, när han 1896 i statsrådet uttalade
en afvikande mening vid aflåtandet af den
Annerstedtska rösträttspropositionen om bl. a. sänkning
af inkomstcensus från 800 till 600 kr. Denna
sänkning befarade frih. Åkerhielm i trots af alla därvid
knutna garantier skola "medföra en förskjutning i
den nuvarande politiska maktfördelningen därhän,
att den jordägande klassens inflytande på andra
kammarens sammansättning kommer att i afsevärd
grad försvagas," hvilket inflytande han betraktade
"såsom en af de förnämsta garantier, vår nuvarande
konstitution inrymmer, mot förhastade och icke
tillräckligt förteredda och öfvervägda förändringar
inom vårt stats- och samhällslif." I sinom tid fick
han upplefva långt mera ingripande förslag från k.
m:ts sida till rösträttens utvidgning och kämpade
därvid i det längsta för inkomstskatteförordningens
undandragande undan de gemensamma voteringarne.
1907 lade han också sin rösträtt emot den
Lind-man-Tällbergska kompromissen. "Det har", yttrade
han, "icke fattats vare sig lock eller pock, smicker
eller hot for att förmå första kammaren att
underkasta sig hvad som i dagligt tal går under namn
af de Tällbergska vilkoren. Man har sagt, att de
män äro framsynta, och hafva en vidsynt blick, som
äro hågade att taga dessa vilkor. Det är mycket
svårt att säga, hvad framtiden bär i sitt sköte. Det
kan hända, att framtiden en gång kan komma att
visa, att det var icke på den sidan, som
framsyntheten låg." Var det månne ett erkännande häraf
som gjorde, att första kammarens höger efter
representationsförändringens genomförande visade sig
angelägen att söka förvärfva frih. Åkerhielm till
ledare?
Formellt blef han väl aldrig detta. Men alltifrån
1902 hade han säte i förstakammarmajoritetens
förtroenderåd och ända från 1900 i talmanskonferensen,
hvilka båda poster väl vittna om det anseende och
förtroende han åtnjöt från sina meningsfränders
sida.
Särskildt var detta förtroende stort i fråga om
unionspolitiken, där frih. Åkerhielm väl till slut
kunde betraktas som en af de främsta
representanterna för 1890-talets mera bröstgänges tendenser.
Redan 1889 var han en af Sveriges underhandlare
vid revisionen af Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden. År 1905 hade
han säte i hemliga och särskilda unionsutskotten.
Vid den sista af 1905 ärs urtima riksdagar nämndes
han till första kammarens vice falman.
Frih. Åkerhielms sista yttrande i riksdagen gälde
ålderdomspensioneringen. Den gamle varsamme
kammarrättspresidenten fruktade, att förslaget ej
hunnit underkastas tillräckligt grundligo pröfning och
att det förutom särskilda utskottet stående komme
att få karaktären af ett hastveVk. "Om jag skulle
söka karaktärisera utskottets betänkande, skulle jag
vilja säga, att utskottet lappat och här och hvar satt
en ny klut på de segel, hvilka skola föra skutan i
hamn. Jag för min del tror icke, att det blir någon
trygg hamn, utan att den närmast måste anses som
en tillfällig nödhamn. Hela förslaget får karaktären
af ett provisorium, och jag anser därför, att det är
bättre att skjuta fram frågan och sedan längre fram
komma med ett mera grundligt öfvertänkt förslag.
För mig själf, som gjorde mitt inträde i det politiska
lifvet år 1888 eller just vid den tiden, då de sociala
frågorna på allvar upptogos till behandling, skulle
det hafva varit en synnerligen stor tillfredsställelse,
om jag vid slutet af min riksdagsmannabana hade
kunnat vara med om antagande af ett förslag i denna
viktiga fråga. Men då jag icke med godt samvete
anser mig kunna ansluta mig till det föreliggande
förslaget, finnes för mig ingenting annat att göra
än att följa dem, som yrkat afslag".
Säkert skall emellertid ingen känna
större"tillfredsställelse än frih. Åkerhielm själf, om han i detta
hänseende icke blir sannspådd.
Bland enskilda uppdrag, frih. Åkerhielm innehaft
eller innehar, må nämnas, att han är vice ordförande
i styrelsen för vårt lands främsta pänninginstitut,
Skandinaviska kreditaktiebolaget.
- 34 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
