Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 16, den 18 januari 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD HJÄRNE.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Det var sorg i Uppsala den höstdag i fjol, då
professor Harald Hjärne sade farväl till den studerande
ungdomen därstädes. Ty med honom afgick icke
blott en af lärosätets prydnader och’ den historiska
forskningens pånyttfödare å Geijers lärostol. Med
honom afgick tillika en af dessa underbara
universitetspersonligheter, hvilka sträcka sitt inflytande
utöfver sitt ämne, utöfver sin lärosal, utöfver sin
högskola till en ingripande medverkan vid bildandet
af en hel ungdomsgenerations världsåskådning och
tankeriktning. Det är sannt, Harald Hjärnes tunga
har lyckligtvis icke därmed tystnat; hans panna ej
häller därmed fallit ur hans hand, att han lämnat
sin lärostol. Men i alla fall lär förlusten af den
omedelbara växelverkan med ungdomen icke undgå
att göra sig märkbar. Storheten minskas icke däraf,
men inflytandet står dock äfven i någon mån i
proportion till afståndet.
De yttre data i Harald Hjärnes lefnad äro snart
förtaida. Han föddes den 2 maj 1848 på Klastorp i
Västergötland och erhöll i dopet namnen Harald
Gabriel. Fadern var dåvarande kaptenen vid
Skaraborgs regemente, sedermera postinspektören i
Umeä Harald Hjärne. Modern hette Ida Margareta
Benedikta Richert: efter morfadern, den berömde
Johan Gabriel Richert fick han sitt andra dopnamn.
Efter mogenhetsexamen i Umeå blef han 1865
student i Upsala, aflade därstädes 1871 gamla filosofie
kandidatexamen och promoverades följande år till
filosofie doktor med första hedersrummet på en
afhandling "Om den fornsvenska nämnden enligt
Götalagarne" — hans första, men ingalunda sista
arbete i svensk rättshäfd. Samtidigt förordnades
han till docent i historia. De följande åren
utfylldes af författarskap i växlande ämnen — en tid stod
han som redaktör för den af Hans Forssell
grundlagda Svensk Tidskrift — och fortsatta historiska
studier, tills han från 1879 sattes i stånd att företaga
ett flertal utländska forskningsresor, bl. a. till
Ryssland, under hvilka hans blick särskildt blef riktad
på de östeuropeiska folkens historia och dennas
betydelse för det rätta förståendet af Sveriges. Från
höstterminen 1882 förordnadts han därjämte att
förestå den e. o. professuren i historia och blef
1885 dess ordinarie innehafvare. Fyra år senare
efterträdde han Hammarstrand på den ordinarie
historiska lärostol, som han i år lämnat.
Det är svårt för icke-lärjungar att fatta, hvad
Hjärne som akademisk lärare betydt för sin
disciplin. Han k^m icke med någon ny historisk me^
tod: de kritiska principer han tillämpade voro Sven
Lagerbrings och Erik Gurtaf Geijers gamla
bepröfvade. Han utöfvade intet särdeles omfattande
historiskt författarskap: i det fallet når han icke upp mot
vare sig F. F. Carlson eller C. G. Malmström. Man
har icke utan skäl jämfört honom med
engelsmännens berömde lord Acton, hvars litterära
kvarlåtenskap blott utgjordes af ett fåtal volymer, mest halft
eller helt politiska essayer utan lärd apparat, men
om hvars betydelse för engelsk historieforskning
den af hans lärjungar åstadkomna mönstergilla
Cambridge Modern History lika fullt aflägger ett
ojäf-bart vittnesbörd. I uppslagens rikedom har Hjärne
väl knappt haft sin like; därom vittnar icke minst
den ståtliga raden akademiska afhandlingar, som
tillkommit under hans befruktande medverkan och
bland hvilka snart sagdt intet område af svensk
häfdaforskning icke är företrädt. Men hvad han främst
verkat genom har varit den förmåga att gå till
forskning utan förutfattade meningar, utan tyngden af
traditionella föreställningssätt, med abstraherande
från nutiden vid det förflutnas reproduktion, som
visserligen är oumbärlig för hvarje historiker,
ehuru af ingen innehafd i fullkomlig grad, men som
i sällspord utsträcKning fallit på Hjärnes lott. "Under
sin universitetsverksamhet" vittnar en lärjunge, "har
Hjärne visat sig i sällsynt grad kunna abstrahera
från de moderna trossatser, som så lätt anlägga
skefva synpunkter vid det förflutnas bedömande.
Därför ha ock de historiska källorna upplåtit sig
på ett helt annat sätt för honom än för dem, som
utgått ifrån, att en Magnus Smeks och Gustaf Vasas
svenskar resonnerat om politik, moral och religion
ungefär som arfvingarne till Christopher Jacob
Boström eller Lars Hierta. Kritisk forskarblick och
eminent förmåga af intuition ha låtit honom se
sammanhanget i vår historia i ny, ofta öfverraskande,
därför också ofta motsagd dager".
Här skall intet försök göras till uppräkning af
Harald Hjärnes mångahanda historiska skrifter och
essayer. Här skall endast erinras om sådana af
underbart lif fyllda studier som dem om "Renässans
och reformation" med dess teckning af Luthers
personlighet, om "Reformationsriksdagen i Västerås"
och om "Uppsala möte" äfvensom om torson, den
ofullbordade Carl XII:s-skildringen, hvilken kan
betraktas som utgångspunkt för den i mer än ett
hänseende förändrade uppfattning af Sveriges
stormaktställning och den kris, hvarunder den gick
förlorad, st>m nu håller på att arbeta sig fram i strid
med den af F. F. Carlson och Fryxell företrädda.
Det sades ofvan, att Harald Hjärnes betydelse
sträckt sig utöfver det inflytande han öfvat från
katedern. Det var han, som den 29 september och
9 oktober 1892 först formulerade det program:
"Försvar och reformer", hvaruti den svenska högern
halftannat årtionde senare skulle söka sin förnyelse.
"Sveriges bestånd går framför alla dess särskilda
statsinstitutioner", yttrade han vid sistnämnda
tillfälle. "Det svenska folket har, om det på allvar
vill trygga sin själfständighet, i detta allvar, i den
samhörighetskänsla, som ett sådant ansvar föder,
den enda borgen, som mänsklig makt kan gifva,
för sin förmåga att hitta sina rätta vägar, äfven
efter irrfärder och misstag." De orden väcka
resonans den dag i dag är.
På 1890-talet var Hjärne i Uppsala flera gånger
liberal kandidat till andra kammaren. Men när han 1902
ändtligen dit invaldes, skedde det med högerns
röster och det var mot en frisinnad kandidat, liberala
samlingspartiets nuvarande ledare i andra
kammaren, han vid sin andra treårsperiods slut 1908 föll»
igenom. Som riksdagsman kom han att spela en
mindre roll än man väntat, men i det hänseendet
har han endast delat öde med ett flertal akademiska
kolleger. Innevarande år har högern i ett norrländskt
landsting återbördat honom åt riksdagen: i första
kammaren finner han måhända en mera förstående
omgifning. Under sin senaste riksdagstid anslöt
Hjärne sig till det då nybildade nationella
framstegspartiet. 1905 hade han säte i de särskilda utskotten
för unionsfrågans behandling. Det förtjänar erinras,
att han, som 1895 kraftigt motsatt sig den s. k.
tvångsrevisionismen, var den förste, söm — och
det redan före unionsbrottet — offentligen framhöll’
de norska gränsfästningarnas slopande som ett
oeftergifligt villkor för Sveriges samtycke till en
.unionsupplösning.
Af de utmärkelser, som kommit Hjärne till del
må här endast nämnas, att han 1893 kreerades tilp
jur. hedersdoktor i Uppsala, att han 1903 korades
till Carl Snoilskys efterträdare i Svenska akademien
samt att han på sin sextioårsdag 1908 af sina
lärjungar fick mottaga en ståtlig fästskrift,
"Historiska Studier, tillägnade prof. Harald Hjärne", med
bidrag af 27 författare.
- 242 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
