Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 17, den 25 januari 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
ting. En palmgrupp skymde musikestraden åt det
håll där hon satt, och öfver det gröna stodo
tobaksmolnen som myggsvärmar öfver trädtopparna en
vacker sommarkväll.
Och kapellet spelade. Det var en step; några
höfter gungade som af sig själfva. Så paus igen,
och sorlet som slog ihop om tystnaden. En ny
knackning med taktpinnen. Och nu kom det några
långa, stilla, sjungande stråkdrag.
Haydn. Den gamla kejsarkvartetten.
I ett hörn i salen reste sig en dam med blanka,
stela ögon och en allt för röd mun. Hon gick förbi
trädgruppen och kom fram vid vårt bord. Och hon
fick plötsligt syn på kapellmästaren. Jag hann inte
observera hennes ögon; en febril hand drog ner
floret som en ridå. Hon stöder sig en minut på
en stolkarm och återvände så till sin följeslagare.
Han tycktes försöka en konversation; men det blef
bara några axelryckningar till svar. För att lugna
sig tog han ett hvarf kring salen med den vippande
cigaretten i mungipan. Han steg på sköra ben som
en stor, otymplig kärrfågel.
Damen rörde sig inte. Hon hade lagt båda
armbågarna på bordet och hakan i händerna. Det var
som hela hennes varelse samlat sig i ett enda
lyssnande, i ett enda stumt skrik, i ett enda
omedvetet stirrande på en punkt långt borta, bakom det
som speglades i ögonen utan att speglas i hjärnan.
Jag såg på henne och jag såg på mitt sällskap.
Han var ännu alldeles handfallen af spänning.
Men den lille kapellmästaren hade ingenting märkt.
Han hade spelat utantill och han hade blundat hela
tiden af salighet och sorg och gamla minnen. För
honom var det en åminnelsefest. Han firade den
alltid någon gång i veckan, och på de långa, stilla
stråkdragen kom hans dotter till honom med sina
barnögon och sin violoncellton i hjärtat. Och de
talades vid alldeles som förr i världen när de följ-
des hem längs Isar efter kvällarna på det lilla
kaféet, där de förtjänat sitt uppehälle. *~-^~~^
Nu torkade han sin panna, lade in fiolen och
nickade åt musikanterna. Det var slut med
lunchprogrammet. På små korta, stibbriga ben steg han ner
från estraden. Mitt sällskap störtade upp och tryckte
hans hand för att hålla honom kvar några minuter
— allt med förskrämda blickar åt hörnet där hans
dotter satt i samma ställning ännu, orörlig som en
tablåvivantfigur.
Och ändtligen försvann gubben.
Damen med floret hade ett ögonblick bö]t sig ner
öfver sin glace. Strax därpå reste hon sig och gick.
Kavaljeren följde som en morrande och kuschad hund.
— Det kunde ha blifvit en treflig historia det härr
sade advokaten och drog en suck af lättnad.
Vi skildes vid båten. Jag såg Lidö bli borta i
solröken, med sina bommade villor och sina hvita
chausseer. Vinden smälde i suntältet och det
flirtades som vanligt på akterdäck — den eviga,
tomma turistflirten mellan sysslolösa människor,
sam-manblåsta från världens olika hörn. Nu steg
kampanilen upp rätt förut. Och där var dogepalatset,
det stora marmorskrinet.
Venedig närmade sig med de svarta likkistorna
gungande på vattnet och med sin treklang af synd
och skönhet och främlingsguld.
Men jag tänkte på Maggie från Munchen och
hennes far. De skulle aldrig träffas. Inte i lifvet.
Den lille fete och svårmodige kapellmästaren skulle
rulla omkring därnere i turistcirklarna, mellan alla
de skimrande dagsländorna, men sin dotter skulle
han inte finna. Hon var borta. Det fanns en dam
med allt för röd mun och allt för fyllig haka och
med en cirkusbaron i släptåg. Men det var inte
Maggie.
Hon fanns bara i fiolen — när den lilla maéstron
blundade och spelade fader Haydn.
En undervattensbåt "A. 7’ tillhörande en engelsk
undervattensbåtflottilj, som manövrerade i
Cawsand-viken, 6 mil från Plymouth, förolyckades d. 16 jan.
DEN FÖROLYCKADE ENGELSKE UNDERVATTENSBÅTEN "A. 7"
Vid flottiljens samling på vattenytan efter manöverns
slut saknades det ifrågavarande fartyget.
Efterforskningar igångsattes omedelbart och från flottans fartyg
lyckades man till
sist komma i
förbindelse med den
saknade båten,
hvilken låg sjunken på
17 m. djup. De
anställda bergningsförsöken blefvo
resultatlösa och måste
den 17 jan.
uppgifvas sedan den på
olycksplatsen
utlagda bojen slitits
af en hög sjö och
man på grund häraf
ej kunde återfinna
stället, där båten
sjunkit. Den vid
olyckan omkomna
besättningen bestod
af 1 löjtnant och 10
man.
KticTté R»ngt Siy ersparrt
Qfler fof/grafi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
