Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12, den 21 december 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
t£ 8 Ds STOCKHOTMSrOTOGnAF.
ten i spinnsalarna
är unken och tjock
af våta plagg och af
det fina dammet,
som sprides från
väfstolarna. Det ar
visserligen eldadt i
rummen, men
ventileringen är ingen
annan, än då dörren
utifrån öppnas,
insläppande den kalla,
råa luften.
Knappast kunna vi
undra på, än mindre
fördöma dessa
stackars arbetare och
arbeterskor, om de
söka få afbrott i sitt
dystert enformiga
lir. Men hvad hafva
de, som kunna lyfta
deras sinnen öfver
dagens slitlif?
Intet annat än krogar
och
ölförsäljnings-ställen. Bara några
steg behöfva de gå,
för att finna hvad
de söka. Tullnären Hypof visste hvad han gjorde,
då han i tullstugan nere mot sjön hos
vederbörande anhöll att få sälja öl. fian hade fått
tillåtelsen och handeln gick friskt undan. Han hade
emellertid konkurrenter i grannskapet, bland hvilka
bryggeriet och ölförsäljningen i hörnet af Lilla
Meijtensgränd är den förnämsta. Särdeles då
bryggar Wijre vant innehafvare däraf. "Den godhjärtade
Wijre", suckar en trasig figur, som med dröjande
steg glider oss förbi i dimman, "jag minris se’n den
tiden jag var ung, hur den token Fagge,
trädgårds-mastaren, kunde sitta dagen lång och kvällen med
och stjälpa i sig stop efter stop hos Wijre. Då hans
slantar tagit slut, söp han upp kläderna på kroppen
— den fulingen Wijre sålde väl paltorna för en
styfver. Och i sin egen trädgård — ligger längre
bort, hviskar den hesa rösten ur dimman — sålde
han väl också öl, men måtte själf druckit upp det
mästa, eftersom det var bara fattigdom och elände
i hans gård.
— Är detta tidens lifsglädje, undrar min
följeslagare på denna promenad.
Ja — detta var tidens lifsglädje, sedd på nära håll.
Och bland de gestalter, hvilka sedan skulle komma
att framstå i ett slags trollskt sagoskimmer.
— Men det måtte ock ha varit något annat
Flitens stilla lampa
— Ursäkta! Flitens hemstöpta talgljus
— Sak samma. Visa mig ett trefnadsfullt
handt-verkarhem, med mästare, gesäller och lärgossar,
och med kära mor som sysslar i sitt välförsedda
skafferi. Trashankar har jag ingen lust att se. Och
för öfrigt voro väl inte alla fabriksarbetare omöjliga
suputer.
— Inte alla, men flertalet; folk söp okristligt den
tiden.
— Låt mig nu i alla fall se en mindre dyster
tafla.
De båda nutidsmänniskorna få snart ögonen på
en annan spöksyn. Två herrar mötas; en går, den
andre åker i schäs. Den gående är en af herrarne
Apiarie, stor fabrikör och arbetsgifvare till hundratals
människor. Han lyfter på hatten för den åkande. Låt
oss lyssna, kanske vi kunna höra deras spöktysta ord.
Kliché Benqi bHJve^fparr*,,
GARDSINTERIOR VID VERMDOGATAN
— Se, god dag, bäste bror, hälsar den åkande;
hvart galler färden, om jag får fråga?
— Ja, det är nog långt lidet på dagen, men jag
måste ha tag i någon af hallrättsherrarna för att få
biträde mot mina spinnerskor. Nu ha två af dem
igen lupit sin kos, smakar inte mamsellerna förstås,
att sitta stilla och spinna, ska ut och löpa kring
gatorna med sina kavaljerer. Men vänta mig! Lilla
Qreta har nog göra en god tid innan hon på
spinnhuset har afbetalat sin skuld till mig. Tjugufem
och en half daler. Tycker den slynan det är
trefligare i Långholmens raspstuga än i min fabrikssal,
så må hon få sin vilja
— Lilla Qreta — en rätt vacker tös. Hör du,
bror Apiarie, kan jag inte få lösa henne från dig,
och ta henne själf?
— Själf? Aha, bror Obbarius, det lärer inte vara.
mindre att göra i din spinnsal än i min. Och hon
ar snäll i fingrarna, när inte frihetsbegäret anfäktar
henne. Nej tack, käre bror! Till rasphuset skall
hon och därefter till mig själf igen.
— Nana, var inte illa menadt. Men, käraste och
värderade bror, vi skola ha en liten assemblé hemma
hos oss om några dagar. Min dotter är skicklig på
clavesin och sjunger snällt. Min hustrus kokkonst
känner du, och min vinkällare är dig icke obekant.
Det blir ett litet, men allt för lustert sällskap. Vi
hoppas du och din familia gör oss den äran.
— Med största nöje, bästa bror Obbarius. Framför
min vördsamma kompliment till din aimabla fru!
Vi se den gående herrns rockskört fladdra bort \
riktning mot staden, och pudret ryker i lätta moln
från herr Obbarius peruk, då han lyfter hatten till
afskedshälsning. Kusken vänder hästen inåt ett
nytt hus i fabriksraden och schäsen försvinner i den
breda, låga portöppningen.
Något upplifvade fortsatta vi vår vag. Jag ser ett
ljust leende kring min följeslagares mun och förstår
att åsynen af de två gamla spökande herrarne icke
alls skrämt honom, utan tvärtom för hans inre blick
framlockat ljusare bilder af gångna dagars glada
säll-skapshf. Då jag finner det vara synd att på nytt
försanka honom i mörka tankar, omtalar jag att i
ett af dessa små hus bodde en gång en snickare,
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
