Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 17, den 25 januari 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
wm
ti 8 Di STOCKllOLMSFOTOGRAF. KlUM. Rem. A.-B. Bengt Silfversparre, SMm-4b&
SVENSKA_ TECKNAREFORBUNDET, i dessa dagar samladt Ull årsmöte i Stockholm - Från v, till h ä bdaen, sittande Arthur
Sjögren Thorsten Schönberg (Sondags-Nisse o Aftonbladet), Etgil Schwab i Sondags-Nisse o Strix), Erik Lange (Sondags-Nisse
o Strix), C A. Jacobson [Dag Nyheter) och Nils Ringström (Dagen), stående Hjalmar Eneroth (Sv Dagbladet) Ludvig- Kumlien
(Dagen) Ivar Starckenberg (Naggen), Mas-Olle, Gustaf Ljungberg (Sondags-Nisse), Per Lindroth (Sy Dagbladet) Yngve Berg
Gunnar Widholm (St Dagblad), Eric Norström
Svenska tecknare†örbundet är en nu årsgammal
sammanslutning mellan landets karrikatyrtecknare
för bevakande af gemensamma intressen. Dess
kärna utgöres af hufvudstadens mer bekanta
karrikatyrister och i styrelsen sitter som ordförande
Eigil Schwab, som sekreterare Erik Lange samt
som skattmästare Thorsten Schönberg. Förbundet
hade sitt första sammanträde för året för några
dagar sedan, hvarvid H. 8. D:s fotograf fick tillfälle
att taga det första fotografiet af föreningens
medlemmar i samlad trupp.
bjuda sig välkomna. Nå, för tillfället hade jag
ingenting att invända.
Vi åto alltså frukost, d. v. s. han åt. Jag
bekänner att jag blef hastigt mätt, när jag såg hans
bayerska käkar i värksamhet.
— Har ni lagt märke till kapellmästaren? frågade
han plötsligt. Är det inte en rolig typ?
— Rolig? Jag vet just inte.
Den lille mannen höll paus. Med fiolen mellan
hakan och knät satt han och stirrade, utan att se,
utan att höra. Han hade sjunkit ihop som en
gammal gummiballong. Ansiktets fettpartier hängde
skrynkliga. Det var som om musiken utgjort hela
figurens innanmäte, allt det som hållit honom uppe,
och nu var det som sagdt paus.
— Jag känner honom från Munchen, fortsatte
advokaten. Han spelade på ett kafé, där
advokatsamfundet höll till, och han hade en dotter på
den tiden.
— Hon är död?
— Nej, men hon rymde från gubben. Med en
cirkusartist.
— Jaså.
— Ni skulle ha sett henne. Och hört henne.
Hon spelade själf violoncell. En ton, min herre, en
ton som Tänk er fader Haydn under de
fingrarna och de ögonen! Det var himmelriket.
— Och så rymde himlen
— Med monsieur Charles, som åt eld, ja. Han
slukade vår lilla Maggie. Himlen slukade han,
alldeles som han slukade helvetet på cirkus. Jag minns
mycket väl när det hände. Det är tre, fyra år se’n
nu. Gubben berättade alltsammans för hvem som
ville höra på; han grät i sejdein och ref sitt hår
och reste efter paret, men han vände lika
tomhändt tillbaka. Jag har ingen dotter mer, sa han.
Fan har tagit henne, sa han. Och så spelade han
sin Haydn, men det var inte längre detsamma när
inte hon var med.
— Kom hon aldrig igen?
— Hon har kommit!
— Såå.
— Hon är här, förstår ni, här i Lidö. Jag såg
henne nyss. Hon hade tydligen kommit med
samma båt som ni, för hon var resklädd. Och
gubben, som ingenting vet! Jag törs inte tala om
det Han blir vild.
Advokaten var själf i eld och lågor. Hon hade
varit vackrare än någonsin, och i sitt sällskap hade
hon haft en medelålders herre med briljantknappai
och champagnenäsa — om det var monsieur Charles
eller någon annan cirkusbaron kunde inte afgöras.
— Bara hon inte kommer hit. Gubben blir galen,
upprepade mitt sällsKap.
Musiken hade börjat igen. Det var thétimmen
och det hade samlats litet folk. Frårj basaren
hördes inte längre försäljarnas rop, rasslet af
lotterihjulen och de små barntrumpeternas tjut. Solen
var borta i ett grått aprilmoln; det stod en plötslig
hafsrök in mot land. Glaspaviljongen blef fuktig
på rutorna. Jag frös’ som man bara kan frysa i
Italien, när vädret kastar om, och jag steg upp för
att dra till fönstret som stod öppet bakom mig.
Ett ensamt par gick just förbi därute. Jag märkte
på advokatens uppsyn, när jag vände mig om, att
damen var hon.
Paret kom in och satte sig i ett hörn litet afsides.
Hon lyfte floret från en alltför röd mun och en
alltför fyllig haka, och hon såg sig likgiltigt
omkring. Hennes följeslagare sköt cigarettetuiet öfver
bordet; men hon sköt tillbaka det med armbågen.
De blanka, stela ögonen uttryckte absolut ingen-
267 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
