Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 17, den 25 januari 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
*.». STocKBOL^OToaw^ KONSERTFORENINGS FÖRSTA
Konsertforeningen i Stockholm inledde den 15 januari sin
nya verksamhet med sin nybildade stora symfoniorkester med
den första konserten i Auditorium, hufvudstadens nya kon-
serthall. Denna är
belagen i det
ny-uppforda Industripalatset, i hornet af
Vasagatan och
Norra Bantorget och gör
ett imponerande
intryck i sin eleganta
aulaform och sina
väldiga
dimensioner. Den rymmer
1750 personer,
placerade på en väldig
parkett och en rund- /
löpande läktare.
Torsdagskvällar
och
sondagsmiddagar skall
konsert-föreningen har ge
konserter, de senare
i form af
billighets-matinéer. Öfriga
dagar spelar har den
bekanta stora
biografen Röda Kvarn
Konserten, som
leddes af den unge
hollandske
dirigenten Seeber van der
Floe, blef föremål
for vidt skilda
omdömen från kritiken,
men publiken, som
fyllde hallen till
sista plats, var
entusiastisk. Programmet upptog
Beethovens A-dursymfoni,
hans pianokonsert i Ess-dur öfverlägset^ spelad af V.
Stenhammar, och Mastersångareforspelet, "das Madchen cfur
allés".
Kliché: Magt SUfvenpari^.
KONSERT I AUDITORIUM.
FADER HAYDN.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
I ARKUSPLATSEN låg hvit af
sol och dufvor och
sommar-dresser. Det gjorde ondt i
ögonen, och ondt i
hufvudet hade jag också; hjärnan
vägrade att ta in mera. Och
jag blef sittande utanför
Florian som alla de andra
dag-drifvarna, medan klockorna
ringde och blåa Titianhimlar
rullade upp sig bakom de
gamla smutsiga palatsen.
Jag längtade ingenstans, men jag var trött. Midt
igenom all skönheten trängde kanalernas stank,
lastens stank, stanken från hela den döende
lagunstaden, och några ögonblick blef det tungt att
andas. Och så tog jago jag mitt parti en dag och for
ut till Lidö för att få luft. Jag såg fiskmåsar som
hemma på strömmen, och sjön var blågrön och
sval, och på ångbåtsdäcket satt ett ungt par och
talade svenska till omväxling med ögonspråket.
Lidö låg tämligen tomt. Jag var för tidigt ute;
badsäsongen hade inte börjat. Passagerarna spredo
sig strax vid landstigningen, och jag befann mig
ensam på en krithvit och dammig väg med
bommade villor vid sidan och små dåsiga nöjeslokaler
utan nöjen. Jag dref vidare, och plötsligt kände
jag hafsluften. Den kom som ett stoit andedrag
och tog bort all dålig lukt och all trötthet. Och
där var det ändtligen: hafvet. Det låg som en bred
glänsande duk och längst borta vrd dukens kant
stodo små leksaksbåtar med en kvast af rök efter
sig — man såg inte att de flyttade sig, ty det fanns
intet att ta ögonmärke på. Det var bara himmel
och vatten omkring.
Jag gick igenom en friluftsrestaurang, först ett
— i
slags basar med det vanliga turistkramet, så en
glaspaviljong med en liten orkester, och kom
slutligen ut på en öppen platform vid sjön. Det var
en dag i slutet af april, och värmen var måttlig.
Jag satt en stund och såg på vattnet, men kröp
snart tillbaka under glastaket. Orkestern spelade.
Vid ett bord i närheten sutto två svarta
olycksty-per och skakade tärning. En flickunge, en liten
venetiansk cherub med rödt hår och fräknar som
eldstänk, sprang och lekte mellan borden.
Medan jag väntade på frukosten fick jag ögonen
på kapellmästaren. Det var en liten fet och
svårmodig karl, påsig under ögonen, stora, våta,
trofasta pudelögon, och alldeles blank i hjässan, bara
med en liten grå hårkrans omkring nacken. Han
knäade lätt vid stråkdragen. Han såg både
bekymrad och svärmisk ut. Hufvudet låg som en tjock,
halfvissnad frukt på fiolen. Händerna voro vårdade
och hvita, men med stubbade naglar.
Han spelade Massenet. Den söta musiken
passade fill kokotterna och sherrycoblarna. Ett
syndigt påfågelspar strök just förbi i dörröppningen.
Plötsligt kom jag att erinra mig ett ressällskap,
en Munchenadvokat, som jag träffat i Verona. Han
hade skrifvit att han ämnade lägga sig ute på Lidö
för att hvila upp sig, och vi kunde kanske mötas
igen Jag undrade om jag borde leta reda på
honom efter frukosten.
I samma ögonblick kom han styrande rakt på
mitt bord, som på öfverenskommelse. Han nickade
i förbifarten åt den lilla kapellmästaren, som log
sorgset tillbaka — om det nu var öfver Massenet
eller kokotterna eller öfver lifvet i största
allmänhet Och så tryckte han min hand med svettig
hjärtlighet och störtade sig öfver asietterna. Han
hörde till det slags människor som utan vidare
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
