Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 16, den 18 januari 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRANDFÖRSÄKRINGS A -B. FENIX 25 ÅR.
E, SAMSON,
Fitnv förste direktor afliden 1912
FENIX’
fastighet vid Jacobitorg
(Se text å sid. 243).
C. JOHANSSON.
Fenix direktor selan 1908
I det ögonblicket skulle jag vant lycklig, om inte
skorna klämt så förtvifladt. Redan då jag tog dem
på mig, kändes de litet trånga de blefvo värre
sedan. Men nu glömde jag till och med dem. Jag
höll lyckan i mina händer och styrde kurs rakt på
den gamla herrn.
— God afton! — Jag har hvarken förr eller senare
lagt så mycken aktning i en hälsning.
— Ja så, ni är här nu, nickade den gamle herrn.
Jag trodde min själ ni skulle komma för sent.
— Nej, inte i dag. — Jag mönstrade honom
förstulet. En diplomat hade kunnat afundas honom
hans utseende, en stilig gammal gosse. Det
föresväfvade mig, att Inez sagt något om gråsprängdt
skägg, men det måtte ha varit ett misstag af henne
eller mig. Jag fick aldrig tid att reda ut den saken.
Dels klämde skorna ursinnigt just då, dels föreslog han,
att vi skulle ta oss ett glas, medan vi väntade.
Sedan blef det väl en sådan trängsel, att vi ej hunno det.
Eftersom han var Inez* pappa, förfogade vi oss
omedelbart till ett litet rum längst bort i våningen.
Vi slogo oss ned i sällskap med en whiskybutelj
och ett par vattenflaskor. Jag kan inte erinra mig,
hvad vi sade, men tiden rakade också i väg med
en hisklig fart. Det brydde vi oss för resten inte
heller om. Summan af det hela blef, att Inez gubbe
var den hyggligaste själ, jag träffat på länge. Jag
märkte förstås, att han bröstade sig litet öfver sina
många fina bekantskaper. Det var ministrar,
generaldirektörer och hvarjehanda i den vägen, kort sagdt
hela hufvudstadens societet och en smula dazu. Jag
förlät honom i mitt stilla sinne och log inte ens åt
hans ett par gånger väl tydliga skryt. Inez hade
aldrig fällt den ringaste lilla antydan om det fina
umgänget. Det gjorde mig särskildt varm om
hjärtat, att hon undvikit hvarje hänsyftning därpå. Hon
var icke blott vacker och älskvärd, hon ägde
känslan för det passande och den fina takt, som just
anstod hustrun till en vanlig läroverkslarare. Jag
var lycklig och försäkrar, att min konversation inte
var oäfven.
Gästerna började emellertid anlanda, och som jag
inom mig undrade, ifall inte Inez redan kommit,
föreslog jag, att vi skulle gå ut ett slag.
— Intet fjäsk i början, sade han — vi få nog
fullt upp att göra sedan.
-254
Eftersom han var Inez pappa hade han
naturligtvis rått. Och då hufvudsaken var att göra ett godt
intryck, satt jag lugnt kvar. Vi hade riktigt trefligt
på tu man hand.
En gammal stofil, som jag aldrig sett förut, strök
ett par gånger förbi i rummet utanför. Det
förargade mig, att han mönstrade oss nästan närgånget.
— En äkta vaktmästartyp, inföll jag kanske
onödigt högt och pekade öfver axeln på honom.
Inez pappa skrattade, så att diplomatmagen
hoppade, och föreslog att vi skulle lägga bort titlarne.
Det var inte värdt att hålla på den saken längre, vi
skulle i alla fall däran förr eller senare. Och så sa’
han något om, att nu var det fullt hus därute, nu
började jobbet igen.
Jag tyckte han var en originell gammal kurre, en
lifvad fagott. Uppriktigt sagdt kände jag mig också
smått smickrad. Vi slängde titlarne.
Just som vi höllo på med det, hoppade Inez lätt
som en elfva in i rummet.
Min nye farbror — för hennes skull sa jag inte
du, fast han själf ville det — reste sig. Jag med
förstås. Inez tittade på mig, och jag på henne.
Men sin herr far brydde hon sig inte ett dyft om.
Så stod vi där en stund och tittade och tittade, och
jag kände tydligt, att någonting var i olag.
— Har doktorn något emot att följa med? sa hon
till slut mycket högdraget — Jag önskar
presentera er för min far.
— Din far ursäkta fröken men Det kom
propp i talröret för mig, lyckligtvis ägde jag
pek-förmåga. Och jag pekade af alla krafter på min
nyaste farbror. Han begrep ännu mindre än jag,
karlen såg med ens rent af dum ut.
Nå, jag följde naturligtvis min Inez. Hennes far
— hon hade inte mer an en — befanns vara just
samma herre, som jag kort förut kallat en äkta
vaktmästartyp. Han bockade sig mer än iskallt,
och jag kände, hörde och såg, att saken var absolut
förkyld.
Och den andre? frågar ni.
Hm ähm Saken är äckligt enkel. Han var
den rätte vaktmästaren utom hvad typen beträffar...
enkom införskrifven från Stockholm, la* dshöfdingen
skulle vara med på kolifejen, begriper ni. Det
förargligaste af alltihop blef, att han tagit mig för en
(Forts å sid 256)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
