- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 15 (1913/1914) /
196

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 28 december 1913 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAR 8 DAG

säger gummorna. Skolmästaren gnider sina ben.

— Ja, det må I säga — Gud signe människan!
Ville hon ock snart öppna grinden för oss, fattiga
larfvare. Här är så förbistradt kallt.

Gång efter annan klagar han på kylan och gnider
sina ben, gummorna sucka, gubbarna hosta. Snön
hvitnar, blånar, får en svag skär glans ute på ängarna.

Slutligen reser sig skolmästaren och sKUttar fram
till grinden. — En får väl ge sig till känna, säger
han, — kära frun har så mycket att stå i, så det
är väl bäst, en ger sig till känna.

Men när han rör vid grinden, går den upp.
Skolmästaren står en stund tveksam, så vinkar han åt
de andra och svänger sig in på gården. De nio
gamla gå öfver gården, följa hvarandra i spåren,
som om de gingo öfver en dyrbar matta. —
Vackert gubbar, vackert gummor! säger
skolmästaren. — Gå vackert!

Och de gå vackert. De smyga rundt knuten och
stanna vid kökstrappan. Köksdörren står på glänt,
skolmästaren skjuter upp den med kryckan och sticker
fram hufvudet så långt han kan. Där sitter drängen,
där sitter pigan. Allt är som det skall vara på Hilleborn,
tyst och stilla. Kära frun är icke i köket, och då
kan han väl drista stiga på utan kallelse, hälst som
det drar så snålt i gryningen.

— Guds frid och god jul, hälsar skolmästaren.
Och då han inte får något svar, upprepar han sin
hälsning med högre röst. Drängen vrider på
hufvudet och ger honom en slö, dolsk blick.

— Hvad skriker du efter? Gå din väg.

Gå din vag? Skolmästaren böjer ned hufvudet
och skubbar örat mot kryckskaftet. Gå din väg?
Nå, han vet ju, att Anders är dorsk och ilsken af
sig. Och lilla frun kommer väl själf ned i köket,
hvad det lider. Han rynkar ihop sitt ansikte till ett
leende och säger:

— Det skulle väl inte vara julafton i dag, inte?
Jag tyckte eljest mest att det luktade julamat ända
vid Lillhammars kyrka.

— Här ét inte jul, säger drängen och reser på
sig. — Och inte blir det. Hvad är ni för några?
Hur många är ni? Nio stycken? Stang dörren
gubbe! Och alla utsocknes! Skulle du räkna alla
insocknes fattiglappar, som ränt här, så räckte inte
griffeltaflan till för dig, skolmästare. Se det var jul
hela året det! Kan det varda beståendes!

— Som Skriften säger — börjar skolmästaren,
men drängen går emot honom och spottar framför
honom på golfvet.

— Tvi alla fattiglappar! Ni har gnagt henne in
på benen, men nu är det slut. Inte klagar jag för
min skull och inte för Malins. Vi ha haft lön och
kost efter ordning. Det är frun själf, som fått släppa
till köttet. Vet du hvad som finns kvar af
Hilleborn? Ja, se dig om stryker, det är inte stort mer,
1 har lämnat. Julamat skulle I alla ha, och
påskamat och pingstamat och mat hvar dag i veckan.
Bara I kom snällt och stilla och inte förde väsen,
så skulle I ha tills det inte fanns brödkanten kvar
för frun själf. Tvi! Gå er väg!

Skolmästaren blinkar och kniper ihop läpparna.
Stryker, det är ett hårdt ord för en skolmästare,
om han också går på roten.

— Du Anders du, säger skolmästaren. Du är allt
•en kaxe du. Det är mest som om du vore
brukspatron själf.

Drängen har åter vändt sig mot spisen, nu
svänner han plötsligt om på klacken.

— Vill du se’n? — Hvem? frågar skolmästaren
»och klipper med ögonen.

— Brukspatron, din stryker. Si, jag tror, att du
finkar mot dörrn.

— .Är han hemkommen då?

Drängen svarar inte, pigan svarar inte.
Skolmästaren står där i dörrvrån och gnuggar örat med
kryckskaftet. Och när han nu hvarken tänker på
julamat eller på kära fruns blida ansikte, så kan han
tydligen höra de tunga stegen i sofkammaren. Det
är inte fruns steg.

— Då tör det väl inte bli något i år då, säger
skolmästaren och makar sig ut på trappan. Kanske
han Anders vid tillfälle kunde hälsa frun, att de
fattiga från Lillhammar —.

Drängen säger:

— Frun dog i förrgårs afton.

Skolmästaren står en stund stilla och hänger med
hufvudet. Så suckar han tungt och kryckorna börja
skramla nedför stentrappan. — Frun dog i förgårs
afton, upprepade han hviskande för sina
följeslagare. Gubbarna säga ingenting, men gummorna
upprepa orden för hvarandra. De äro alla mer eller
mindre lomhörda. Slutligen säger en af dem.

— Kunde en inte till minstingen få se kära frun?
Skolmästaren klipper med ögonen:

— Brukspatron är hemkommen.

Återtåget börjar. De gå i samma ordning som
förut, skolmästaren först, så följa gubbarna, så följa
gummorna. Försiktigt och i hvarandras spår
vandra de tillbaka öfver snömattan. De komma fram
till grinden och skolmästaren lägger handen på
låset. Grinden är stängd.

— Vänt här, hviskar skolmästaren, så går jag och
hämtar Anders. Men hållt er bara stilla, hållt er
stilla, eljest blir det —.

Ett gnissel, ett knarrande gnäll, och skolmästaren
stannar i svängen. Hiileborns tunga port har
skjutits upp, ett blekt gulrödt sken faller öfver trappan.
Skenet försvinner, någonting stort och mörkt
vaggar ut på den hvita snön.

— Hvem står vid grinden?

Frågan upprepas och skolmästaren svarar:

— Det är bara vi fattiga hjon från Lillhammars
socken.

Den breda mörka gestalten vaggar fram öfver
snön, skolmästaren hör, hur tungt och flåsande han
drar ändan, han som kommer emot honom. Det låter
som när en blodhund vädrar utefter marken.
Skolmästaren trycker åter på grinden, tyst men så hårdt
han kan. Gubbar och gummor ty sig samman.

— Skolmäster! Krymplingen rycker till och
ställer sig i så godt gif akt, som kryckor och
krämpor tillåta.

— Är det du, skolmäster?

— Jo, det är som hans nåd befaller, Mårten från
Lillhammar. Det var eljest jag, som lärde Helge
–unga herrn till sägandes — att läsa innantill i bok.

— Jo, jag minns. Hvad vill du här i ottan? Och
hvad har du för strykare med dig?

Skolmästaren upprepar:

— Det är bara vi fattiga hjon från Lillhammars
socken. Vi pläga få julamat af nådig frun, men nu
höra vi, att det kära och nådiga lifvet lyktat.

— Lyktat, upprepar den andre. Och efter en
stund säger han: — Det tör väl finnas någon mat
i huset. Gack till köket allesamman. Men du
skolmäster följer med mig.

— Se så, se så, hviskar skolmästaren till sina
följeslagare, Gu nu bara, gå nu bara, och lyft på
mössan och hälsa som folk —.

En för en vandra gubbarna förbi den stora svarta
gestalten. De se icke åt honom, men i förbifarten
lyfta de hand till mössan. Gummorna niga. En af
dem niger och. niger och tycks aldrig vilja sluta
med att niga. Ändtligen säger hon:

(Forts, å sid. 198.)

- 196 -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:46:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/15/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free