Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12, den 21 december 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET FÖRFLUTNA.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
JANNEN hade varit tysk
skeppsredare — en ättling till de
starka och myndiga herrarne
hvilkas deviser och
vapensköldar voro målade på
rådhussalens väggar. Hon var
trettio år yngre än han. Vid
trettiotre år satt hon änka,
med två pojkar i skolåren
och en ståtlig villa i
Bremens Wallanlagen. Hon hade
beundrat sin man, och hon sörjde honom
uppriktigt. Vid hans frånfälle hade hon haft en svag tanke
på att återflytta till Sverige, men det blef inte mera
än en tanke, hon fann sig fastvuxen i den nya jorden,
barnen voro små tyskar, förmögenheten var tysk,
och för öfrigt fanns det svenska minnen tillräckligt
i Bremen så att fosterlandet behöfde inte vara
alldeles borta. Och det var heller ingen Romresa till
Skåne, där hon var född och där hennes flicktid
svärmat på den tysta slättgården med ån och
äppelblommen och de stora hvita skyarna.
Det var alltid så här på försommaren hon
längtade mest till sin födelsebygd. Och allra mest på
soltunga eftermiddagar när vallarnas löfmassor
dränktes i ett guldtöcken och svanarna därnere i parkens
dammar summo i flytande ljus och myggens
rökpelare vajade öfver topparna och allt blef som ett
darrande under, en hemlig melodi, en röst som
hviskade och hviskade längst in i blodet. När hon
då med en liten suck återgick till sina sysslor,
kunde rummen och allt omkring henne bli
främmande som en hotellvåning. Hon tyckte att hon
bodde i en annans hus. Hennes man lefde kvar i
lyxen, som han skaffat ihop, men hon kom inte
längre ihåg honom som den i hvars lif hennes eget
gått upp. Minnet af honom blef plötsligt minnet
af ett bekant ansikte, men inte mera.
Efteråt kände hon ett fysiskt obehag af dylika
stunder, och hon måste ta bort det med musik.
Hon sjöng och spelade sig lugn. Bara när hon var
lugn var hon glad. När hon satt vid pianot såg hon
med sina trettiofem år ännu ut som en ung flicka.
Hon var mycket blond. I barndomen hade hennes
hår varit nästan hvitt. Litet smal om kinderna, med
små gråa, lätt fuktiga ögon och ett egendomligt
barnsligt drag öfver pannan, var hon vackrare än
hon själf brydde sig om att ta reda på. Det var
något mjukt och rörande öfver hela hennes varelse
och mjukast var rösten - endast litet tunn numera.
Förr hade hon sjungit mycket och gjort lycka
äfven utanför hemmet.
Nu var hon först och sist mor. Med armarne om
de båda pojknackarna promenerade hon lycklig och
stolt i Borgarparken. Det var en vacker trio att
se på. Hon förde ett gästfritt hus. Hon var glad
att se människor och därför blefvo människorna
glada’ att se henne. I mannens lifstid hade det
Mtint-zingska hemmet varit ett sällskapscentrum.
En middag när hon mot vanligheten satt ensam
— det var tidigt i juni och pojkarna voro på
feriebesök hos kamrater — anmäldes ett besök. Hon
ögnade på kortet och for upp. Hon förstod inte
själf att hon blef-så glad. Åjo, förresten. Undra på
att man blef glad, när det kom lifslefvande hälsningar
från Sverige och hälsningar som-man kunde få säga
du till!
1 en minut var hon ute i vestibulen. Hon
omfamnade en lång, framåtlutad man, och mannen böjde
sig mot henne och med en liten half fråga i blicken
kysste han hennes kind. Så sträckte han båda
händerna till goddag, log, men blef strax märkvär-
digt allvarsam igen, tog så till att skratta liksom’
för att skydda sig, höll plötsligt upp, stod bara och
såg.
— Men kära Ernst, det var då en glädje Hur
mår du, hur mår ni hemma, hur mår Sverige?
— Det var mycket på- en gång, skrattade han
igen, jag kan bara svara för mig, och jag mår
utmärkt. För Sverige få andra svara. Jag kommer
förresten från annat håll.
— Ack, så’n skada. Jag som satt och var så
svensksjuk i går. Men var har du varit?
— I.Amerika.
— Ännu en gång?
— Ja, och utan att ha gjort något ondt. Nå, inte
mycket godt heller.
— Så längesen vi träffades.
— Två år.
Hon erinrade sig att han kommit till hennes mans
begrafning; var det verkligen inte mer än två år
sedan dess? Hon tyckte att det låg en liten
evighet mellan då och nu, men ibland var det som i
går alltsammans. Ernst Liberg var hennes närmaste
släkting och barndomsvän. Han var bruksdisponent,
ungkarl och ett stycke original. Ett stort knotigt
ansikte med hård mun och milda, klena ögon som
jämnt blinkade. En ren panna. Långsamma, nästan
säfliga rörelser som verkade ansträngda — alldeles
som om han oupphörligt fick brottas med en dold
nervositet. Hvarannan minut tryckte han fingrarna
mot tinningarna.
— Greta är sig bra lik, sade han. Lika ung och
lika vacker. Han gjorde en bugning som skulle
föreställa humoristisk. Den var stel och tafatt.
Hon rodnade. Det föll sig så löjligt alltsammans.
Hon rodnade inte öfver artigheten, inte heller öfver
det klumpiga sätt hvarpå den sades, det var
någonting annat och det var det att Ernst Liberg alltid
tycktes tala till hälften för sig själf. På det viset
fingo hans ord liksom en djupare betydelse. Man
kom inte undan dem lika lätt som ett vanligt smicker.
Hur ohjälpligt densamme han ännu var! Precis som
förr i världen när de lekte tillsammans på den gamla
gården med äppelträden och sommarskyarna.
— Hvad gjorde Ernst i Amerika?
Det undgick honom inte att hon inte längre
sade du.
— Jag var ute och tittade på spisar. Och på
negresser.
- Han blef i ett nu inte bara otvungen utan
uppsluppen. Han berättade historier från sitt vandrarlif,
och vid middagen voro de i sin ungdom igen och
alla de gamla minnena fingo passera revy utan
andra kommentarier än ett par glada människors
skratt. Från balkongen sågo de en guldstänkt kväll
falla öfver lindarna på vallen. På bänkarna i parken
satt folk och läste och barn stojade mellan
grönskan. När det blef tyst en stund hördes
springvattnen. Långt borta i hamnen blåste ångare.
Syréndoften slog upp mot de två.
— Vill inte Greta sjunga något? frågade han tyst.
Han vände sig inte emot henne utan stod och såg
rätt ut i luften.
— Kära Ernst, jag vet inte. Det var förr; nu går
det så dåligt med sången.
— Det duger åt mig, det vet Greta.
Hon sjöng ett par visor med sin mjuka och tunna
röst. Välljudet svepte in dem på nytt i minnens.
Med de hvita händerna på klaviaturen plötsligt
maktlösa, liflösa, uttömda — satt hon tyst en stund efter
den sista tonen.
Han rörde sig inte. I balkongöppningen stod
hans profil svart mot rymden.
- 181 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
