Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10, den 7 december 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖST I ÅHOLMSPARKEN.
FÖR HVA1? 8 DAG AF KARL-ERIK FORSSLUND.
(FÖRETAL. För dem, som ännu inte äro, men snarast böra bli intresserade och verksamma medlemmar af Svenska
Naturskyddsföreningen, må nämnas, att Åholmen, belägen i västra delen af Mälaren midt emellan Strömsholm och Kvicksund, räddats undan
förstörelse genom att af göteborgaren Sven Bergius inköpas och skänkas till staten såsom Sveriges 1J:te nationalpark.)
]ITT, sitt, var så god och sitt!
ropade nötväckhanen, därhän
fladdrade och flängde och
klättrade och klängde
omkring sin käresta — från träd
till träd, uppför stammen och
utför igen, med samma fart
och vighet antingen han
sprang upp mot toppen i
riktig och naturlig ställning
eller kilade utför med hufvudet före och stjärten rakt
i vädret. Ett konststycke som ingen annan vingad
klättrare gör efter, och som han nu aflades att visa
i all dess halsbrytande djärfhet och smidiga
elegans för sin utkorade.
De hade nyligen råkats och funnit hvarann. Båda
voro födda i trakten, han i en dunge bortåt Stora
Ekeby, hon på andra sidan sundet bortom Stensjö
gård, nog långt ifrån hvarann för att aldrig förr ha
träffats. Han var nu så pass långt hunnen i ålder
och visdom, att han beslutit sig för att sätta bo
nästa vår och att redan nu på hösten se sig om
efter en husfru.
I Åholmsparken skulle de bo, det fick han snart
klart för sig under sina ströftåg. Han hade t. o. m.
flera olika våningar på förslag. Där fanns godt om
gamla ekar och lindar med både stora och små hål
i stammen, de allra präktigaste krypin som lätt
kunde förvandlas till de allra hemtrefligaste kamrar.
Men hvilket det skulle bli, det skulle hon själf vara med
och bestämma, när han väl funnit henne, den rätta.
Han fann henne snart. Han kände nästan vid
första blicken, att det var hon och ingen annan.
Hon var det finaste och ljufligaste han sett i sitt
unga lif. Det mjuka hvita bröstet, den
sammetsgråa kappan på ryggen, det svarta bandet genom •
ögonen, de bruna vingarna med deras ljusgråa
tvärstrimmor i det stilfullaste mönster, allt var
fulländadt och bedårande. Och tänk, den varmt
orangeröda undergumpen! Och Herre Gud, hela den
smärta lätta gestalten, ett under af liffullt och
väl-vuxet behag!
Han var själf en kvick och välskapad yngling och
fann nåd för hennes ögon. De hade intet skäl att
dröja med förlofningen eller hålla den hemlig. Och
det befanns att hon också hälsat på i
Åholmsparken och drömt om någon stilla vrå därinne för sina
återstående dagar. När hon blygt berättade den
drömmen, rusade han yr af förtjusning rakt uppför
stammen på en skyhög gammal björk och ropade
sitt allra muntraste och klangfullaste sitt — sitt —
sitt - rätt - rätt - rätt!
Dit skulle de nu tvärt på skifvan för att se på rum.
De flögo öfver landsvägen vid gårdarna kring
Mellansundet. Där stodo några ekar, de vackraste
i hela nejden.
— Här skulle man kunna bo, tyckte hon och
slog ner i en af dem. Inte för att hon menade
något allvarligt med förslaget, men hon kunde lika
litet som han låta bli att slå till på hvarenda
trädstam i deras väg för att leta efter larver och kryp
i barksprickorna eller kanske bara för att få sig en
treflig och uppfriskande klättring till omväxling med
flykten.
— Kanske, svarade han. Men det är något
konstigt med de här gubbarna. Si här!
Han hackade med näbben på en fyrkantig
grön-målad järntafla, som satt fastskrufvad vid stammen.
— Nå, låt bli det där! sade plötsligt en grof gam-
mal röst ur ekens Krona. Ge er härifrån bara,
annars blir det stämning och böter. Schas!
Nötväckan flaxade skrämd sin väg och slog ner
i en ek bredvid. Den hade en mildare klang i sitt
brus.
— Nå, så farligt är det inte, sa den. Vi är
fridlysta förstå ni. "Naturminnesmärke, fridlyst
enligt lag", står det på oss allihop. Det blef gjordt
i sista stund, som ni ser.
Ja, sannerligen. En hel skara ståtliga ekar växte
på kullen, med vida, vackert hvälfda kronor, som
jättestora hattsvampar på tjocka pelare till fötter.
Men skaran hade glesnat, mellan dem stodo flera
väldiga stubbar i gräset, de glattaste och rymligaste
dansbanor för småfåglar, och bredvid hvar och en
låg den afkvistade stammen af en gammal ek, som
en jättebål med afhuggna lemmar, eller som en
ofantlig kanon, kvarlämnad på slagfältet efter en
stor drabbning.
— Det där är människans verk, sade den eken
som talat först. Sånt roar hon sig med.
— Ja, sade den andra. Men det är också hon
som räddat oss. Hon är ett underligt djur, men man
får vara rättvis. Nu rör ingen människa oss mera
— och inte er heller, om ni bo hos oss. Här få
ni husfrid, småttingar. Slå er ner bara!
Han sträckte på sig och pöste, så den prydliga
taflan riktigt skulle synas, och alla de andra gjorde
likadant. Men nötväckorna tackade och flögo sin
väg, det var inte här vid landsvägen och gårdarna,
de drömt sitt hem, det var bara förgården till
paradiset.
De flögo genom en skogsdunge, öfver en åker,
öfver en smal vasskantad å, nästan alldeles
igenväxt, men ännu med en gammal halfmurken bro.
Och där på andra sidan började härligheten. Där
låg en gammal gård, men manbyggnaden var borta,
och stall och ladugård och lada stodo tomma med
trasiga halmtak och gapande dörrar och fönster. På
den närmaste kullen växte några resliga enar,
py-ramidformiga och höga som cypresser. Bland dem
stodo några ekar, en åldrig hängbjörk, liksom svept
i släpande guldgult spetsverk, och en gammal lind,
hufvudet högre än alla de andra.
Det unga paret dröjde en god stund på kullen,
flög från träd till träd, letade kryp och lekte tafatt,
och stannade längst hos den gamla linden, som var
ett helt stort slott för sig. Där gick en hög och
bred port genom stammen nere vid marken, barken
var ett nät af djupa fåror och hårda åsar mellan
dem, och där fanns en massa rum, stora salar och
små trefsamma tornkamrar, somliga redan upptagna
men andra ännu outhyrda och lediga.
De snokade i alla springor och tittade in i alla
hål, snodde rundt stammen, kilade upp och ned och
ut och in. Men de stannade inte heller där. Där
var för glest beväxt, där luktade för starkt
människa och tamboskap. Marken hade betats i åratal,
och träd hade huggits. Längs stigen in i parken
stod en lång.rad låga stubbar, halft öfvervuxna af
plantor och ungträd med blad som jättehänder,
liksom öppna och sträckta för att gripa en liten
fågelkropp, och utan en stam ännu med ett hål att
krypa in och gömma sig i.
De flögo öfver stigen, in i parken — eller rättare
sagdt urskogen. En urskog af alla landets ädla löfträd:
ek och bok, lind och lönn, ask och alm, oxel och
rönn; en och annan sällsynt björk, några
Sykomor-lönnar med bladen fint gråskimrande på undersidan,
- 149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
