Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5, den 2 november 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mnr3nnv~o ’ *-**-*?<&
GUISEPPE VERDI
FOR H. 8. D. AF DIRECTOR MUSICES VID UPSALA UNIVERSITET HUGO ALFWÉM.
Vår främste Verdi-kännare, director musices vid Upsala universitet, Hugo Aifwén*, själf en af
Sveriges allra främste kompositörer, har tillmötesgått H. 8. D:s framställning och tillsändt oss
följande ypperliga anteckningar om den store mästarens lefnad. Visserligen ha de kommit något senare
än önskligt v ar it, men genom dessa få dagars uppskof efter WO-årsjubileet ha de ju intet förlorat i intresse.
Ett lif fullt af bittra sorger, rastlöst arbete, många
nederlag och glänsande segrar: en mans lif!
För att börja från början, så föddes Vèrdi den 10
okt. 1813 i Roncole, ej långt från Busseto, den lilla
lombardiska staden i Parma. Hans fader var
gästgifvare eller något i den vägen och hade ondt om
pängar. Redan tidigt fick den lille Beppe uppträda
i lifvets bittra drama. Det var år 1814, då
koalitionstrupperna trängde in i Busseto och foro fram med
kvinnor och barn som serber och bulgarer. Till och
med de olyckliga, som sökt tillflykt i kyrkan, blefvo
skoningslöst massakrerade. Så hade det äfven gått
den ettårige gossen, om icke hans moder lyckats
gömma sig med honom i kyrkans torn.
Unge Verdi växte upp och började känna sig
musikalisk, lian fick en liten spinett och organisten i
Roncole undervisade. Det gick raskt framåt och
snart kunde den gamle organisten ej lära honom
något mer. Med stora försakelser lyckades hans fattige
fader sända honom till skolan i Busseto. Den lille
elfvaårige Beppe var dock en ädel själ, som för att
hjälpa föräldrarna antog ett honom gjort anbud att
öfvertaga sin förre lärares plats som organist i
Roncoles kyrka, hvarvid han alltid måste gå till fots
den tre mil långa vägen mellan Busseto och sin
hemort. Under denna sin skoltid, lärde han känna
en man, som blef honom en god vän och hjälpare
under de kommande åren. Det var den rike
köpmannen Barezzi i Busseto. På hans bekostnad
fick Verdi fortsätta sina studier i musik för den
kunnige domorganisten Provesi, och den rike
mannen sörjde äfven för hans öfriga utbildning. Då Verdi
senare sökte inträde som elev vid konservatoriet i
Milano rönte han den motgången att blifva refuserad.
Själf fick han aldrig veta orsaken, men det har berättats
att anledningen egentligen varit den, att vederbörande
funnit hans handställning vid pianospelningen
hopplöst dålig och att han som tonsättare
visserligen ägde fantasi, men brast i kontrapunkt. Han
var nu nödd att taga privat undervisning och
vände sig då till kapellmästaren Vicenzo Lavigna,
hvilken strax visade sig vara just den lärare, som
Verdi behöfde: icke endast en duktig teoretiker,
utan framför allt en praktikens man. Efter
fulländade studier för Lavigna återvände Verdi till Busseto
för att öfvertaga befattningen efter den aflidne
Provesi som ledare för Bussetos Filharmoniska sällskap.
Det var endast med själföfvervinnelse som Verdi
kunde förmå sig att lämna Milano, där han var på
sitt rätta verksamhetsfält; men då han mottagit hjälp
till sin utbildning från hemorten, ansåg han sig ej
kunna handla annorlunda. Mycken glädje fick han
icke heller i Provesis mantel, ty prästerskapet såg ’
med oblida ögon, att platsen gifvits till en profan
musiker och lät honom därför bita i många sura
äpplen. Verdi hade många vänner i staden, som
togo hans parti, och tack vare sin öfvermakt, afgingo
de också med segern. Vid denna tid gifte sig Verdi
med sin välgörares dotter, Margherita Barezzi samt
fullbordade sin första opera, Oberto. De kyrklige
fortsatte dock alltjämt med sina trakasserier och
lyckades slutligen pina ut Verdi så grundligt, att
han skuddade stoftet af fötterna och ånyo begaf sig
till Milano. Där blef hans Oberto uppförd 17 nov.
1839.
Operan blef visserligen en framgång, men höll
sig dock ej länge uppe på grund af den underhal-
tiga texten. Så följde de oundvikliga
beställningarna. Impressarion Merelli anmodade honom att
skrifva tre nya operor. Den första skulle blifva
ett komiskt stycke, Konung för en dag. Men
just då Verdi stod i begrepp att börja arbetet,
drabbades han af en förfärlig sorg: hans hustru och
båda barn dogo kort tid efter hvarandra. Förintad
at den svartaste förtviflan var han ju oförmögen
att hängifva sig åt skapandet af en opera buffa.
Impressarion höll dock på öfverenskommelsen, så
Verdi var tvungen att bita tänderna samman och
skrifva de muntra melodierna. Operan blef
visserligen färdig, men det var ett dödfödt foster, som
både publik och kritik trampade på. Detta
nederlag fördystrade Verdis sinne än mer, och han
beslöt att fullständigt sluta upp med kompositon. Han
anhöll att få bli löst från kontraktet med Merelli, drog
sig tillbaka i ensamhet och försjönk i ett tillstånd
af apatiskt svårmod. Impressarion lyckades dock
ånyo väcka den nedbrutnes intresse genom att låta
honom liksom af en händelse få se texten till en
opera, Nabucco. Verdi började åter, fast i
begynnelsen halft motvilligt, att komponera; aria lades
till aria och en vacker dag var operan färdig. Den
framfördes första gången 9 mars 1842 på
Scala-teatern i Milano. Denna opera blef Verdis dittills
största framgång och fastslog en gång för alla hans
rykte som tonsättare. Sorgen öfver hustruns död
hade efter handen lagt sig och han gifte sig ånyo,
denna gång med Nabuccos primadonna, Giusepina
Streponi. Nu kom Verdi åter i arbetstagen. Året
efter Nabuccos premiär hade han en ny opera
jär-dig, / Lombardi alla prima crociata; därefter
Er-nani, den första af hans operor, som fann vägen
till utländska scener. Verdi hörde icke till dem,
som hvilade på sina lagrar. Slag i slag följde
operorna / due Foscari, Alzira, Attila, Macbeth,
I masnaderi, Il corsaro, Louise Miller och
Sti-fllio; ingen af dem lyckades dock att under någon
längre tid hålla sig kvar i publikens bevågenhet.
Men så kom åter en stor dag. Det var, då den
härliga Rigoletto år 1857 uppfördes i Venezia.
Denna premiär gjorde Verdi världsberömd. Härefter
följde // travatore (trubaduren) och La traviata
(Den vilseförda), hvilka bland alla Verdis operor
förvärfvat sig den största populariteten. De anses
äfven som de för Verdis både fel och förtjänster
mest betecknande verken från hans första period.
Men nu hopade sig åter motgångarna. Verdi hade
fått en beställning från Paris, och lät härigenom
förleda sig till att i rasande fart raspa samman en
opera. Les vèpres siciliennes, hvilken blef ett fiasco.
Samma öde drabbade äfven Simon boccanegra.
Bättre gick det däremot med Un ballo maschera,
som framfördes 1859 i Rom. (Den handlar om
den svenske kungens Gustaf III ynkeliga slut).
Efter detta följde två nya beställningar: Petersburg
fick La forca del destino och Paris Don Carlos.
Framgången blef dock ringa.
Emellertid hade Verdi tröttnat på att skrifva
operor i ständigt en och samma billiga schablon och
gick därför att söka nya skönhetsvärden. Under
fyra år lyssnade han tyst och uppmärksamt till alla
de nya toner och idéer, som brusade genom tiden,
men mest lyssnade han till allt det nya som
strömmade upp ur hans egna själsdjup — allt under det
han sofrade och skref. Så när tiden vardt fullkom-
- 73 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
